Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?
Hur överlever man... för mig kommer det dippar ibland, då blir jag är nere och irriterad. Livslusten är som bortblåst. Andra dagar finns tankar på barn långt borta "det kommer aldrig hända" och jag är på något sätt tillfreds med det. Men sen kommer dippen också går det runt. Undviker helst vänner och bekanta med barn. Det gör ont men håller upp en fasad och tänker "alla har vi vår egen resa till ett barn" och så är det ju. Vi har ingen aning om vad andra har gått igenom.
Jag försöker planera framåt, utan tankar om att det finns barn eller en graviditet med i bildern De närmaste säger "du säkert gravid då" men jag tillåter mig inte att tänka så. Jag planerar livet utan barn i den närmsta framtiden. Det hjälper tror jag.
Jag tror jag döljer väldigt bra hur jag egentligen mår efter två år av försök. Jag och sambon pratar inte så mycket om det längre (pågår utredning). Det är ett konstaterade att det inte går men att vi inte vet varför. Sjävklart är vi medvetena om hur vi mår i det men vi ältar inte och jag noterar inte varje månad när mensen kommer att "det blev inget nu heller". Vi vet det redan och kramar varann och går vidare.
Ibland utan anledning kan jag börja gråta. Inte sådär hulkandes, sitta i duschen gråt, även om det har förekommer tidigare. Utan det bara rinner utan att jag gör en min. När jag ska sova eller när jag kör bil. Ingen på arbete vet vad jag går igenom, några vänner men alla är positiva och förstår inte.
Vi försöker leva igenom det helt enkelt utan att det förstör oss totalt. Jag vägrar låta det infektera min totala närvaro. Kanske är det därför det onda är så djupt begravt. Som bortdomnad.