Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?

Jag och min man har försökt i två år. Han har ett barn från ett tidigare förhållande. Till en början kände jag mig som världens sämsta fru. Vi som är så kompatibla i livet, ska inte vi kunna få ett barn tillsammans? Vad har den andra kvinnan som jag inte har? Alla börjar fråga oss när vi ska skaffa barn, är det inte dags snart? Det blev inte bättre när utredningen sa att det inte var del på nån av oss. Passar vi inte ihop då?

Sluta tänk på det så händer det..

Är du stressad kan du inte bli gravid..

Idag vet jag att allt det där är bullshit. Jag provade yoga, progesteronkräm, tänka på det, inte tänka på det, ha sex varje dag, varannan dag, ägglossningstest. Allt möjligt!

Efter ca 1,5 år tog jag bort alla cykel-appar, struntade helt i när jag hade ägglossning. Visst fortsatte vi ha sex för att bli gravida (tyckte att det räckte med att ha oskyddat sex några gånger mellan blödningarna), men det var inte huvudanledningen. Vi köpte lite sexleksaker och gick tillbaka till att njuta av varandra varandra, vårt förhållande är ju mer än bara bebisverkstad. När det hade gått ett år efter utredningen så visste vi att vi skulle erbjudas ivf.

När vi sedan bestämt oss för ivf så började det kännas bättre. Och nu när jag väntar på att få tillbaka en blastocyst så känns det bättre än någonsin. Sedan jag hämtat ut medicinerna efter vårt möte om ivf så har jag inte fällt en enda tår. Jag vet att det inte är säkert att det händer nu, men chansen finns! När fertilitetsmottagningen sa att de finns för oss tills vi har fått ett barn (på ett eller annat vis!) så kändes det så himla bra! Ivf är så vanligt och de som jag träffat både på vår fertilitetsmottagning här hemma och på kliniken där vi gjord äggplock och ska göra återinförandet är alldeles fantastiska människor. De har tagit så väl hand om oss hela vägen.

Lycka till!