• Anonym (Mamman)

    Exet arg

    Hej!

    Mitt ex träffade en ny tjej för ganska exakt ett år sedan. De träffades bara tillsammans med barnen någon enstaka gång innan de valde att flytta ihop och hon tog relativt omgående över ansvaret för barnen på alla plan. Hämtar och lämnar på dagis, köper deras kläder och leksaker, fixar deras kalas, lagar deras mat, duschar dem, uppfostrar o.s.v. Det är också hon som jag träffar vid hämtning/lämning av barnen. Pappan är med ibland men oftast inte. Han jobbar mycket och verkar inte vara där alltid på helgerna heller. Styvmamman vill gärna vara med på allt och jag har låtit henne ta en del av barnens liv eftersom hon så gärna vill. Hon och pappan har en dotter på 2 månader tillsammans.

    Nu är det så att dotterns förskola har lagt ner och hon ska skolas in på en ny nästa vecka. Dottern är 5 år. Inskolningen sker under min vecka och styvmamman vill verkligen följa med. Hon frågade vid senaste hämtningen varav jag svarade att jag är jätteglad att hon är så engagerad i barnen men att detta är en situation för dottern där jag måste säga nej. Nu har exet skällt ut mig då styvmamman blivit ledsen. Han menar att det är för dotterns skull som hon vill följa med och att jag bara tänker på mig själv.

    Jag vet inte alls vad jag ska göra och säga utan att låta som en dum mamma som vill utesluta henne ur barnens liv? Det handlar ju inte om det. Dottern har själv uttryckt att hon inte vill att styvmamman ska följa med. Hon har svårare att leka med kompisar när styvmamman är med och vill inte ta hem kompisar när hon är hos pappan (något vi pratat om för att försöka lösa utan resultat). Vi har gjort massor av saker tillsammans då styvmamman gärna velat det. Vi har aldrig bråkat eller haft något konflikt och vad jag vet pratar ingen av oss illa om varandra så att barnen hör. Dottern är helt annorlunda när styvmamman är i närheten dessutom. Från att vara harmonisk, smart och rolig till att bli bråkig, uppe i varv, gnällig och stöddig mot allt och alla. Styvmamman har även beskrivit min dotter som bråkig och trotsig när jag inte är med, så det är inte en situation som uppstår bara för att vi båda är på samma plats samtidigt. Givetvis kan dottern vara bråkig, arg och ledsen hos mig också. Men inte alls på det sättet som beskrivs.

    Jag tror att det är lättare för dottern att fokusera på att lära känna de andra barnen och förskolelärarna ju färre vuxna vi är med. Då kan hon tanka lite trygghet hos mig när hon behöver men inte mer. 

    Jag vill inte vara helt ärlig med min uppfattning om styvmamman då det bygger på en onödig diskussion där hon blir sårad. Hittills har jag gett förklaringen ovan (lättare för dottern...) men det köper dem inte. Så hur ska jag motivera detta för att det ska bli så bra som möjligt?

  • Svar på tråden Exet arg
  • Agaton
    Anonym (mamsi) skrev 2017-03-12 20:55:59 följande:
    Men vad ska hon på förskolan och göra när ts inte vill ha henne där. Att hon ska vara med på inskolningen är lika märkligt som att grannen vore där.
    Tycker du? Om man som mamma efter ett par års äktenskap frivilligt väljer bort 50 % av kvalitetstiden med sitt barn för att det finns annat som upplevs mer prioriterat, så får det konsekvenser. Att vara förälder, biologisk eller ej, är inget mellanting. Antingen går man in i det eller inte. Annars tappar man all trovärdighet inför barnet. Jag har varit bonuspappa för 4 barn i olika konstellationer och i slutändan har jag alltid tilldelats det huvudsakliga föräldraansvaret. Det har kostat på, men varit värt det och uppskattningen från de numera vuxna barnen varit ovärderlig. Däremot har jag trampat på en del ömma tår hos de biologiska föräldrar som valt att "förverkliga sig själv".
  • Anonym (Oj)

    Hon verkar ju helt galet desperat!

    Skaffa barn efter EN MÅNAD, dessutom flytta ihop direkt.

    Hon borde verkligen BACKA rejält!

