Kvinnor som vägrar sex

Gemensamt för alla längre förhållanden jag levt i är att sexet blir sämre med tiden. Förspelen blir kortare och kortare tills det bara är penetrationssexet kvar och där dog min sexlust helt. Barn är också påfrestande för samlivet. "Snabbisar" funkar inte för mig. Jag hinner inte bli upphetsad och sex utan upphetsning blir snabbt en ond spiral. Det njutningsfulla har förvandlats till något jobbigt.

Om viljan finns från båda håll tror jag dock man kan hitta tillbaka till varandra och lusten igen.

En varierande snabbis skall inte underskattas :) Har du provat att värma upp dig själv innan och föreslå en snabbis? Menar att du förbereder dig mentalt innan och på så sätt känner ett sug/lust? 

Jo, så gör jag ofta men sexet blir väldigt kliniskt och inte alls så lustfyllt om jag värmer upp själv med en vibrator typ 20 min innan. Föder inte lust till mer sex om man säger som så utan känns mer besvärligt, som ett jobb som ska utföras på beställning. Då leker jag hellre helt med mig själv i lugn och ro.

Att jag är med mentalt är också viktigt. Tidsbokat sex (vilket var särskilt vanligt under småbarnsåren) stämmer inte alltid överens med den mentala lusten. Det räcker med att någon av oss varit irriterad över något innan för att det ska bli en lustdödare för mig.

Jag är ingen "hollywood-sexuell" person man bara trycker på en knapp och sen kan köra pang på. Tyvärr, hur mycket jag än önskar att det vore så. Jag har märkt att min sexualitet skiljer sig en hel del från de män jag levt med. För dem är 90% det penetrerande sexet, för mig är 90% allt runtomkring, stämningen, känslor, den mentala lusten, smekningar osv. De sakerna har en tendens att minska med åren tyvärr och allt mer fokus hamnar på det rent penetrativa sexet (som bara är 10% av sexet för mig)

Jag har levt med både en man under väldigt många år, och nu senaste 10 åren en kvinna. Har haft bra sexliv med båda parter, fått orgasm i båda relationerna i princip varje gång vi haft sex. Rätt variativt och trevligt generellt. I princip tycker jag inte att sexakten skiljer sig särskilt mycket, för jag har verkligen älskat båda mina partners när jag haft förhållande med dem. 

Det som har varit skillnad mellan relationerna har varit min upplevelse av närhet mentalt och fysiskt (i vardagen utanför sexakten). Jag lever med min kvinnliga partner med en helt annan närhet i relationen än med min exman. Sedan upplevde jag att han hade en i grunden oförståelse för att min lust varierar (med stress, trötthet, menscykler, humör, närhet...). Det blev suckar, tjat, försök fastän jag sa nej osv. Med kvinnan har jag en trygghet i att inte alltid båda vill, och då kramas vi bara, pratar lite - och har vår närhet ändå. Vi kan prata riktigt bra om sex utan att det är laddat och blir jobbigt. Med mannen hade jag alltid en känsla av att han fick sitt närhetsbehov genom sexakten. Så är det inte med mig.

Trots bra sexakter, trots att jag alltid fått orgasm, så försvann min sexlust genom känslan att aldrig bli förstådd - och att det inte var ok att inte ha lust ibland. Ibland ville jag bara ligga och prata, kela och vara nära. Vi hade sex ungefär varannan dag. Han sa aldrig nej till sex, det var alltid jag. Det blev en för ojämn relation, och lusten försvann eftersom jag på något vis aldrig kunde leva upp till förväntningarna.

Nu i efterhand har han sagt att han aldrig haft ett så bra sexliv som då....

Gemensamt för alla längre förhållanden jag levt i är att sexet blir sämre med tiden. Förspelen blir kortare och kortare tills det bara är penetrationssexet kvar och där dog min sexlust helt. Barn är också påfrestande för samlivet. "Snabbisar" funkar inte för mig. Jag hinner inte bli upphetsad och sex utan upphetsning blir snabbt en ond spiral. Det njutningsfulla har förvandlats till något jobbigt.

Om viljan finns från båda håll tror jag dock man kan hitta tillbaka till varandra och lusten igen.

Sex är ingen mänsklig rättighet. Det är inte något man kan avkräva någon resten av ens liv bara för att man från början haft en attraktion.

Tänk såhär istället ts. Efter 10-20 år i relation så har väl saker och ting förändrats? Är du själv lika generös med uppmärksamhet som vid första dejten, lyckas du få henne att känna sig speciell varje gång?

På dig låter det som om hon skulle ha vetat från början att hon inte vill ha sex 10-20 år in framtiden. Det vet man aldrig.

Låter rimligt. Obalans i lusten är svårt att hantera för båda. Utan förståelse blir det bara än värre. Skulle tro att det är ungefär lika jobbigt att få ett nej som att behöva vara den som säger nej...men som allt annat blir även det ett mönster och en vara...kanske inte en rutin, men definitivt sätter det sin prägel på relationen när det kommer till det intima. Förmågan att kommunicera med varandra och lyssna och verkligen förstå tror jag dock är högst individuell oavsett kön. Vissa behöver en balans i livet förövrigt för att ron för intima stunder skall infinna sig medans andra behöver de intima stunderna för att nå den balansen i livet...iaf periodvis :) Vi är olika.

Har man lust så har man sex. Har man inte lust har man inte sex. 

Självfallet kan man inte ha en "uppgörelse" om sexuell lust?  Lust är ett känslomässig tillstånd som varierar med tiden. Inget man kan besluta sig för. Och inget man kan styra. 

Sen är det en annan sak att man mår riktigt vidrigt dåligt om man inte får sex när hela kroppen skriker efter det - men det är ingens "fel". Det är en tråkig konsekvens som ingen har skuld till.