Hur mycket tjat som bonusförälder?

Ja, mannens barn är säkert lortgrisar varav i alla fall en dessutom är en otrevlig spelmissbrukare men om vi bortser från det  och istället tittar på själva situationen och hur man kunde tänkt sig hantera den så tycker jag som följer. 

Ja, det är mycket tjat. Det är troligt, tycker jag utifrån hur situationen utspelade sig, att det dessutom åtminstone till viss del handlar om något annat än spelvansinne. 10-åringen markerar att det inte känns bra, och jag tycker att det verkar som om du gått in relationen till barnen med en förväntan på dem att de ska reagera som dina egna barn, trots att du till de senare förstås haft och har en livslång relation med ett helt annat förtroendekapital och med andra känslomässiga investeringar. 

Jag tycker att när han tog ett bad, som verkar ha varit ännu en missnöjesdemonstration men som ändå ledde till din önskan att han skulle göra sig ren, så var det väldigt onödigt och opåkallat att meddela att det också var fel. Att det "var för sent för det här hemma". 

Där tycker jag att du istället skulle tagit tillfället i akt att tycka att han gjorde något bra och sagt det. Om jag hade varit i din sits hade jag efter det där badet tagit chansen att snacka med honom. 

"Jag tycker att det verkar som om du tycker att det är jobbigt när jag ber dig göra saker? Kanske till och med så irriterande att du just av den orsaken låter bli att göra dem? Har jag förstått det rätt, är det så? Du kanske tycker att jag är tjatig? Hur tycker du att vi ska göra när vi är ensamma här hemma och behöver få saker gjorda, livet att funka och kroppen och tänderna att bli så rena att andra människor vill fortsätta att umgås med oss?"

Alltså, något sorts samtal som syftar till att förståelse och närmande i relationen och som inte bara handlar om tillrättavisningar och besvikelser över att han inte gör som du menar är riktigt och viktigt. Om du låtit bli att skjuta ner honom när han väl tvagade sig så hade han förmodligen också gärna käkat något eftersom den mer positiva stämningen troligen medgett det och så kunde ni haft ett schysst snack om hur det blev hur det kunde ha blivit och hur ni kan göra en annan gång.

Hur är hans relation med sina äldre systrar? Tjatar de mycket på honom och kör med honom? Det är inte ovanligt att det är så och sådant kan bidra till att öronen stängs igen och att "minstingen" som dessutom är kille kan bli väldigt mån om att demonstrera sin självständighet. när en ny vuxen kommer in i bilden så kan sådant leda till en av två saker. Han kunde ha kunnat lyssna mer på dig och sagt till syrrorna att bara du fick bestämma över honom, eller så kunde - som han verkar göra - bara tycka att du är en ny tjatig röst i kören. 

Skulle vara roligt att få veta lite mer om honom som person så att man lättare kan förstå honom. Kanske döljer sig en riktigt kul liten killen under lorten och spelandet.

Jag tycker överhuvudtaget inte att man ska behöva ta uppfostran och tjatande på andras ungar, sannolikheten är rätt stor att det inte blir så bra.

Jag tycker det var dåligt av pappan att lämna dig ensam med barnen när det ena inte är självgående, han får lägga kvällsaktiviteterna den veckan han inte har barnen i alla fall tills det funkar bättre.

Ja, det låter som mycket tjat oavsett om du vore mamma eller bonusmamma.

Du skriver att ni har samma regler för barnen och när du sagt till pojken verkar motiven vara av typen - så här gör vi inte i den här familjen. För många barn (och vuxna för den delen) duger inte sådana argument och man vill bara slå bakut om de kommer (jag är själv sån).

Mitt tips för att få ett bättre samarbetsklimat är att ni sätter er med pojken och pratar om vilka regler som ska gälla och varför de är viktiga men låt då honom också tycka till. Han kanske vill duscha på en egen dag för att hinna ta ett långt bad i stället för att behöva skynda sig så ett syskon ska hinna duscha också. Angående speltid så försök hitta ramar för det som han också kan acceptera. I min familj har vi regelbundna diskussioner om skärmtid, ett tag hade vi hela lördagen skärmfri men det har jag backat ifrån efter att barnen klagat och nu har vi skärmfria pass på både lördag och söndag i stället. Barnen behöver inte gilla alla regler men de måste förstå varför de finns.

