Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?
På nåt sätt går det. Det går till och med att må bra, även om jag inte trodde det från början.
Jag slutade med hormonella preventivmedel när jag var 25 år, för att kroppen skulle vara redo för kids så snart mitt ex var det. 7 år senare sa jag "Jag skaffar barn på egen hand om du inte vill göra det tillsammans. Jag hoppas att du väljer att leva med oss" och han valde att hellre försöka tillsammans. Jag blev gravid på andra försöket och fick sedan missfall. Och sen vlev jag aldrig gravid igen. Vi försökte själva, gick igenom utredning, gjorde några inseminationer (+pergotime) Och slutligen en ivf. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv. Varje månad var skit, jag hatade alla som var gravida eller hade småbarn, slutade delta på släktmiddagar osv. Grät nästan varje dag.
Alla kom med välmenande "tips" och förklarade att jag skulle bli gravid om jag bara slutade tänka på det.
Vår relation höll inte för detta. Inte minst då mitt ex var typ "blir det så blir det" större delen av de åren och jag tänkte på det konstant. Jag ändrade hela mitt liv för att följa vad som ska göra en mer fertil.
När jag träffade min sambo för drygt två år sedan började vi prata om familj ganska tidigt i dejtandet och det visade sig att han varit med om i princip samma sak (utom missfall). Tillsammans försökte vi på egen hand 1 år innan utredning. Under de månaderna hade jag hopp, men förvånansvärt nog inga krascher vid mens för det. Vi låter oss vara besvikna och ledsna, men låter oss inte älta kring det och det har gett en mer positiv spiral. Utredningen var klar på två läkarbesök och vi har gjort vår första ivf, där vi tyvärr inte fick några befruktade ägg alls (Det gav en krasch!). Nästa drar igång antingen om några dagar eller om en månad.
Det är 12 år sedan jag slutade med p-ring för att vara redo.