• Jsv17

    Gravida Dec-17 och stannar kvar på FL

    Jag hakar också på här!

    V. 10 (9+2) bf 3-4 december (apparna säger lite olika) jag är 34 och det här är mitt första barn.

    Har inskrivning på Onsdag nästa vecka så vet inte när jag har ul och sånt än då vi ska boka in det då

  • Jsv17
    Softy skrev 2017-05-04 13:29:21 följande:

    Jag är gärna med här jag också. Är i vecka 9 nu, BF ca 10 december. Har gjort ett tidigt VUL och sett hjärtat slå. Väntar första barnet så det känns overkligt.

    Är det någon mer än jag som är överviktig?


    Jag är också överviktig, under mitt hälsosamtal fick jag direktivet att försöka gå upp max 6kg och röra på mig 30 minuter om dagen. Har inte gått upp något än så länge
  • Jsv17
    Samantha85 skrev 2017-05-04 20:14:45 följande:

    Men oj! 6 kg? Jag gick upp 20kg kilo med mitt första barn och då var 10 kilo borta direkt efter förlossning..


    Ja, jag kör det lite som riktmärke men man kan ju lägga på sig vatten och sånt på slutet så kan jag hålla mig till 6kg första 75-80% av graviditeten är jag nöjd sen får man se hur det blir på slutet
  • Jsv17

    Jag går in i v.11 imorn (10+0) känns som en sån seger att ha kommit så långt. Mitt MA sist var i v.11 (upptäcktes på kub en vecka senare) så än kan jag inte riktigt slappna av men blir lugnare och lugnare för varje dag. Då mitt MA berodde på grava kromosom avvikelser så trodde läkaren inte då att det fanns någon förhöjd risk att jag skulle drabbas av samma igen, så jag får hoppas att han hade rätt.

    Jag har börjat må mkt bättre bara energibristen och tröttheten som håller i sig, men mår bara illa en liten stund på morgonen och om jag inte äter regelbundet vilket är betydligt bättre än att vara sjösjuk dygnet runt! Nu börjar jag så sakta kunna njuta av att vara gravid

  • Jsv17
    SkogsstjärnN skrev 2017-05-09 16:46:52 följande:

    Så, nu har vi sett ett litet hjärta slå och en räka på 8mm vilket motsvarar 6+6 som är idag. Snart lägger jag ner pessimismen <3


    Grattis! Va fantastiskt! Själv ska jag på inskrivning imorgon, v10+0 idag, börjar kännas så verkligt nu
  • Jsv17
    Maramba skrev 2017-05-13 14:06:21 följande:

    Okej. Extremt lite ljusrosa på papperet när jag torkade mig en gång i torsdags. Samma igår men vid flera tillfällen. Bruna korningar flytningar idag. Betydligt mer än torsdag-fredag men fortfarande inte i mer mängd än vanliga flytningar.

    Någon som kan lugna mig? Kanske någon med mer erfarenhet?

    Har ringt 1177. Fick besked att avvakta och att då jag inte har några magsmärtor att tala om så är det nog lugnt. Men då jag berättade att jag ska åka utomlands på tisdag så ändrade hon sig lite och sa "Vila idag. Om du fortfarande blöder imorgon så åk in på akuten. Kan vara bra att veta ifall ett missfall är pågående när man står inför en långflygning".

    Nu ligger jag här på soffan och inbillar mig att det gör ondare och ondare i magen. Har som väldigt lätt mensvärk men det tycker jag å andra sidan att jag haft till och från hela graviditeten. 9+1 idag och första gången jag är gravid.


