Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?

Jag tror inte jag har något tips faktiskt. Barnverkstaden har tagit hårt på mig och även på förhållandet. I början trodde jag varje månad att jag kände gravid symptom och vissa månader var jag 90% säker på att jag var gravid och börja planera hur vi skulle berätta för våra familjer och vid varje högtid hoppades jag att jag skulle hinna bli gravid tills dess så vi kunde berätta när familjen var samlad. Men ingenting hände och tills slut så ger man på ett sätt upp. Det var liksom inte lönt att ha jätte stora förhoppningar och börja leta symptom och räkna bf osv.. Jag var helt hundra på att det HÖGST skulle ta 6 mån, jag trodde inte ens att folk hade så svårt att få barn. Har ju hört om de som har de men jag tänkte att det är säkert väldigt ovanligt och man då har en sjukdom som påverkar. Men här står vi idag, över två år sen vi bestämde att vi skulle "skaffa" barn, men absolut ingenting har hänt. Men vi har gjort utredning, och två insemineringar och ska nu börja med ivf sprutorna imorgon. Jag hade skrattat åt den som sagt att vi skulle stå Maj 2017 utan barn eller graviditet om någon sagt de till mig förut.

Jag har tyvär blivit deprimerad emellanåt och tagit ut mycket på min fästman som resulterat i bråk. Man känner liksom en hopplöshet. Inte kännt mig som en riktig kvinna som inte klarar av att bli med barn :(

Har tom börjat kolla på andra alternativ som adoption. Men vi vill såklart försöka med ivf först och vi ger inte upp så lätt. Men jag tycker att man vänjer sig lite vid att de tar tid, och man lär sig efter ett tag att det inte är lönt att hoppas eller gå omkring och tro något :/

Det enda "positiva" i det hela är att man inte är ensam om de, i min bekantskapskrets och deras vänner är de ingen som har svårt att bli gravid. Men på nätet så kan man få lite hopp tillbaka när man läser om andra som försökt länge och som lyckas. Jag lyssnar på ivf-podden och läser vad andra skriver. Det ger mycket tycker jag, för man kan känna sig väldigt ensam många gånger när man står där och än en gång får den där jäkla mensen och allt hopp bara rinner av en och man tänker att nej jag kommer aldrig bli gravid, då är de skönt att läsa om att jo de kan jag faktiskt bli!

Jag tycker det känns så bra att ivf finns, detta blir ju vårt första ivf-försök men hade vi levt när ivf inte fanns då hade det troligen inte blivit några bebisar. Så jag har all min tro och hopp på att vi ska lyckas med ivf. Ser det som enda alternativet för oss.

Det enda jag gjort när man bara väntar hela tiden på äl och därefter BIM är att tillåta mig va helt besatt vissa dagar och läsa allt som har med graviditet att göra och sen koppla bort allting när man inte orkar. Låtsas som om man inte försöker skaffa barn. Typ mellan äl och BIM.. Inte va på FL, inte kolla youtube gravid vecka för vecka, inte ha stenkoll på vilken dag man är på. För tillslut blir man helt galen känner jag :/ Och helt uppgiven.. Men vad gör man inte för att få en bebis, man måste ju fortsätta kämpa. Jag tror ivf kommer bli lösningen. Och det känns skönt att kunna lägga det i deras händer, känna att nu har vi gjort vårt och de får ta över. :)

Hej!

Jag överlever genom att gråta när det är svårt och jobbigt och jag inte orkar vara stark mer. Och skrattar och tillåter mig själv att vara glad när jag faktiskt är glad.

Väntan är det värsta. Fick min mens igår (eller missfall eller vad man ska beskriva det som eftersom jag blöder ut vårt embryo jag burit på i 17 dagar...) och nu är vi tillbaka till att vänta på att få försöka igen. Och eftersom det är mitten på juni kan jag garantera att vi inte kommer få försöka innan semestern... Så först ska jag nu hantera sorgen att jag inte blev gravid och sen ska jag hantera väntan...
Så för mig är väntan det värsta och jag kan inte hantera det särskilt bra. Förra året blev jag deprimerad pga det, mår otroligt mycket bättre idag och anser mig själv vara fri från depressionen.

För mig har det hjälpt att prata och vara öppen om allt. Gör också att vi slipper jobbiga frågor om när vi tänker skaffa barn (vi har varit tillsammans i 10 år och snart gifta i 3).

