Jag blev gravid och då förändrades allt!!!!!!

Jag hade sagt upp kontakten helt med de korkade svärföräldrarna. 
Varför inte bara låta arvet gå till sitt/sina barn, och sen får de i sin tur lämna det vidare till barnbarnen OM det finns något kvar då.

Vi har fortsatt tillsammans. Om vi har lyckats reparera relationen låter jag vara osagt. Det har varit tufft, mycket bråk. Jag tycker att det låter som att du och din sambo har pratat igenom mycket mer än vad vi har gjort. Du verkar ha mycket förståelse för hans agerande, har han visat sig uppriktigt ledsen för hur han har betett sig?
Det är väl bäst att jag förtydligar att jag inte har samma historia som er, jag och min sambo hade andra problem som ledde till hans negativitet och som gjorde att jag övervägde att han inte skulle vara med på förlossningen. Jag hade tänkt på det länge men sa inget förrän förlossningen närmade sig och det började bli ett faktum att han inte skulle vara ett stöd för mig, tvärtom skulle det ta en massa positiv energi ifrån mig att ha en så negativ person i förlossningsrummet. Men det samtalet kom att öppna upp lite och det blev så pass bra att jag kunde släppa det, han var med på förlossningen, hela förlossningen, och det blev en bra upplevelse. 
Hur var det för er? Hur kom du fram till att han kunde få vara med på slutet? 

Hur är din relation med hans barn idag?

Ja, vi har pratat mycket och gör så fortfarande, vi gick även i familjeterapi vilket hjälpte. Men vi bråkar en del och jag tror att vi båda är bittra över saker som skedde då vår bebis föddes. Han har sagt att han är ledsen för hur han agerade, att han inte räckte till. Jag har också kunnat se tillbaka på allt han faktiskt gjorde, och se att han försökte på sitt sätt. Han försökte lösa allt det praktiska just då, men fanns inte där mentalt eller emotionellt som stöd. Det låter jobbigt att din man var så negativ, men bra att du lyckades vända det till en bra förlossningsupplevelse och ha med honom. Jag hade min man i rummet bredvid under nästan hela förlossningen. Sen kom han in och stöttade mig riktigt bra i slutet då bebisen kom ut, jag kände bara plötsligt att jag MÅSTE ha honom där, det var en bra upplevelse på slutet. Men vi har inte reparerat allt än och jag har tyvärr inte en speciellt bra relation till hans son i nuläget, vi kämpar på men det går upp och ned.

Det är bra att din sambo erkänner sina brister och visar att han är ledsen, jag har inte fått det där ifrån min sambo. Förr la jag mycket ansvar hos mig själv, i någon elak-styvmoders-rädsla, men nu har jag förstått att lägga ansvaret hos honom för det är faktiskt han som känner alla bäst och borde vilja tillgodose allas behov. I stället har jag ofta känt en förväntning på mig att jag som vuxen, som hans partner, som någon mammafigur, jag vet inte vad, förväntas offra mig för hans barn. Det funkar inte, jag kan inte göra det. Särskilt inte oombedd.
Det är så synd att de här föräldrarna inte förstår att de förstör relationen mellan de personer som de borde bry sig om mest och som man kan anta att de önskar ska ha en god relation till varandra. De kan knappast förvänta sig att man ska kunna älska deras barn när de låter sina barn vara orsaken till partnerns lidande.

Jag tror inte det är lätt att vara i deras situation, jag försöker ha förståelse för att han inte heller har det lätt men jag tar som sagt inte längre på mig ansvaret själv för att det är jag som ska vara den där som slår knut på mig själv för att det ska fungera mellan mig och hans barn.

Om du inte har fått en ordentlig ursäkt så förstår jag att det är svårt att gå vidare. Att bära och föda ett barn gör en så otroligt sårbar, och då behöver man ju verkligen sin partner. Jag känner igen det där jättemycket att ens man förväntar sig att man ska vara vuxen, en perfekt mamma-förebild, styvmamma, ställa upp, offra sig, ja det är höga förväntningar helt klart. Istället för att mer se till sitt eget ansvar eftersom det ju är mannen som är "spindeln i nätet" i en bonusfamilj där mannen har barn sedan tidigare. Mannen håller ihop allt. Men på nåt sätt förväntas styvmamman hoppa in och bli spindeln i nätet istället, kanske pga könsroller? Jag känner även igen det där med att du har släppt ansvaret för din och din bonus relation, det är smärtsamt, jag vet. Jag har hjort samma sak senaste året och har mycket skuldkänslor över det. Men i vissa lägen måste man släppa, jag hoppas att vi kan bygga en bra relation på sikt trots allt. Har du ändå en ok relation med bonus?

