Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?

Hej!

Jag överlever genom att gråta när det är svårt och jobbigt och jag inte orkar vara stark mer. Och skrattar och tillåter mig själv att vara glad när jag faktiskt är glad.

Väntan är det värsta. Fick min mens igår (eller missfall eller vad man ska beskriva det som eftersom jag blöder ut vårt embryo jag burit på i 17 dagar...) och nu är vi tillbaka till att vänta på att få försöka igen. Och eftersom det är mitten på juni kan jag garantera att vi inte kommer få försöka innan semestern... Så först ska jag nu hantera sorgen att jag inte blev gravid och sen ska jag hantera väntan...
Så för mig är väntan det värsta och jag kan inte hantera det särskilt bra. Förra året blev jag deprimerad pga det, mår otroligt mycket bättre idag och anser mig själv vara fri från depressionen.

För mig har det hjälpt att prata och vara öppen om allt. Gör också att vi slipper jobbiga frågor om när vi tänker skaffa barn (vi har varit tillsammans i 10 år och snart gifta i 3).

Tänker nog inte skriva mer för då kommer det bli en hel uppsats. Men har du några frågor om ivf (gjort två försök) så är du välkommen att fråga =)

Önskar dig all lycka!

Jag tror inte jag har något tips faktiskt. Barnverkstaden har tagit hårt på mig och även på förhållandet. I början trodde jag varje månad att jag kände gravid symptom och vissa månader var jag 90% säker på att jag var gravid och börja planera hur vi skulle berätta för våra familjer och vid varje högtid hoppades jag att jag skulle hinna bli gravid tills dess så vi kunde berätta när familjen var samlad. Men ingenting hände och tills slut så ger man på ett sätt upp. Det var liksom inte lönt att ha jätte stora förhoppningar och börja leta symptom och räkna bf osv.. Jag var helt hundra på att det HÖGST skulle ta 6 mån, jag trodde inte ens att folk hade så svårt att få barn. Har ju hört om de som har de men jag tänkte att det är säkert väldigt ovanligt och man då har en sjukdom som påverkar. Men här står vi idag, över två år sen vi bestämde att vi skulle "skaffa" barn, men absolut ingenting har hänt. Men vi har gjort utredning, och två insemineringar och ska nu börja med ivf sprutorna imorgon. Jag hade skrattat åt den som sagt att vi skulle stå Maj 2017 utan barn eller graviditet om någon sagt de till mig förut.

Jag har tyvär blivit deprimerad emellanåt och tagit ut mycket på min fästman som resulterat i bråk. Man känner liksom en hopplöshet. Inte kännt mig som en riktig kvinna som inte klarar av att bli med barn :(

Har tom börjat kolla på andra alternativ som adoption. Men vi vill såklart försöka med ivf först och vi ger inte upp så lätt. Men jag tycker att man vänjer sig lite vid att de tar tid, och man lär sig efter ett tag att det inte är lönt att hoppas eller gå omkring och tro något :/

Det enda "positiva" i det hela är att man inte är ensam om de, i min bekantskapskrets och deras vänner är de ingen som har svårt att bli gravid. Men på nätet så kan man få lite hopp tillbaka när man läser om andra som försökt länge och som lyckas. Jag lyssnar på ivf-podden och läser vad andra skriver. Det ger mycket tycker jag, för man kan känna sig väldigt ensam många gånger när man står där och än en gång får den där jäkla mensen och allt hopp bara rinner av en och man tänker att nej jag kommer aldrig bli gravid, då är de skönt att läsa om att jo de kan jag faktiskt bli!

Jag tycker det känns så bra att ivf finns, detta blir ju vårt första ivf-försök men hade vi levt när ivf inte fanns då hade det troligen inte blivit några bebisar. Så jag har all min tro och hopp på att vi ska lyckas med ivf. Ser det som enda alternativet för oss.

