Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?

Köpte 3 ivf privat. Ena misslyckades ingen till frysen andra ivf blev vi gravida, 1 till frysen, men slutade i mf i vecka 12, min värld rasade, vi beställde den resan som är svårt att göra om man har små barn. Tog paus ett par månader o sedan var det sommar. 5 månader senare startade vi 3dje ivf o satte in 2 st, miste ena men den andra resulterade i min son som jag ligger o ammar nu. Vi fick även 2 till frysen.

Barnlösheten är ett h*lvte o det är bara personer som är i det eller har varit som kan förstå.

Önskar er all lycka

Kanske ska tillägga att vid den 4e behandlingen så var det endast 3 äggblåsor som växte till sig, alla 3 blev befruktade. 
Vi fick vid den insättningen 2 tillbaka och 1 till frysen. 
De i frysen ligger kvar och här hemma har vi tvillingar som fyllde 1 år för några månader sedan. 
Man måste tänka att de flesta lyckas! 
Läkaren sa till oss att det är som att man ska slå men 5a med tärningen, man vet att 5an finns, men när kommer den? 
Sen finns det såklart dom som har en orsak som kommit fram vid utredning som gör att det kanske inte lyckas men för de flesta oförklarligt barnlösa så burkar det lösa sig! 

Det finns väl inget riktigt facit på hur man överlever. Vissa dagar känns det som att man inte ens gör det! Men viktigast är väl att man tillåter sig att vara ledsen och prata om det ifall man behöver. Jag och min man pratar oerhört mycket med varandra om det och oavsett vad som händer/ vad slutresultatet blir så vet vi att vi har varandra :)

Kan berätta lite kort om våran resa mot ett barn..

Vi slutade ha skyddat samlag för 6år sedan, när tre år gått och ingenting hänt så börjar jag tycka att det här är ngt att kolla upp. Vi höll aldrig på med äl test osv men efter Tre år borde ngt ha hänt! Men min man hade ngn känsla av att det var något knas med honom.

Jag kontaktar gynkliniken och vi får komma på en första koll. Han har alldeles för få simmare för att det ska gå naturlig väg.

Så vi remitteras till Länssjukhuset som gör alla slutliga utredningar för att sen skicka oss till IVF kliniken. 1juni 2015 påbörjas våran ivf resa.

Våra chanser att lyckas ser väldigt bra ut eftersom det är manlig orsak. Jag ses som väldigt fertil och har vid starten ännu inte passerat 30.

Första behandlingen genererar äggplock och insättning - ingen graviditet

Fick däremot en kraftigt inflammerad livmoder istället.

Här fick vi ett bebisfrö till frysen som sattes in - ingen graviditet

Andra behandlingen svarade jag så dåligt på så den fick avbrytas

Tredje omgången blev det äggplock och insättning - ingen graviditet och inget till frys

Fjärde blev det också äggplock och insättning - ingen graviditet och inget till frys.

Nu är de landstingsfinansierade försöken förbrukade. Vi beslutar oss för att köpa ett paket med tre nya behandlingar.

Femte omgången provar vi det långa protokollet med nässpray och det genererade många fler ägg än någon av de tidigare försöken. Detta leder till äggplock och insättning av två bebisfrön i hopp om att iaf en ska fastna - ingen graviditet och inget till frys.

Sjätte och den senaste gången blev det långt protokoll igen. Blev uttag och insättning av två stycken bebisfrön. På testdagen fick vi ett jätte jättesvagt plus. Bestämde oss då för att vänta några dagar till och göra ett nytt test - ingen graviditet men nu har vi en liten krigare i frysen :)

Hoppet står nu till den lille rackaren att det ska vara vårar guldägg.

Kram till alla er som kämpar!

Jag vet hur det känns. Vi har inte vart barnlösa i lika många år som vissa andra, men under dessa 2 år har det verkligen gått upp och ner. Ibland känner man sig nöjd med livet o h andra dagar vill man inte gå ur sängen, allra minst gå på kalas ( där man är den enda utan barn trots att man är det par som vart ihop längst) folk som analyserar om man dricker vin eller försöka kolla om magen ser större ut. Kanske inbillning men känslan finns där.

I höst väntar för vår del spermiedonation( gått privat pga väntetider), vilket känns bra men också skrämmande! Hoppas på mitt första plus i höst!