Tänker nog inte skriva mer för då kommer det bli en hel uppsats. Men har du några frågor om ivf (gjort två försök) så är du välkommen att fråga =)

Önskar dig all lycka!

Jag och min man har försökt i två år. Han har ett barn från ett tidigare förhållande. Till en början kände jag mig som världens sämsta fru. Vi som är så kompatibla i livet, ska inte vi kunna få ett barn tillsammans? Vad har den andra kvinnan som jag inte har? Alla börjar fråga oss när vi ska skaffa barn, är det inte dags snart? Det blev inte bättre när utredningen sa att det inte var del på nån av oss. Passar vi inte ihop då?

Sluta tänk på det så händer det..

Är du stressad kan du inte bli gravid..

Idag vet jag att allt det där är bullshit. Jag provade yoga, progesteronkräm, tänka på det, inte tänka på det, ha sex varje dag, varannan dag, ägglossningstest. Allt möjligt!

Efter ca 1,5 år tog jag bort alla cykel-appar, struntade helt i när jag hade ägglossning. Visst fortsatte vi ha sex för att bli gravida (tyckte att det räckte med att ha oskyddat sex några gånger mellan blödningarna), men det var inte huvudanledningen. Vi köpte lite sexleksaker och gick tillbaka till att njuta av varandra varandra, vårt förhållande är ju mer än bara bebisverkstad. När det hade gått ett år efter utredningen så visste vi att vi skulle erbjudas ivf.

När vi sedan bestämt oss för ivf så började det kännas bättre. Och nu när jag väntar på att få tillbaka en blastocyst så känns det bättre än någonsin. Sedan jag hämtat ut medicinerna efter vårt möte om ivf så har jag inte fällt en enda tår. Jag vet att det inte är säkert att det händer nu, men chansen finns! När fertilitetsmottagningen sa att de finns för oss tills vi har fått ett barn (på ett eller annat vis!) så kändes det så himla bra! Ivf är så vanligt och de som jag träffat både på vår fertilitetsmottagning här hemma och på kliniken där vi gjord äggplock och ska göra återinförandet är alldeles fantastiska människor. De har tagit så väl hand om oss hela vägen.

Lycka till!

Hej!

Jag har tyvärr inget bra svar. Vi har över två års försök och en misslyckad ivf-behandling bakom oss. De flest dagar är jag deppig och vid varje minus/mens blir jag helt knäckt. Värsta var minuset efter ivf:en då man fått upp förhoppningarna.

Försöker sysselsätta mig med olika saker och projekt för att få tiden att gå och tänka på annat. Idag börjar jag med sprutor igen inför ivf2. Väntan är bland det jobbigaste, och ovissheten om det någonsin kommer att gå.

Undviker att träffa gravida och småbarnsfamiljer när jag inte orkar. Försöker vara snäll mot mig själv.

Bloggar också och finner stor hjälp i att få skriva av mig samt att få möta andra på nätet som går igenom samma sak. Betyder mycket att kunna stötta varandra. De som inte har gått igenom detta kan inte fatta vilken livskris det innebär.

Ska följa din blogg och hålla tummarna för er!

Jag bloggar på www.ivantan.blogg.se

På nåt sätt går det. Det går till och med att må bra, även om jag inte trodde det från början.

Jag slutade med hormonella preventivmedel när jag var 25 år, för att kroppen skulle vara redo för kids så snart mitt ex var det. 7 år senare sa jag "Jag skaffar barn på egen hand om du inte vill göra det tillsammans. Jag hoppas att du väljer att leva med oss" och han valde att hellre försöka tillsammans. Jag blev gravid på andra försöket och fick sedan missfall. Och sen vlev jag aldrig gravid igen. Vi försökte själva, gick igenom utredning, gjorde några inseminationer (+pergotime) Och slutligen en ivf. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv. Varje månad var skit, jag hatade alla som var gravida eller hade småbarn, slutade delta på släktmiddagar osv. Grät nästan varje dag.

Alla kom med välmenande "tips" och förklarade att jag skulle bli gravid om jag bara slutade tänka på det.

Vår relation höll inte för detta. Inte minst då mitt ex var typ "blir det så blir det" större delen av de åren och jag tänkte på det konstant. Jag ändrade hela mitt liv för att följa vad som ska göra en mer fertil.

