Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?

Det jag tycker vården är dålig på är att reflektera kring der faktum att läkarna inte kan hjälpa alla. Vi fick vårt plus efter 3 år och 4 färska ICSI. Hade det inte blivit vår son hade vi åkt till Danmark för insemination, för vi var för trasiga för adoption. Vi hade kanske valt en annan väg om tex kuratorshjälp innan IVF hade tagit upp adoption som alternativ (eller varför inte erbjudit insemination med donerad sperma som alternativ till mycket krävande provrörsbefruktningsbehandling för mig som det inte var nåt känt "fel" på....?)

För oss var att få BARN så mycket viktigare än genetiken, men vården är så enkelriktad med IVF som lösning. Vi förstod det inte då, men kan se det i backspegeln. Kram till alla som kämpar!