Varannan vecka - hur överlever man ens?
Det är skilsmässa på gång. Själva den grejen känns ok, det fixar jag. Men så kommer tankarna på de där veckorna då barnen ska vara hos pappan och det känns som jag knappt kan andas. Hur fan är det meningen att man ska missa hälften av barnens liv och bara sitta rakt uppochner och tycka att det är ok? Hur kommer det bli liksom? Finns det något positivt över huvud taget? Mitt hjärta går i miljarder bitar när jag tänker på att inte få träffa dem varje dag och jag vet inte hur jag ska tänka för att försöka lära mig att acceptera detta, för att undvika denna fruktansvärda ångest och panik som kommer krypande så fort mannen kommer lite närmare att hitta nytt boende. Nån som har nåt vettigt att säga som kan hjälpa?