    Det är otroligt skrämmande att blöda under graviditeten, jag hade bruna flytningar under en dag precis i början och det visade sig vara helt ofarligt. Det är omöjligt att säga om det är ett pågående MF då de ju kan börja så, men verkar vara precis lika vanligt att det är känsliga slemhinnor eller något helt annat som orsakar blödningen. När jag ringde så sa de att ungefär 70% av alla blödningar i tidig graviditet visar sig vara ofarligt så du har ju oddsen med dig. Jag skulle inte tveka att åka in till akuten nu direkt, varför ligga och vara orolig till imorgon? Stå på dig och kräv ett vul, eftersom du är i v.10 så ska man definitivt kunna se att allt är ok på vul. Håller tummarna för dig!
  • Jsv17
    Maramba skrev 2017-05-14 20:36:02 följande:

    Läkaren såg en hinnsäck, en gulesäck och ett foster som var utvecklat till 6+0 istället för 9+2 som det borde vara. Hon frågade om det fanns nån chans att jag blev gravid tre veckor senare är jag trott/räknat på. Men det är inte rimligt, för i så fall skulle jag ha plussat ungefär samma dag som jag blev gravid. Hon meddelade att de måste vara två läkare som gör samma bedömning för att de ska få "ge diagnosen" MA, så jag ska tillbaka kl 8:30 imorgon för att träffa en annan läkare. Hon sa även att de kommer kunna göra en bättre bedömning imorgon på kvinnokliniken då deras ultraljudsmaskiner är betydligt bättre än den som finns på akuten.

    Sen gav hon mig en kram och berättade om statistiken att MA/missfall är otroligt vanligt och att det inte betyder att man inte kommer kunna få barn framöver.

    Jag blöder fortfarande lika mycket. Som vanlig mens ungefär. Inte nå särskilt ont alls. Rent fysiskt alltså. Psykiskt gör det väldigt ont.


    Jag har också varit där och jag vet hur ont det gör och beklagar med hela mitt hjärta

    Sörj och va så ledsen som du behöver och ta hand om varandra <3
  • Jsv17
    Maramba skrev 2017-05-16 14:33:06 följande:

    Hej allihopa.

    Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.

    Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.

    Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.

    Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"

    "Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.

    Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.

    Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.

    Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).

    När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.

    Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.

    Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.

    Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3


    Nu gråter jag, din styrka i den här situationen är så beundransvärd, och jag känner med dig så att det gör ont i mitt hjärta. Jag är rädd att jag just påbörjat samma resa, med bruna flytningar sedan Söndag kväll... hoppas jag kan vara lika stark som du.

    Jag håller alla tummar och tår att ni blir gravida snart igen och att det går bra, ha en fantastisk semester och ge dig själv tid att läka <3
  • Jsv17

    Då var det min tur med bruna flytningar...

    Fick en liten Söndagkväll och ytterligare en Måndagmorgon, sedan dess har mina flytningar varit färgade beiga eller gråaktiga... Men jag har inte ont och de har inte ökat varken i färg eller mängd. Googlar man runt så verkar det ju vara 50-50, att det är ingen fara eller en indikation på MA eller MF ringde gyn de verkade tro att det inte var någon fara, så det enda jag kan göra är att vänta, har kub ul i nästa vecka men känns ju som en evighet dit...

  • Jsv17
    mrshudson75 skrev 2017-05-16 17:58:06 följande:

    Under min senaste graviditet fick jag bruna flytningar under några dagar. Ett ul visade att jag hade moderkakan långt ner över livmodermunnen. När livmodern växte så lossade moderkakan lite o blödde några droppar. Det var ingen fara alls o moderkakan flyttade sig under grav högre o jag slapp fler blödningar.

    Det är säkert ingen fara. Det finns så många ofarliga skäl till en liten blödning <3 Massa kram


    Ja, jag hoppas ju på något sånt, tänker att inget av blodet är ju "färskt" alltså inte rosa eller rött och det ska ju tydligen vara ett bra tecken ihop med att jag inte har ont. Jag kan inte göra annat än och vänta, dom gör inget på gyn just nu ändå, då måste jag ju ljuga och säga att jag har ont eller blöder mer än jag gör och det orkar jag inte just nu så jag avvakta så länge...

    tack för din pepp alltid skönt att höra om nån det gått bra för
Svar på tråden Gravida Dec-17 och stannar kvar på FL