Jag blev gravid och då förändrades allt!!!!!!

...jag kan tillägga att jag och min sambo fick gå i familjerådgivning strax efter vår bebis födelse, det hjälpte en del...vi såg också till att båda två var föräldralediga samtidigt under första året, vilket hjälpte oss att hitta tillbaka. Vi kämpar fortfarande som sagt, mycket är bättre men tyvärr kommer jag alltid minnas mitt barns födelse som en hemsk tid. Jag har fått lära mig att bli en TIGER under året, en tigrinna för mig själv och mitt barn. Hoppas du också känner att du kan plocka fram den styrkan inom dig.

Tack för ditt svar!

Tycker också att alla är sjuka i huvudet.

Hans ex är sur över att min sambo får ett till barn för hon hade hoppats på att hennes barn skulle bli enda arvinge. Min sambo är inte rik men hans föräldrar är väl täta och drömmen är väl att hennes barn skulle stå som enda arvinge.

Nu blir det antagligen så ändå eftersom min sambos föräldrar också tycker så vansinnigt synd om bonus så att de ska stryka vårt gemensamma barn ur testamentet (vad jag har hört sambons mamma säga).

Helt okej för mig, jag kommer göra allt för att göra mitt barn lycklig. Jag har det inte så förspänt men lycka kan inte köpas för pengar ändå. Är bara så sjukt trött på pengatjatet från sambons familj.

Jobbiga är att jag kan föda närsomhelst och känner ingen lycka över det. Känner bara stress och hatar mig själv som sätter ett stackars barn till världen i en smutsig omgivning.

Det är ett sånt enormt svek av partnern. Jag vet inte med dig men sista månaden så har jag blivit aggressiv och säger hårda saker till min sambo. Jag känner en sån vrede mot honom. Är så fylld av hormoner också så sista tiden mår jag bara illa av sambon och bonus närvaro. Känner att jag måste bli en tigrinna och skydda mitt barn gentemot alla vidriga och fega människor.

Kände du att du blev normal efter födseln? J

Jag vet, det är ett stort svek. Det är svårt att förlåta sin partner. Jag blev också argsint och aggressiv sista månaden, det kanske var tigern som började vakna! :) Men också mycket hormoner. Du har RÄTT att känna så som du känner och att vara arg. Kom ihåg det. Använd ilskan som en kraft. Vi kvinnor klarar av så mycket. Det kommer att gå bra för dig och du kommer att klara av detta, jag lovar! När jag ser tillbaka på den första tiden så kan jag tycka så fruktansvärt synd om mig själv och bebisen, Jag blev långsamt mig själv efter förlossningen, några månade tog det nog, pga ammande och sömnbrist.

Men samtidigt som jag kan tycka synd om mig och bebisen som blev så övergivna, kan jag se att min partner försökte, och gjorde sitt bästa, på sitt sätt. Han klarade bara inte av att samtidigt stötta sin egen son och mig i vårt barns födelse. Och eftersom han inte klarade av båda valde han sin son. Tyvärr. Kanske gör din sambo också sitt bästa (även om du tycker att han framstår som känslomässigt efterbliven)? Jag vet att min sambo älskar mig otroligt mycket, OCH sin son, OCH vårt gemensamma barn. Han klarade bara inte av allt, samtidigt.

Kräv att sambon följer med på familjerådgivning och att sonen skickas på samtal med kurator/psykolog och/eller följer med på familjerådgivning snart.

Hur har din relation varit med svärföräldrarna hittills?

Har du eller sambon hört dem saga att de ska göra ditt barn arvslöst, eller är det exet som sagt det?

Har du möjlighethet att få stöd och hjälp från familj och vänner?

Vet inte hur er ekonomi ser ut nu, men givetvis finns det inget skäl för dig att betala hälften för boende, el och mat m.m. i nuläget. Du ska betala för din andel, medan sambon betalar för sin del + hela sin sons del och även hälften av de faktiska kostnaderna för det nya barnet. Varför ska du sponsra bonusen när din sambo inte tänker lägga några extra pengar på ert barn?

Just när det kommer till arvet så skulle jag göra som du gör och bara låta det vara. Det är ju högst troligt att farmor och farfar känner helt annorlunda när de väl har ytterligare ett litet barnbarn.  Störta oron är din mans/sambos agerande. Har de en familjecentral där ni bor så kanske ni kan boka in ett samtal redan innan bebisen är född. 
Själv hade jag enorma mängder hormoner som gjorde att jag förstorade upp en del grejer när jag var gravid ( säger inte att du gör det) och hade svårt att se att jag gjorde det. Så ge dig inte på en skilsmässa just nu. 

Skriv en lista på det som känns mest sårande och viktigt, prata om den med någon du litar på  ( som kan hjälpa dig att fokusera och tänka klart)och sen kanske du och din sambo kan prata om hur han tänker/ ser på saken. Barnet kommer ju till en mamma som längtat och älskar sin bebis så det blir nog bara bra för er nya lilla familjemedlem. 

Vem som betalat vad kan ju få komma i andrahand om pengarna finns och du inte står helt barskrapad, alt skicka iväg den blivande pappan och bonus att köpa lite fina grejer till barnet så kan de ha egentid och prata om det kommande syskonet. 