  • dodadesius
    Anonym (men hallå) skrev 2017-03-13 14:46:03 följande:
    Anonym (Mamman) skrev 2017-03-12 20:41:08 följande:

    Jag har inte själv pratat med dottern om huruvida hon vill att någon ska följa med eller inte. 

    Jag förstår att hon tycker om styvmamman, hon är kul att hänga med. 


    Eh.. men TS nu måste jag fråga, har du multiplapersonligheter eller glömmer du bort vad du sagt, eller anpassar du saker efterhand?

    Ja är det ingen som reagerar över det här

    Vilket magplask TS Drömmer
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (men hallå) skrev 2017-03-13 14:46:03 följande:
    Anonym (Mamman) skrev 2017-03-12 20:41:08 följande:

    Jag har inte själv pratat med dottern om huruvida hon vill att någon ska följa med eller inte. 

    Jag förstår att hon tycker om styvmamman, hon är kul att hänga med. 


    Eh.. men TS nu måste jag fråga, har du multiplapersonligheter eller glömmer du bort vad du sagt, eller anpassar du saker efterhand?

    Absolut inte, men min och min dotters upplevelse är olika. Dottern säger själv att hon tycker om styvmamman och hon blir glad när styvmamman kommer. Hon är liksom glad men inte sig själv eller vad man ska säga. Hon skrattar och springer runt men går inte att prata med och liksom försvinner... När hon är glad annars så skrattar hon så hjärtligt och kan busa men hon går att prata med. Hon är försiktig och är hon lite hårdhänt så kan hon säga förlåt och varva ner efteråt. Vi kan skratta tills vi gråter för att sedan kramas och ta det lugnt igen. När styvmamman är med så kan hon dra lillasyster i håret eller knuffa henne och sen bara skratta rakt ut, springa runt tills hon tar sönder saker. Hoppa i soffan och sängarna... Räcka ut tungan om någon säger till henne eller bara inte bry sig och springa iväg. Styvmamman anser att det är hennes personlighet. Glad, pigg men trotsig typ. Medan jag vet att hon absolut kan bli arg och ledsen när något går emot henne men detta är ju inte hon...

    Förstår du hur jag menar eller låter det helt knasigt? Jag vet inte hur jag ska förklara annars. Men jag menar både och, hon är glad - men inte sig själv. Jag ser en sida av henne och styvmamman verkar ta fram en annan som hon ser.
  • Anonym (Mamman)

    Jag vill vara tydlig med att jag är helt okej med att de har delat ansvar i sitt hem. Själv har jag också en ny sambo, han har dock inte barn sedan innan. Men vi delar allt ansvar. Han hämtar på dagis om han slutar tidigare än mig. Jag kan vila på soffan om det varit en tuff dag. Han åker på aktiviteter själv med barnen ibland o.s.v.

    Jag tycker det är naturligt i en familj och önskar inget hellre än att mina barn får känna kärlek i båda sina hem. Ju fler vuxna vi är ju fler har dem att vända sig till om något inte står rätt till.

    Däremot tycker jag inte att det är okej när jag blir undanskuffad eller kallad hemska saker för att jag valt något som går emot vad de känner och vill. Detta är FÖRSTA gången någonsin jag har sagt nej till styvmamman och pappan gällande någonting över huvud taget. Det har varit en del fina inlägg på facebook sista tiden riktade mot mig från styvmamman så jag har ju tagit bort henne som vän. Det känns jättetråkigt och jobbigt för jag trodde verkligen att vi skulle kunna ha en bra relation. Hon har ju varit hemma hos mig och fikat flera gånger och hälsat på barnen när hon känt att hon saknat dem.