Jag tror att det dels är könsroller men även för att man själv har tagit på sig för mycket ansvar utan att tänka sig för. Kanske gör man det utifrån någon mall man tror att man måste leva upp till. Jag tror att min sambo har haft lite för lätt att bara luta sig tillbaka och tro att vi löser problemen själva. 
Jag har inte heller en bra relation med bonusen men jag har också släppt mina förväntningar på det. Just nu är jag nöjd om vårt vardagsliv flyter på och vi kan vistas i samma hem. När bonusen inte är här har vi ett avslappnat liv, när hen är här byggs spänningarna på och det är då bråken uppstår. En bra vecka är när irritationen inte har växt under veckans gång. 

Det är precis samma hemmasituation här...väldigt spänt varannan vecka (ibland har vi såklart roligt och allt flyter på men ofta blir det tjafs). Jag trodde att det skulle vara mycket lättare att leva som bonusfamilj än vad det väl var. Jag försöker fokusera på det som är bra och fungerar, min tid och tanke äger bara jag själv så jag försöker välja vad jag lägger energi på. Men ibland kan det verkligen kännas som om man lever ett väldigt krångligt liv :(

Jag lägger inte då mycket värdering vid deras ord utan tycker mest att de är gamla och gaggiga. Antagligen så går väl pengarna först och främst i arv till deras barn innan barnbarnen får nåt, men de gillar att diskutera pengar i sambons familj.

I grund o botten har mina svärföräldrar ett förakt gentemot mig och mina föräldrar, kallar mig och min familj hånfullt för rödstrumporna och kommunisterna.

Jag bryr mig liksom inte men vill inte att mitt barn far illa utav deras elakheter.

Tack för ditt svar.

Jag har liksom stängt av bonus kommentarer för jag orkar inte bry mig längre, tror att jag är väldigt hormonell och inte tänker helt klart. Har varit så arg på min sambo för att han är så mesig men nu känner jag instinktivt att han och bonus är mitt och mitt barns fiender. Låter så sjukt men känner att jag måste skydda mitt barn mot allt ont och alla onda människor som finns runt omkring.

Jag är mest trött känner jag, trött och less. Innan så har jag verkligen försökt involvera bonus i bebisen, ska skärpa mig och försöka igen när jag känner mig starkare.

Vi har delad ekonomi just nu där vi betalar 50/50 var men tanken är väl att vi ska ha någorlunda gemensam ekonomi när bebisen föds.

Får se ifall jag vågar visa honom tråden. Kanske vore bra men känner jag honom rätt så blir han väl bara mer sur.

Framförallt är det ju en elak sak att säga, man gör inte skillnad på barnbarn, man pratar inte högt om att göra ett barn arvlöst, och det här är inte ens fött. Behöver man inte lära sig hyfs när man har gott om pengar?
Du gör helt rätt i att bara se efter ditt barn nu, och se efter dig själv. Du måste ta hand om dig själv. Känn ingen skuld för att du inte orkar engagera dig i hans barn. Hur ska du orka det så som barnets nära och kära beter sig?
Du har en stor omställning framför dig som ska bli mamma för första gången. Låt dom inte ta din upplevelse ifrån dig. Njut så gott det går om det så innebär att du bygger upp en mur mot pappan och hans tidigare barn. Det är vanligt med sömnbrist och att känna sig låst med bebisen men försök vända på det. Jag brukade se det som att vara på en festival, man sover dåligt och går omkring och är lite omtöcknad mest hela tiden, man har inte samma tillfällen att duscha som normalt men om man kan bortse från det så finns det mycket annat som är roligt. Hoppas du ska få uppleva det roliga du också, trots alla nötter i din omgivning.