Bf mars 2018 följas åt?

Fy sjutton. Jag gick tretton dagar över och det var verkligen dryga dagar. Framför allt alla som hörde av sig "blir det nån bebis?" "Hur mår du?" Osv osv.

Jag känner med dig!

Lycka till!

Tack så mycket<3 Ja jag har en historia där jag har haft depression tidigare så jag känner som igen tecknen nu så förhoppningsvis så har jag tagit tag i det i tid!

Vi ligger då inne på barn nu jag och Lill gubben, efter att Lill hjärtat haft kaskad kräkningar, förstoppning och jätte ont i magen så åkte vi in och blev inlagda direkt, de misstänker mjölk allergi och jag hoppas verkligen att det är det och inget värre och att det hittar nått sätt att hjälpa då det gör så extremt ont att se han ha så hemskt ont som han haft:(

Nej men stackars lille vännen. Vi får hoppas att det är mjölken.

Styrkekramar till er <3

Tack så mycket!<3 nu har vi fått åka hem på permis med mjölkfri ersättning och än så länge mår han sååå mycket bättre och är en mycket gladare och piggare kille så jag håller tummar och tår att detta ska funka nu! De ville att jag helt skulle utesluta mjölk från min kost så om några dagar ska jag börja amma igen så får vi se :) hur går det för er andra då med era småttingar?:)

Åh va skönt! Hoppas att det håller sig så nu då :)

Nu är även vårt lilla mirakel här! Skulle in på igångsättning, men det startade av sig själv tillslut. Nu njuter vi bara i bebisbubblan!! <3

Åh stort grattis!!! :) va härligt! Äntligen!!

Jag har mått fruktansvärt piss till å från nu sen lillen kom. Jag tror det var den här såkallade baby-blues. Herregud.. Idag är de skillnad men jag har fortfarande stunder där jag känner att humöret svänger o jag blir orolig o rädd. Men när jag mår riktigt dåligt så har jag tänkt så jävla dumma tankar... Att jag ångrar mig o jag känner mig låst. Att jag inte vill ha honom o att jag inte kommer klara.. Dessa tankar har bara vart känslor men fy fan va jobbigt de har vart.. Jag har läst mycket om baby-blues o stämmer in på allt jag kände. O det var i samband att det rann till i brösten. Jag var så ledsen... Pratade mycket med min man om de.. O han är så snäll o förstående.. Han sa att de är inte så konstigt o att han också läst på lite...

Dessa känslor kommer då o då.. Inte alls lika starka o inte att jag ångrar mig men att jag får lite panik o tänker att shit mitt liv är helt förändrat! Hur ska jag klara?! Vad har jah gett mig in på. Men så kom denna dagen. Jag har fått sova typ 10h inatt då jag pumpade mjölk till mannen så han fick mata 1 matning på natten... Så jah tror sömnen hjälpte.. Bara att jag fick en natt ordenlig sömn.

Detta måste man prata mer om tycker jag då det är så förskönat att få barn o att man är så jävla lycklig hela tiden. Alla känner inte så. O om man då tror att de ska vara på ett visst sätt så blir man jätte orolig o ledsen när man inte känner så... Jag finns här om ngn känner samma eller så.. Då jag gått igenom en depression på 4 år med jobbiga ångestattackar osv så har jag erfarenhet. Kanske kan vara skönt... Hoppas alla ni mår ok iaf o va inte rädda för att vara ledsna.. <3