  • Anonym (Mamman)
    Agaton skrev 2017-03-13 18:58:13 följande:
    Tycker du? Om man som mamma efter ett par års äktenskap frivilligt väljer bort 50 % av kvalitetstiden med sitt barn för att det finns annat som upplevs mer prioriterat, så får det konsekvenser. Att vara förälder, biologisk eller ej, är inget mellanting. Antingen går man in i det eller inte. Annars tappar man all trovärdighet inför barnet. Jag har varit bonuspappa för 4 barn i olika konstellationer och i slutändan har jag alltid tilldelats det huvudsakliga föräldraansvaret. Det har kostat på, men varit värt det och uppskattningen från de numera vuxna barnen varit ovärderlig. Däremot har jag trampat på en del ömma tår hos de biologiska föräldrar som valt att "förverkliga sig själv".
    Varför tar du för givet att det var frivilligt? Han dumpade mig och ville inte träffa barnen på nästan 3 månader. Han skulle flytta utomlands med sin bästa kompis och kastade ut mig och barnen en dag när jag kom hem från jobbet. Flyttade hem till mina föräldrar ett tag innan jag hittade nytt. Han tog tjänstledigt, stack, kom tillbaka eftersom han inte hittat ett jobb i det land han flyttat till och skulle då ha barnen varannan vecka från och med den veckan han kom tillbaka. Jag kände mig fruktansvärt maktlös och tyckte det var bättre att barnen hade sin pappa än ingen pappa alls. Så han har haft dem varannan vecka sedan dess..

    Jag har försökt att vara tillmötesgående. Jag har accepterat och släppt in hans nya i våra liv. Bara pratat bra om henne med andra och till barnen. De är fria att älska vem dem vill och jag ville från början vara tydlig med att jag accepterar pappas nya och att det är okej att älska henne. Detta var inte livet jag ville ha men jag har försökt att göra det bästa jag kan för barnens skull. Sen är jag inte mer än människa förstås.
  • Anonym (mamsi)

    Sätt bara ner foten och förklara att under din vecka gör du som du finner bäst. Jag skulle inte ens ge mig in i några diskussioner.

  • Anonym (Una)

    Det låter som att han är van att du gör som han vill. Det är därför han blir så arg nu. Han är rädd att du ska krypa ut från undersidan av hans sko. Han vill skrämma dig till att fortsätta göra det han vill.

    Hävda din rätt men gör det på ett vuxet sätt. Du vill inte förlora ditt moraliska övertag.

  • Agaton
    Anonym (Mamman) skrev 2017-03-14 21:04:04 följande:
    Varför tar du för givet att det var frivilligt? Han dumpade mig och ville inte träffa barnen på nästan 3 månader. Han skulle flytta utomlands med sin bästa kompis och kastade ut mig och barnen en dag när jag kom hem från jobbet. Flyttade hem till mina föräldrar ett tag innan jag hittade nytt. Han tog tjänstledigt, stack, kom tillbaka eftersom han inte hittat ett jobb i det land han flyttat till och skulle då ha barnen varannan vecka från och med den veckan han kom tillbaka. Jag kände mig fruktansvärt maktlös och tyckte det var bättre att barnen hade sin pappa än ingen pappa alls. Så han har haft dem varannan vecka sedan dess..

    Jag har försökt att vara tillmötesgående. Jag har accepterat och släppt in hans nya i våra liv. Bara pratat bra om henne med andra och till barnen. De är fria att älska vem dem vill och jag ville från början vara tydlig med att jag accepterar pappas nya och att det är okej att älska henne. Detta var inte livet jag ville ha men jag har försökt att göra det bästa jag kan för barnens skull. Sen är jag inte mer än människa förstås.
    Jag talar inte om dig, eftersom jag varken känner dig eller din livssituation, utan jag talar om principerna. Du tycker att det är tufft att var ensamstående mamma, men det är minst lika tufft att vara bonusförälder. Om man engagerar sig för lite så är man okänsligt ointresserad av barnen och om man engagerar sig för mycket så är man dominant och lägger sig i det man inte har att göra med.. Det är som Israel/Palestinakonflikten och blir mentalt sett lika blodigt.... 
  • Brumma

    Jag skolade in ena bar ett och min man det andra.

    Förskolepersonalen ville INTE att vi skulle vara flera vuxna med samtidigt med hänsyn till de ANDRA barnen på förskolan. Det stör verksamheten och alla barn är inte bekväma med främmande vuxna.

    Förövrigt är jag en engagerad bonusmamma som tagit en föräldraroll och deltagit både på utvecklingssamtal och annat. Men skulle aldrig förr för mig att "ta" inskolningen från föräldern (jag vill göra vissa saker själv med mitt barn - ngt du som förälder borde få "förtur" till, speciellt på din vecka. Jag skulle kanske följt med om jag blev INBJUDEN men aldrig om mamman varit emot det. Inte på en sådan sak..

Svar på tråden Exet arg