Hoppas det löser sig så att ni kan glädjas åt det fins som komma skall. 

Sluta genast känna skuld! Förklara för sin sambo hur du känner. Anklaga inte honom eller hans familj men säg hur det känns.

Berätta att du har svårt att njuta av att bli mamma. Försök sen utesluta allt negativt ur ditt liv, tänk medvetet glada tankar, stoppa negativa tankar som ploppar upp.

KRÄV av din sambo att han håller sånt borta från dig, att han säger ifrån om någon är negativ till dig. Få honom att förstå att han riskerar att förlora ännu en familj. Kommer hans barn och är negativ, säg ifrån. Tala om att du var så glad över att ert barn skulle få ett så fint storasyakon och att det är ledsamt att hen inte kan glädjas för sin pappas skull.

Kan du försöka ställa in dig på att det är du och bebisen nu? Jag tror att det kan vara lättare om du är inställd på att det bara är ni två i stället för att du ska sakna dom som borde finnas där men som inte finns där, att det är du som utesluter dom i stället för att du ska känna dig utesluten. Man kan känna sig så otroligt ensam i en relation att det kan kännas bättre att vara ensam på riktigt. Ni behöver inte gå igenom skilsmässan rent faktiskt men att du mentalt ställer in dig på att det nu är du och bebisen mot världen.

När jag väntade mitt andra barn var min partner så negativ till allt att jag ifrågasatte om jag ens ville ha honom med på förlossningen. Jag gick på alla undersökningar själv, frågade inte ens om han ville gå med, detta visade sig han känna sig sviken över i efterhand men jag trodde ärligt inte att han ville så som han hade svikit mig. När jag berättade att jag inte ville ha honom med på förlossningen med sin negativitet så var det nog inte något han hade förväntat sig och han ville ju vara med.

Det är helt sjukt som dom håller på och bekräftar bonusens oro. De ska ju lugna hen och tala om att allt kommer att bli bra men i stället går de in och förstärker hens oro och bekräftar att allt kommer att bli skit. Vad är det för sätt?! Hur hjälper man ett barn på det sättet?!

Det är tyvärr inte ovanligt att man behandlar bonusbarns oro med bekräftelse och det är också ett vanligt problem att föräldrar/partners inte klarar av att se till alla i sin närhet samtidigt. I ditt fall har det spårat ur ordentligt och vid en minst sagt olämplig tidpunkt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, det är ju inte du som har satt ditt barn till det här, det är ju alla de andra nötterna. Du kunde ju inte veta att de skulle bli så här galna bara för att du ska ha barn. Det är ju helt sinnessjukt att de inte förstår bättre. Blir man så knäpp av att det finns pengar?

Tänk på att du har rätt att bestämma hur du vill ha det omkring dig, kan du inte få honom med dig är det kanske lika bra att utesluta honom i den mån det går. Om du tex skulle känna att du skulle må dåligt av att ha honom med på förlossningen så är det ingen rättighet för honom att vara med, du bestämmer vilka som får vara med när du förlöser barn.

Signe, jag håller helt med om det du skriver! Uteslut sambon och bonusbarnet mentalt och sikta på att det är du och bebisen. Jag ville inte ha med min sambo på förlossningen just pga att jag kände att han inte var något stöd, det gick bra ändå och han var med på slutet :) Får jag fråga, lyckades ni reparera er relation och fortsätta tillsammans?

Ja jösses vilket syltrygg till man du har TS!

För det första så borde det vara helt oacceptabelt att ditt bonus pratar illa om bebisen. I mitt hem tollererar vi inga hårda ord till andra som hade varit oaccepterade att saga som vuxen. Typ, man säger inte idiot till varanda eller att man inte tycker om någon.

(Mitt bonus brukade iband säga att hon inte tyckte om mig vilket vi snart tog ur henne. Jag sa till min sambo att jag skulle aldrig "få" säga det till hennes barn så varför ska bonus barnet få säga det till mig? Det hjälpte!) 

Varför har ni delad ekonomi? Eller är ni inte EN familj? Jag skulle aldrig ställa upp på det. Men vill han ha det så, så se till att han tvättar bonus barnets kläder och laga hans mat. Antingen delar man allt eller så delar man inget.

Nu kan man ju misstänka att din 14 åriga bonus går igenom puberteten men det är ingen ursäkt till att vara elak.

Försök kanske att prata mer om hur bonus barnet kommer att få ett egen syskon. Försök få h*n mer involverad helt enkelt. Kanske prata mer om att ingenting är viktigare än familjen och att bonuset är en del av eran familj, précis som bebisen kommer att vara.

Eller avbeväpna orden så när bonuset säger något elakt om bebisen så kontra med att bebisen kommer iallafall att älska och se upp till dig. H*n letar ju uppenbarligen efter en reaktion från dig så ge h*n inte det.

Hur som helst så behöver du skaffa dig en ryggrad och säga ifrån för din make verkar ju inte ha någon.

Mitt sista tips till dig TS är att visa honom denna tråden. Du har inte sagt något elakt om honom men många här har gjorde det så det kanske blir ett litet uppvaknande för honom.

Lycka till!