Jag vet hur tufft det är att gå igenom ofrivillig barnlöshet. Håller med vad ni andra har skrivit att alla kommer med goda råd... usch vad jag avskydde det. Det bästa rådet jag kan ge är att prata om det, antingen med er partner, vän, familj eller kanske en kurator beroende på vem du/ni känner er bekväm med. Och viktigast av allt det är ok att hoppa över att umgås med folk som har barn eller är gravida. Just nu behöver ni ha fokus på er själva och lyssna på det är ni behöver!

Även jag har en framgångssaga som jag kan dela med mig av. Jag var 37 när vi började och hade alldeles för högt BMI. Var väldigt medveten om det och jobbade på det... Pga väntade vi bara 1/2 år innan vi gjorde utredning. Allt såg bra ut fick rekommendationen gå ner i vikt och kom tillbaka om ni inte är gravida om några månader. Lyckades gå ner ca 10kg men skulle ner ca 20. Gick tillbaka men vi kunde inte få remiss till ivf pga min övervikt. Vi visste detra redan plus att väntetiden till landstinget var 6-8 månader och nu hade jag hunnit fylla 38.

Vi bestämde oss för att söka hjälp privat. Köpte ett paket med 3 försök, tjatade mig till att starta 1 månad tidigare än vad läkaren föreslog (hon ville ha ner mig mer i vikt först, hade nu gått ner ca 15kg) bara ena äggstocken reagerade på behandlingen och vi fick 5 ägg alla klarade befruktningen. Fick tillbaka 1 blastocyst och 3 hamnade i frysen. Den vi fick tillbaka ligger nu i min mage redo att komma ut om ca 2 veckor!!!

Det kändes som vi hade alla odds mot oss men lyckades på första försökte.

Dock så vill jag även nämna att jag trodde allt skulle bli bättre när vi väl var gravida men jag har varit konstant orolig genom hela graviditeten att något ska hända och är det fortfarande. Tror att många är det men jag har nio varit extra orolig för jag vet inte om vi lyckas bli gravida igen.

Jag önskar er alla lycka till och jag tänker på er!

Hej, jag har läst alla era inlägg och blir så rörd av att ni är så många som tar er tid att skriva till mig <3

Det kommer lösa sig till slut, förr senare och även om det känns kliché så försöker jag och sambon att leva och ha det roligt de dagarna vi mår bra. Dåliga dagar är dåliga dagar och det är också okej.

Stor kram till er kämpar där ute!

Tänk att ni blir gladare när väl barnet kommer.

Personer som inte varit med om samma sak själv har generellt väldigt svårt att förstå hur det känns tycker jag. Det finns alltid många som har åsikter och tror att de har lösningen på ens problem men det är ju sällan så enkelt som många verkar tro. Jag har känt mig väldigt ensam i min barnlöshet med vänner och bekanta som ofta pratat om att deras män i princip bara skakat på kalsongerna och sen har de blivit gravida. 

Man får försöka slå dövörat till för såna kommentarer och endast ta till sig de ord som stöttar och får en att må bättre, t.ex. från personer som varit med om liknande situationer och kommenterar i denna tråd. 

I min blogg skriver jag om hur jag försöker hantera situationen med ofrivillig barnlöshet. Att skriva är ett sätt att få utlopp för känslorna tycker jag.

langtanefterbarn.for.me/

Hej! 

Var inne en snabbis på din blogg för att checka hur det går innan jag skrev något igen. Är otroligt ledsen för alla kämpar därute som upplever att de aldrig lyckas, jag vet verkligen vad det innebär och hur det känns.

Själv har jag rört mig till den lyckliga skara ofrivilligt barnlösa som nu väntar barn. Vill ge alla därute ljus i mörkret <3 Jag har sen 2014 fått höra att jag inte kan bli gravid utan hjälp och då pga att jag har pcos och ingen äl eller mens överhuvudtaget utan hormoner. Imorgon ska jag och min man på rul för att se hur det går för vårt lilla liv som bestämde sig för att bli till i somras <3

Så fortsätt kämpa! Jag kanske inte har varit ofrivilligt barnlös lika länge som majoriteten, men jag vet vad det innebär, känslor och behandlingar... Det finns hopp för oss alla <3

Det jag tycker vården är dålig på är att reflektera kring der faktum att läkarna inte kan hjälpa alla. Vi fick vårt plus efter 3 år och 4 färska ICSI. Hade det inte blivit vår son hade vi åkt till Danmark för insemination, för vi var för trasiga för adoption. Vi hade kanske valt en annan väg om tex kuratorshjälp innan IVF hade tagit upp adoption som alternativ (eller varför inte erbjudit insemination med donerad sperma som alternativ till mycket krävande provrörsbefruktningsbehandling för mig som det inte var nåt känt "fel" på....?)