Hur mycket umgås hans pappa och du med honom? När mina barn (som visserligen är mindre) fastnar i för mycket spel behöver jag kliva in och aktivera dem med annat. Brädspel, pyssel, högläsning mm. Spel ger så mycket snabba belöningar till hjärnan att det kan vara för mycket begärt av en liten gamer att bara sluta och komma på andra saker att göra. Där behöver vi vuxna kliva in.

Det kan ju också vara en möjlighet för honom att få egentid med sin pappa. En del av hans tjurig beteende den kvällen kan ju ha berott på att han såg dig mysa med dina barn och kände sig utanför.

Sluta spela vid 22 när man är 10 år??? En 10-åring behöver dels varva ner innan läggdags och dels sova minst 10 timmar. Visst kan jag förstå att det inte alltid blir så men som jämförelse kan jag säga att min 10-åring får lägga ifrån sig mobilen vid 19.30 och lägger sig vid 20. Nu stiger vi upp rätt tidigt men lägg på någon timme så har du nog en mer rimlig läggtid.

Så nej, du är inte för tuff på det sättet. Men som någon annan skriver, försök prata när ni är vänner om vad som gäller så att det blir ett positivt samtal. Tycker också pappan ska ta hand om sina barn själv i detta läge. Så din och bonusbarnens relation kan få växa fram.

Hur länge har ni bott tillsammans?

Jag har barn med autismspekturm, båda kan bete sig exakt så där och just att avbryta mitt i spel går nästan inte (det blir som ett "övergrepp" för dem, som att de måste göra våld på sig själva för att kunna sluta - och för er som tror det handlar om att vara spelberoende så handlar det inte om det). Att duscha eller bada/borsta tänder är heller inte prioriterade aktiviteter för de flesta med autism. Jag säger inte att barnet har autism men eftersom du noterat att det bara är det här barnet som har svårt följa reglerna så kanske ni bör fundera på hur hela vardagen för detta barn ser ut? (kan ju vara annat också, eller bara trots) 

Det jag lärt mig som förälder till dessa barn är att lågaffektivt bemötande fungerar bättre än tjat. Googla om du inte vet vad det är. 

Jag tycker inte du ska fostra dina bonusbarn, deras biologiska föräldrar får göra det. Rent allmänt är det oftast otacksamt att fostra andras barn, det kan leda till konflikt med föräldrarna. Tänk på att ni aldrig kommer att bli en familj, ni är två familjer under samma tak. Du får koncentrera dig på dina egna barn och sluta tjata på mannens barn. Du kan säga en gång, om det inte hjälper, får pappan ta tag i saken.

Vi har också en son som verkligen gillar att sitta vid datorn och spela. Det är på så sätt han umgås med sina kompisar, dom spelar spel gemensamt online.

Men när det bara blev tjat hela tiden när det var dags att göra läxor, äta mm, och sonen var snäsig och inte ville lämna datorn - då satt vi in skärmtidsbegränsningar på hans datorspelande. Detta gjorde vi för att vi kände att han var på väg in i ett datorspelsberoende, vilket vi även pratade med honom om så han förstod varför vi gjorde förändringar.

Nu får han spela två timmar när han kommer hem från skolan och sen går "låset" på och då kan han inte använda datorn. Sen blir det ingen mer datortid om inte läxorna är gjorda, duschen avklarad etc.

Fungerar mycket bättre än tidigare, även om det ibland blir tjat om att han vill ha mer speltid.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Vi bestämmer via en Microsoft-konto inställning hur många timmar och när han får ha speltid - du kan läsa mer om hur det fungerar här:

support.microsoft.com/sv-se/help/4028244

 

Jag tror inte att ni ska börja med konsekvenser i första hand utan fasta rutiner som ni faktiskt håller. Jag hade lätt stängt av dator och uppkoppling till exempel vid den tid då de ska sluta spela. Det är liksom inget tjafs utan handling som gäller. Lugnt och tydligt att nu är det dags att stänga av.