Det enda jag gjort när man bara väntar hela tiden på äl och därefter BIM är att tillåta mig va helt besatt vissa dagar och läsa allt som har med graviditet att göra och sen koppla bort allting när man inte orkar. Låtsas som om man inte försöker skaffa barn. Typ mellan äl och BIM.. Inte va på FL, inte kolla youtube gravid vecka för vecka, inte ha stenkoll på vilken dag man är på. För tillslut blir man helt galen känner jag :/ Och helt uppgiven.. Men vad gör man inte för att få en bebis, man måste ju fortsätta kämpa. Jag tror ivf kommer bli lösningen. Och det känns skönt att kunna lägga det i deras händer, känna att nu har vi gjort vårt och de får ta över. :)

Jag och min man har försökt i två år. Han har ett barn från ett tidigare förhållande. Till en början kände jag mig som världens sämsta fru. Vi som är så kompatibla i livet, ska inte vi kunna få ett barn tillsammans? Vad har den andra kvinnan som jag inte har? Alla börjar fråga oss när vi ska skaffa barn, är det inte dags snart? Det blev inte bättre när utredningen sa att det inte var del på nån av oss. Passar vi inte ihop då?

Sluta tänk på det så händer det..

Är du stressad kan du inte bli gravid..

Idag vet jag att allt det där är bullshit. Jag provade yoga, progesteronkräm, tänka på det, inte tänka på det, ha sex varje dag, varannan dag, ägglossningstest. Allt möjligt!

Efter ca 1,5 år tog jag bort alla cykel-appar, struntade helt i när jag hade ägglossning. Visst fortsatte vi ha sex för att bli gravida (tyckte att det räckte med att ha oskyddat sex några gånger mellan blödningarna), men det var inte huvudanledningen. Vi köpte lite sexleksaker och gick tillbaka till att njuta av varandra varandra, vårt förhållande är ju mer än bara bebisverkstad. När det hade gått ett år efter utredningen så visste vi att vi skulle erbjudas ivf.

När vi sedan bestämt oss för ivf så började det kännas bättre. Och nu när jag väntar på att få tillbaka en blastocyst så känns det bättre än någonsin. Sedan jag hämtat ut medicinerna efter vårt möte om ivf så har jag inte fällt en enda tår. Jag vet att det inte är säkert att det händer nu, men chansen finns! När fertilitetsmottagningen sa att de finns för oss tills vi har fått ett barn (på ett eller annat vis!) så kändes det så himla bra! Ivf är så vanligt och de som jag träffat både på vår fertilitetsmottagning här hemma och på kliniken där vi gjord äggplock och ska göra återinförandet är alldeles fantastiska människor. De har tagit så väl hand om oss hela vägen.

Lycka till!

Lyckades skriva mitten på juni när det ska vara maj (en parantes bara)

Hej!

Jag har tyvärr inget bra svar. Vi har över två års försök och en misslyckad ivf-behandling bakom oss. De flest dagar är jag deppig och vid varje minus/mens blir jag helt knäckt. Värsta var minuset efter ivf:en då man fått upp förhoppningarna.

Försöker sysselsätta mig med olika saker och projekt för att få tiden att gå och tänka på annat. Idag börjar jag med sprutor igen inför ivf2. Väntan är bland det jobbigaste, och ovissheten om det någonsin kommer att gå.

Undviker att träffa gravida och småbarnsfamiljer när jag inte orkar. Försöker vara snäll mot mig själv.

Bloggar också och finner stor hjälp i att få skriva av mig samt att få möta andra på nätet som går igenom samma sak. Betyder mycket att kunna stötta varandra. De som inte har gått igenom detta kan inte fatta vilken livskris det innebär.

Ska följa din blogg och hålla tummarna för er!

Jag bloggar på www.ivantan.blogg.se

På nåt sätt går det. Det går till och med att må bra, även om jag inte trodde det från början.

Jag slutade med hormonella preventivmedel när jag var 25 år, för att kroppen skulle vara redo för kids så snart mitt ex var det. 7 år senare sa jag "Jag skaffar barn på egen hand om du inte vill göra det tillsammans. Jag hoppas att du väljer att leva med oss" och han valde att hellre försöka tillsammans. Jag blev gravid på andra försöket och fick sedan missfall. Och sen vlev jag aldrig gravid igen. Vi försökte själva, gick igenom utredning, gjorde några inseminationer (+pergotime) Och slutligen en ivf. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv. Varje månad var skit, jag hatade alla som var gravida eller hade småbarn, slutade delta på släktmiddagar osv. Grät nästan varje dag.