När jag träffade min sambo för drygt två år sedan började vi prata om familj ganska tidigt i dejtandet och det visade sig att han varit med om i princip samma sak (utom missfall). Tillsammans försökte vi på egen hand 1 år innan utredning. Under de månaderna hade jag hopp, men förvånansvärt nog inga krascher vid mens för det. Vi låter oss vara besvikna och ledsna, men låter oss inte älta kring det och det har gett en mer positiv spiral. Utredningen var klar på två läkarbesök och vi har gjort vår första ivf, där vi tyvärr inte fick några befruktade ägg alls (Det gav en krasch!). Nästa drar igång antingen om några dagar eller om en månad.

Det är 12 år sedan jag slutade med p-ring för att vara redo.

Hur överlever man... för mig kommer det dippar ibland, då blir jag är nere och irriterad. Livslusten är som bortblåst. Andra dagar finns tankar på barn långt borta "det kommer aldrig hända" och jag är på något sätt tillfreds med det. Men sen kommer dippen också går det runt. Undviker helst vänner och bekanta med barn. Det gör ont men håller upp en fasad och tänker "alla har vi vår egen resa till ett barn" och så är det ju. Vi har ingen aning om vad andra har gått igenom.

Jag försöker planera framåt, utan tankar om att det finns barn eller en graviditet med i bildern De närmaste säger "du säkert gravid då" men jag tillåter mig inte att tänka så. Jag planerar livet utan barn i den närmsta framtiden. Det hjälper tror jag.

Jag tror jag döljer väldigt bra hur jag egentligen mår efter två år av försök. Jag och sambon pratar inte så mycket om det längre (pågår utredning). Det är ett konstaterade att det inte går men att vi inte vet varför. Sjävklart är vi medvetena om hur vi mår i det men vi ältar inte och jag noterar inte varje månad när mensen kommer att "det blev inget nu heller". Vi vet det redan och kramar varann och går vidare.

Ibland utan anledning kan jag börja gråta. Inte sådär hulkandes, sitta i duschen gråt, även om det har förekommer tidigare. Utan det bara rinner utan att jag gör en min. När jag ska sova eller när jag kör bil. Ingen på arbete vet vad jag går igenom, några vänner men alla är positiva och förstår inte.

Vi försöker leva igenom det helt enkelt utan att det förstör oss totalt. Jag vägrar låta det infektera min totala närvaro. Kanske är det därför det onda är så djupt begravt. Som bortdomnad.

Tänkte dela med mig av en solskenshistoria
Vi var ofrivilligt barnlösa i 8 långa år.
De första 6 åren syntes inget plus till utan mensen kom obönhörligen varje månad, ibland några dagar sent så att hoppet hann tändas men inget plus och sedan kom blödningen igång.
Det var ren tortyr!
Ett tag levde vi bara för barnverkstad och det tärde på oss båda.
Vi genomgick utredning som inte visade fel på någon av oss men på grund av att jag var rejält överviktig kunde vi inte få hjälp via landstinget och hade inte råd med privata försök.
Jag började ta tag i vikten och sedan bestämde vi oss för att ha sex för att vi tyckte om det inte bara för att försöka få barn som ändå inte lyckades.
Var fortfarande deprimerande varje månad när mensen kom men relationen överlevde.
Jag lyckades gå ner i vikt!
Sedan efter 6 år var mensen sen och vi fick för första gången positivt på graviditetstest! Vilken lycka, går inte att beskriva!
Men tyvärr var lyckan inte långvarig, efter 3 dagar fick jag tidigt missfall!
Trodde inte att jag skulle överleva den sorgen.
Men på något vis fortsatte livet.
Sedan fick vi börja med IVF och efter första försöket fick vi positivt på stickan igen men även den gången slutade det med missfall.
De två efterföljande frysföröken gav båda negativt.
Andra färskförsöket gav oss vår älskade dotter efter 8 långa år!
Sedan hade vi två embryon i frysen och den sista av de gav vår son!
Hade aldrig trott att det var möjligt men har två friska barn idag.
Det som gjorde att jag överlevde var att jag tillät mig själv att bli ledsen för motgångarna och grät bittra tårar.
Då orkade jag torka tårarna och fortsätta kämpa vidare tills det var dags för nästa nederlag och dags att gråta igen.
Jag hoppas att ni till slut får ert efterlängtade barn och önskar er lycka till!