Hur mycket tjat som bonusförälder?

Ja, mannens barn är säkert lortgrisar varav i alla fall en dessutom är en otrevlig spelmissbrukare men om vi bortser från det  och istället tittar på själva situationen och hur man kunde tänkt sig hantera den så tycker jag som följer. 

Ja, det är mycket tjat. Det är troligt, tycker jag utifrån hur situationen utspelade sig, att det dessutom åtminstone till viss del handlar om något annat än spelvansinne. 10-åringen markerar att det inte känns bra, och jag tycker att det verkar som om du gått in relationen till barnen med en förväntan på dem att de ska reagera som dina egna barn, trots att du till de senare förstås haft och har en livslång relation med ett helt annat förtroendekapital och med andra känslomässiga investeringar. 

Jag tycker att när han tog ett bad, som verkar ha varit ännu en missnöjesdemonstration men som ändå ledde till din önskan att han skulle göra sig ren, så var det väldigt onödigt och opåkallat att meddela att det också var fel. Att det "var för sent för det här hemma". 

Där tycker jag att du istället skulle tagit tillfället i akt att tycka att han gjorde något bra och sagt det. Om jag hade varit i din sits hade jag efter det där badet tagit chansen att snacka med honom. 

"Jag tycker att det verkar som om du tycker att det är jobbigt när jag ber dig göra saker? Kanske till och med så irriterande att du just av den orsaken låter bli att göra dem? Har jag förstått det rätt, är det så? Du kanske tycker att jag är tjatig? Hur tycker du att vi ska göra när vi är ensamma här hemma och behöver få saker gjorda, livet att funka och kroppen och tänderna att bli så rena att andra människor vill fortsätta att umgås med oss?"

Alltså, något sorts samtal som syftar till att förståelse och närmande i relationen och som inte bara handlar om tillrättavisningar och besvikelser över att han inte gör som du menar är riktigt och viktigt. Om du låtit bli att skjuta ner honom när han väl tvagade sig så hade han förmodligen också gärna käkat något eftersom den mer positiva stämningen troligen medgett det och så kunde ni haft ett schysst snack om hur det blev hur det kunde ha blivit och hur ni kan göra en annan gång.

Hur är hans relation med sina äldre systrar? Tjatar de mycket på honom och kör med honom? Det är inte ovanligt att det är så och sådant kan bidra till att öronen stängs igen och att "minstingen" som dessutom är kille kan bli väldigt mån om att demonstrera sin självständighet. när en ny vuxen kommer in i bilden så kan sådant leda till en av två saker. Han kunde ha kunnat lyssna mer på dig och sagt till syrrorna att bara du fick bestämma över honom, eller så kunde - som han verkar göra - bara tycka att du är en ny tjatig röst i kören. 

Skulle vara roligt att få veta lite mer om honom som person så att man lättare kan förstå honom. Kanske döljer sig en riktigt kul liten killen under lorten och spelandet.

Jag tycker överhuvudtaget inte att man ska behöva ta uppfostran och tjatande på andras ungar, sannolikheten är rätt stor att det inte blir så bra.

Jag tycker det var dåligt av pappan att lämna dig ensam med barnen när det ena inte är självgående, han får lägga kvällsaktiviteterna den veckan han inte har barnen i alla fall tills det funkar bättre.

Jätteintressanta reflektioner. Så här i efterhand borde jag kanske sagt "vad bra att du tog ett bad, men nästa gång kanske du skulle kunna göra det lite tidigare?"

Han är så här mot alla i familjen. Alltså inte bara mot mig. Så fort någon avbryter honom i hans spelande så är det starka reaktioner och mest "gåååå, neeej, sluuuuta, hejdå"

Jag menar inte att de är lortgrisar som du uttrycker det utan mer att mina barn älskar att duscha och bada och gör det gärna varje dag medan hans barn avskyr det och därför har vi duschdagar där det är bestämt att de gör det efter middagen. Ändå blir det mycket tjat på alla.

Hans relation med sina systrar är... Ingen aning faktiskt. Han sitter ju bara och spelar och när de frågar om han vill gå ut och hoppa studsmatta eller äta, baka eller vad som helst faktiskt, så säger han bara gåååå.

Han har varit så här så länge jag känt honom, men i början var han inte fullt så beroende utan kunde ta pauser när vi var honom att stänga.

Jag trodde att hans "gåååå" berodde på en saknad efter mamma. De bor här på heltid då mamma är tablettmissbrukare och efter mycket kontakt med soc så har pappan vårdnaden och de har umgänge med mamma några dagar i månaden.

Han har ingen diagnos men jag har misstänkt det länge. Dock vill inte pappa att det ska vara så, så det blir inget av det. Tidigare hade han vänner men nu är det obefintligt. Vi uppmuntrar att han träffar vänner men de har tröttnat för han vill bara spela.

Han gick på parkour tidigare men vill inte göra det längre. Han har provat diverse sporter men aldrig fastnat.

Skolan går okej, men han glömmer ofta ta med böcker hem. Han har en regel, som alla andra. Läxor innan spel men ändå blir det inte så.

Jag har försökt prata med honom men han säger bara gåååå.

När pappa pratar med honom så gråter kan och säger att han är taskig.

Ja, det låter som mycket tjat oavsett om du vore mamma eller bonusmamma.

Du skriver att ni har samma regler för barnen och när du sagt till pojken verkar motiven vara av typen - så här gör vi inte i den här familjen. För många barn (och vuxna för den delen) duger inte sådana argument och man vill bara slå bakut om de kommer (jag är själv sån).

Mitt tips för att få ett bättre samarbetsklimat är att ni sätter er med pojken och pratar om vilka regler som ska gälla och varför de är viktiga men låt då honom också tycka till. Han kanske vill duscha på en egen dag för att hinna ta ett långt bad i stället för att behöva skynda sig så ett syskon ska hinna duscha också. Angående speltid så försök hitta ramar för det som han också kan acceptera. I min familj har vi regelbundna diskussioner om skärmtid, ett tag hade vi hela lördagen skärmfri men det har jag backat ifrån efter att barnen klagat och nu har vi skärmfria pass på både lördag och söndag i stället. Barnen behöver inte gilla alla regler men de måste förstå varför de finns.

Hur mycket umgås hans pappa och du med honom? När mina barn (som visserligen är mindre) fastnar i för mycket spel behöver jag kliva in och aktivera dem med annat. Brädspel, pyssel, högläsning mm. Spel ger så mycket snabba belöningar till hjärnan att det kan vara för mycket begärt av en liten gamer att bara sluta och komma på andra saker att göra. Där behöver vi vuxna kliva in.

Det kan ju också vara en möjlighet för honom att få egentid med sin pappa. En del av hans tjurig beteende den kvällen kan ju ha berott på att han såg dig mysa med dina barn och kände sig utanför.