Alla kom med välmenande "tips" och förklarade att jag skulle bli gravid om jag bara slutade tänka på det.

Vår relation höll inte för detta. Inte minst då mitt ex var typ "blir det så blir det" större delen av de åren och jag tänkte på det konstant. Jag ändrade hela mitt liv för att följa vad som ska göra en mer fertil.

När jag träffade min sambo för drygt två år sedan började vi prata om familj ganska tidigt i dejtandet och det visade sig att han varit med om i princip samma sak (utom missfall). Tillsammans försökte vi på egen hand 1 år innan utredning. Under de månaderna hade jag hopp, men förvånansvärt nog inga krascher vid mens för det. Vi låter oss vara besvikna och ledsna, men låter oss inte älta kring det och det har gett en mer positiv spiral. Utredningen var klar på två läkarbesök och vi har gjort vår första ivf, där vi tyvärr inte fick några befruktade ägg alls (Det gav en krasch!). Nästa drar igång antingen om några dagar eller om en månad.

Det är 12 år sedan jag slutade med p-ring för att vara redo.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Känslan och frustrationen över att ständigt gå och vänta på nästa steg, analysera varenda sak som händer i kroppen - att varje månad inbillia sig att det har gått vägen för att sen bli besviken.

Jag har faktiskt aldrig sett IVF ut det perspektivet ni gör, att ni nu har gjort allt ni kan och att det är upp till läkarna att hjälpa till.  Jag förstår att det måste varit en skön känsla att kunna lägga över ansvaret till någon annan - få en stund att andas lite. Men jag förstår att oavsett är tufft oavsett.

Önskar er ett stort lycka till på vägen vidare, det kommer bli barn - på ett eller annat sätt :) Stor kram!

Men åh, beklagar - jag sänder massa styrkekramar härifrån! 

Jag är så enig med dig att väntan är värst,  många gånger känns det nästan som ett hån. Man bara"Oookej, så det här är straffet för att man inte (tydligen) kan bli gravid på egen hand " - och så gråter man några timmar och tycker synd om sig själv..

Vi har inte varit så öppna med vår situation för andra, det har varit ett fåtal av mina vänner som har vetat hur det har legat till, men vi berättade först för vår familj för ca en månad sen. Vi har också varit tillsammans i 10 år, är snart 30 - men de hade inte alls trott att vi försökte skaffa barn, de trodde att vi hade fullt fokus på karriär och tjäna pengar. Men det var skönt att ha berättat, nu vet dem :)

Önskar dig stort lycka till vidare, jag håller tummarna för att det inte är allt för lång väntan tills nästa försök! :)

Visst är det tröttsamt med alla "Goda råd" man får av folk som egentligen inte har NO IDEA om vad de snackar om för de har troligtvis inte varit i samma situation själva. Jag tänker att stress eller negativa tankar inte har något alls å göra med hurvida man är fertil eller inte. Jag menar, folk blir ju gravida i krig (den gamla klassikern I know) och om inte det är stressande så vet jag inte? :)

Men vad skönt att ni kommit igång med IVF nu, det måste vara en härlig känsla att känna att det faktiskt händer något :) Och vad bra att du har blivit så gott omhändertagen - det är ju så viktigt när man är i en sådan sårbar situation :) 

Önskar dig stort lycka till på resan vidare! Håll mig gärna uppdaterad här eller i min blogg :)

Hei kära du,

Jag gör nog lite som du, försöker att sysselsätta mig med andra saker bara för att inte ständigt primärt tänka på att man är utan barn. 

Har också börjat undvika att träffa vänner som är gravida eller precis har fått barn. Jag är spänd på att se hur många vänner jag har kvar efter den här resan. Jag har redan mist en (som naturligtvis är gravid, av en olyckshändelse dessutom) som tycker att jag är en dålig vän som inte kan glädjas för hennes skull. Jag får dåligt samvete när jag alltid ställer in med kort varsel och oftast utan förklaring - men det är svårt att förklara för någon att man gör det för egen överlevnads skull. 

Stort lycka till vidare - jag ska följa din resa med spänning! Håller alla tummarna för att allt ska gå vägen :)