Jag blev gravid och då förändrades allt!!!!!!

Jag vet att tråden är gammal men det kunde vara mitt liv du beskriver och jag känner ett sådant medlidande med dig. Därför undrar jag hur det går för dig. Har bebisen kommit än? Hur går det för er?

Han ska väl ändå spara lika mycket till båda sina barn??? Vilken idiot. Bra att han säger ifrån mot exet dock.

Ni behöver nog prata med någon. Fråga på mvc. Inte långt kvar nu...

Mvc är redan på. Har uppmärksammats att jag av outgrundliga orsaker har börjat grina på efterkontrollerna. Verkligen inte min mening men tacka fan för att man är deprimerad! Blir liksom inte bättre av att jag inte får sova mer än en timme i stöten.

Har sällan tid att vara inloggad numera men gick in för att läsa trådar och blev väldigt chockad när jag såg att min 'gamla' tråd fortfarande va aktuell.

Har fått barn och sista perioden har varit den bästa o sämsta i hela mitt liv. Den bästa för att jag är helt galet kär i min bebis men värsta för att jag känner mig helt övergiven o sviken.

Min sambo va med på förlossningen o första veckan med bebis så va allt tjafs bortglömt när vi va inne i den berömda babybubblan fast sen så har allt återgått till det vanliga.

Det har såklart inte blivit ett dugg bättre utan det har verkligen blivit så att jag ombesörjer bebisen helt själv medans min trötts sambo bara jobbar eller åker runt med sitt barn på diverse aktiviteter o nöjen. De få gånger vi är själva så tar han ut sin frustration över mig o det slutar alltid med bråk! Vi är utmattade båda två men på helt olika sätt.

Han har ett behov av att leka hjälte inför sin omgivning o han behandlas också som en sån. Hans föräldrar,vänner o syskon är ofta hemma hos oss o springer. Vill bara skrika för är så trött på att hela tiden höra hur lyckligt lottad jag är som har en så fin man men att jag måste förstå att min sambo måste få jobba o ta hand om sin äldsta. Hela jävla tiden får jag höra den där jävla skiten om o om igen. Fräste faktiskt ifrån mot hans föräldrar o frågade hur det kommer sig att de klarade av att uppmärksamma o ta hand om fler barn än sambon när han va liten? Varför skulle inte sambon kunna ha fler än ett? Ingen som fattar piken när jag säger så utan det är fortfarande samma visa om hur jag ska ta hand om babyn o han ska prioritera sitt tidigare.

Hans barn då? Har ingen ork att skriva alldeles för mycket otrevliga saker om denne eftersom jag inte bör eller kan skuldbelägga ett barn. Men känslan är däremot min egen o den känner absolut inga varma tankar längre. Omgivningen har skapat sitt lilla monster, en sån som måste stå i centrum under alla omständigheter o det blir nog en bra framtida medborgare av den där? Knappast!

Jag avvaktar lite o försöker att ge mig själv lite tid. Är däremot på bristningsgränsen. Känner sånt hat just nu!