Hur mycket tjat som bonusförälder?

Jag har barn med autismspekturm, båda kan bete sig exakt så där och just att avbryta mitt i spel går nästan inte (det blir som ett "övergrepp" för dem, som att de måste göra våld på sig själva för att kunna sluta - och för er som tror det handlar om att vara spelberoende så handlar det inte om det). Att duscha eller bada/borsta tänder är heller inte prioriterade aktiviteter för de flesta med autism. Jag säger inte att barnet har autism men eftersom du noterat att det bara är det här barnet som har svårt följa reglerna så kanske ni bör fundera på hur hela vardagen för detta barn ser ut? (kan ju vara annat också, eller bara trots)

Det jag lärt mig som förälder till dessa barn är att lågaffektivt bemötande fungerar bättre än tjat. Googla om du inte vet vad det är.

Anonym (rrr)

Äldre 18 Mar 09:36

#36

Anonym (Elakingen) skrev 2018-03-17 13:24:31 följande:

Jag har ett barn själv med autism och Adhd. Bemöter lågaffektivt och försöker ge honom förutsägbarhet. Rutiner, rutiner och rutiner.

Och jag misstänker faktiskt att han har adhd eller autism. Kanske båda. Men pappan vill inte se det alls.

Och jag kan inte initiera något.

Någon skrev att jag inte ska försöka ändra något som är ett generellt problem och det är faktiskt sant. Så då har jag ändå inte gjort något tokigt igår.

Är bara orolig över hur det går ska bli.

Så trist när en förälder inte vill inse (alltså pappan), det blir ju verkligen tokigt om en förälder inte vill ta reda på om de eventuellt finns en orsak bakom ett beteende. Kan du ta upp det med pojkens mamma?

Eftersom du har ett eget barn med diagnos så bör ni ju kunna se om det finns något i det andra barnets beteende som är liknande? (nu är mina barn rätt olika sinsemellan trots "samma" diagnos så jag vet att det inte behöver vara så, men om det kan få pappan att öppna ögonen). Att du försöker bemöta pojken så som du bemöter ditt eget barn är nog en bra strategi, jobba på det själv om inte pappan fattar.

Dessutom är barnet 10 år. Det kan öka markant med problem ju äldre han blir om man inte tar detta på allvar nu (mina barn fick diagnoser under högstadietiden och jag kan säga att hade man förstått tidigare så hade de klarat skolan hundra gånger bättre än det nu blev, då skolan inte riktigt visste hur de skulle hantera - mina barn är supersmarta (särbegåvade) båda två men autismen satte käppar i hjulen).
Tycker pappan borde vilja det bästa för sitt barn och det bästa är inte att blunda och låtsas som ingenting.

Anonym (rrr)

Äldre 18 Mar 14:17

#38

Anonym (Elakingen) skrev 2018-03-18 13:02:57 följande:

Jag vet det är väldigt frustrerande att pappan inte förstår varför man kanske utreder en ev diagnos. Jag har börjat prata om att vi kanske ska göra det for att han isf kan få mer anpassning på vägen, större förståelse osv.

Att utreda för att se OM... Har han inte något så är det ju lugnt. Då kan vi jobba vidare på andra sätt.

Jag tror att pappan är rädd. I familjen pratade man mycket om adhd som ett skällsord och något farligt och dåligt och alla som har adhd slåss. Det tog ett tag innan jag berättade att min tjej har dessa diagnoser och då trodde dom det knappt just för att vi kommer så långt med anpassningar och medicin.

Nu när vi blir ihop märker de det lite mer när medicinen är ur kroppen och när hon har dåliga dagar. Men de är väldigt lugna med henne och tar det bra!

At prata med mamman är omöjligt då anledningen till att de blir här på heltid är för att hon är missbrukare.

Jag har tänkt mycket på att hon kanske har någon diagnos. Och själv medicinerar. Hon är väldigt igång och kreativ och fantastisk men kan tyvärr inte vara mamma just nu.

Jag har absolut inte tagit över hennes roll så att ni inte börja hacka på mig nu utan tänker, som jag skrev innan, att detta kan vara en reaktion på att de inte får träffa mamma så mycket just nu...

Usch stackars barn. Jag vill faktiskt bara de väl.

Och jag tycker du verkar göra en massa bra saker i frågan. Fortsätt bearbeta pappan!

Hur mycket tjat som bonusförälder?

INNEHÅLL