För oss var att få BARN så mycket viktigare än genetiken, men vården är så enkelriktad med IVF som lösning. Vi förstod det inte då, men kan se det i backspegeln. Kram till alla som kämpar!

Tack alla som delar med sig <3 Vi valde tillslut att köpa ett ivf-försök i väntan på landstinget. Jag hade äggplock igår och fick ut 21 ägg men det blir totalfrys på grund av överstimulering. Min värld rasade! Först måste vi vänta minst en mens och sen har kliniken julstängt Så just nu pendlar känslorna om möjligt än mer även om det är skönt att vi är igång.

På torsdag är nästa stora grej då vi får reda på om de befruktas alls... Vi är så nervösa.

Aldrig har jag behövt jobba så med mitt kontrollbehov som nu. Det finns inget jag kan göra och jag kämpar att hålla känslorna på någorlunda jämn nivå men helt ärligt, det suger.

Vi har i alla fall valt att berätta för fler nu. Speciellt då jag mått så dåligt fysiskt. Måste säga att vi underbara människor runt oss och det hjälper även om det inte riktigt räcker för att hitta harmoni i situationen.

Inte så uppåt kanske men vad annat kan vi göra än att kämpa på och ventilera här?

Kramar till er all!

Jag har en kommande babyshower åt en av mina bästa kompisar.. (jag har själv inte planerat eller förslagit den) men jag vet inte om jag pallar att gå på den.

Samtidigt vet jag inte om jag MÅSTE gå på den, får jag ?lov? att slippa? På nåt sätt känns det lättare att gratta när väl bebisen är ute..babyshower är innan födseln. Jag vet inte om jag pallar att sitta där och se på det som jag så otroligt gärna vill själv..det som leder till tårar var och varannan idag.. känner mig as dum om jag inte går, hon vet inte om showern och kommer säkert bli väldigt besviken om jag inte kommer, tror hon förstår till viss del eftersom hon vet om vår ofrivilliga barnlöshet,.men tror inte hon förstår till fullo och i slutändan ändå tycka att jag borde vara där.. så svårt! Jag gruvar mig :(

Kan verkligen förstå din situation. Jag hade också svårt att vara nära bebisar o kunde inte riktigt glädjas när jag fick reda på att ngn var gravid, även om jag självklart blev glad för deras skull, så kände jag att kommer vi någonsin att få uppleva att få ett barn. Jag valde att hitta på lite ursäkter när någon fyllde år som hade barn. Som "tur" så var det inga dop o babyshower som jag är glad för. Hade nog inte orkat gå på det.

Det är jätte svårt. Om hon själv inte ha upplevt samma problem så har hon svårt att förstå.

Nu efter jag har fått barn börjar jag kunna ta kontakt med några kompisar igen. Men då får man höra " är det inte dags för nr 2 snart) o detta efter jag berättat att vi gjord 3 ivf o fick 2 missfall (satte in 2 embryon sista gången, ena klarade sig inte) blir så trött på folk... Då är vår bebis ca 5 månader bara...

Ursäkta, detta svar hjälpte inte dig direkt, ville nog mest skriva att jag förstår dig o att du inte är ensam.

Är ofrivilligt barnlös sedan 6 år tillbaka vilket har resulterats i utmattningssyndrom. För mig skulle det vara omöjligt att gå på babyshowers, dop och andra barn/gravidrelaterade tillställningar. 

Tillåt dig själv att må dåligt och sörja. Gå in på babyshowern om du känner att det finns en risk att ditt mående försämras. Du är viktigast i ditt liv.

Hitta på något, att du är sjuk eller att ni ska resa iväg just den dagen. Det är tillåtet att ljuga när det gäller detta.