En viktig sak som du säkert känner till är att förbereda för avstängning en stund innan. Kanske tio minuter innan, att snart är det dags att stänga av. Då hinner barnet förbereda sig.

Oj ursäkta, jag såg inte att någon redan hade rekommenderat datorlås! Men då har du två som rekommenderar det iallfall 

Du har fått många bra råd här i tråden ,det är inte lätt att förhålla sig till bonusbarn alla gånger just för att man inte har den där självklara rollen ,man är inte förälder man är Bonusförälder.... Sedan kan jag säga att även om killen har en ev diagnos så behöver det inte vara hela förklaringen till hans beteende ..jag har själv flera barn ,äldsta har autism och add ,just att komma igång med vissa saker tex förstå att man behövde duscha regelbundet var avårt, att byta från en aktivitet till en annan etc.. Men jag har också en 11 -åring utan diagnoser ( och definitivt inga misstankar om diagnoser heller) som kan uppföra sig liknande din bonus..ber man om hjälp är det suck och stön och snäsiga svar."JAAA JAG SKA !!!!" I sur och grinig ton bara man ber honom att ta hand om sin gympapåse. Snäser och beter sig allmält illa åt både föräldrar och syskon - däremot i skolan och borta bland andra beter sig han på ett bra och väluppfostrat sätt mot dem ( dvs om någon utanför familjen tilltalar honom,ber honom hjälpa dem med något får de ett trevligt bemötande..) Eftersom detta är minstingen i en större barnaskara så gör vi inte så stor affär av det...han håller på att frigöra sig både från oss som föräldrar och från att vara i " skuggan" av sina äldre syskon och deras försök till " uppfostran" ( sedan ryker datatid,mobil och andra förmåner med jämna mellanrum när han går över gränsen här hemma ) Han är på väg in i tonåren och många hormoner börjar röra sig runt inom honom ,han är stor och liten samtidigt , livet är inte alltid så lätt och då är det mot dem han är trygg med som han "trotsar "mest Här hemma tänker vi som så att han just nu behöver extra tid och uppmärksamhet av oss vuxna - egen tid utan syskon men en eller båda föräldrarna Har ni testat att ge bonus egentid med sin pappa i första hand och dig i andra hand utan syskon? Om jag fattat det hela rätt har bonus varit yngst i sin " ursprungsfamilj" och så när ni flyttade ihop blev han " storebror" till dina barn som är yngre?? Detta kan isåfall också spela in i hans attityd ,om man varit van vid att vara " bebisen"/minstingen i 6 år och den som man " måste" anpassa efter eftersom han är minst och så helt plötsligt får man en annan roll med andra krav på sig ( ålders advekata men ovana )så kan det också förklara en del av beteendet Det gör det INTE ok..men det förklarar lite varför det kan bli så och ett sätt att bryta det kan vara att under en period ge honom lite mera uppmärksamhet och förstärka de positiva saker han faktiskt gör ,lytfta honom när han gör något bra

Så trist när en förälder inte vill inse (alltså pappan), det blir ju verkligen tokigt om en förälder inte vill ta reda på om de eventuellt finns en orsak bakom ett beteende. Kan du ta upp det med pojkens mamma? 

Eftersom du har ett eget barn med diagnos så bör ni ju kunna se om det finns något i det andra barnets beteende som är liknande? (nu är mina barn rätt olika sinsemellan trots "samma" diagnos så jag vet att det inte behöver vara så, men om det kan få pappan att öppna ögonen). Att du försöker bemöta pojken så som du bemöter ditt eget barn är nog en bra strategi, jobba på det själv om inte pappan fattar.

Dessutom är barnet 10 år. Det kan öka markant med problem ju äldre han blir om man inte tar detta på allvar nu (mina barn fick diagnoser under högstadietiden och jag kan säga att hade man förstått tidigare så hade de klarat skolan hundra gånger bättre än det nu blev, då skolan inte riktigt visste hur de skulle hantera - mina barn är supersmarta (särbegåvade) båda två men autismen satte käppar i hjulen).

Tycker pappan borde vilja det bästa för sitt barn och det bästa är inte att blunda och låtsas som ingenting.