Hur mycket tjat som bonusförälder?
Du har fått många bra råd här i tråden ,det är inte lätt att förhålla sig till bonusbarn alla gånger just för att man inte har den där självklara rollen ,man är inte förälder man är Bonusförälder.... Sedan kan jag säga att även om killen har en ev diagnos så behöver det inte vara hela förklaringen till hans beteende ..jag har själv flera barn ,äldsta har autism och add ,just att komma igång med vissa saker tex förstå att man behövde duscha regelbundet var avårt, att byta från en aktivitet till en annan etc.. Men jag har också en 11 -åring utan diagnoser ( och definitivt inga misstankar om diagnoser heller) som kan uppföra sig liknande din bonus..ber man om hjälp är det suck och stön och snäsiga svar."JAAA JAG SKA !!!!" I sur och grinig ton bara man ber honom att ta hand om sin gympapåse. Snäser och beter sig allmält illa åt både föräldrar och syskon - däremot i skolan och borta bland andra beter sig han på ett bra och väluppfostrat sätt mot dem ( dvs om någon utanför familjen tilltalar honom,ber honom hjälpa dem med något får de ett trevligt bemötande..) Eftersom detta är minstingen i en större barnaskara så gör vi inte så stor affär av det...han håller på att frigöra sig både från oss som föräldrar och från att vara i " skuggan" av sina äldre syskon och deras försök till " uppfostran" ( sedan ryker datatid,mobil och andra förmåner med jämna mellanrum när han går över gränsen här hemma 
) Han är på väg in i tonåren och många hormoner börjar röra sig runt inom honom ,han är stor och liten samtidigt , livet är inte alltid så lätt och då är det mot dem han är trygg med som han "trotsar "mest Här hemma tänker vi som så att han just nu behöver extra tid och uppmärksamhet av oss vuxna - egen tid utan syskon men en eller båda föräldrarna Har ni testat att ge bonus egentid med sin pappa i första hand och dig i andra hand utan syskon? Om jag fattat det hela rätt har bonus varit yngst i sin " ursprungsfamilj" och så när ni flyttade ihop blev han " storebror" till dina barn som är yngre?? Detta kan isåfall också spela in i hans attityd ,om man varit van vid att vara " bebisen"/minstingen i 6 år och den som man " måste" anpassa efter eftersom han är minst och så helt plötsligt får man en annan roll med andra krav på sig ( ålders advekata men ovana )så kan det också förklara en del av beteendet Det gör det INTE ok..men det förklarar lite varför det kan bli så och ett sätt att bryta det kan vara att under en period ge honom lite mera uppmärksamhet och förstärka de positiva saker han faktiskt gör ,lytfta honom när han gör något bra