Varannan vecka - hur överlever man ens?

Jag är inte i din sits då pappan tycker att barnen ska bo på ett ställe (tack och lov). Jag lider verkligen med dig. Jag läste ett reportage för inte länge sen om hur det är att helt plötsligt vara ifrån sina barn en vecka. Om det är, vilket det förmodligen blir, svårt i början, så ring och prata med pappan/barnet. Prata genom såndär där man ser varandra och be pappan skicka mms där barnet/barnen sitter och tittar på tv, leker eller gör ngt helt vardagligt. Du kommer sen se att barnet/barnen mår bra och det kommer att göra dig lugn. Allting är som vanligt. Som hemma! Man oroar ju sig mest hur de har när de är borta. Jag tyckte jag att det var bra tips och hoppas det var till ngn hjälp :)

Pratade med en vän häromdagen om liknande saker. Hon flyttade in hos sin kille som har barn sen tidigare och de hade separerat kort innan. Så den här killen satt och facetimea och smsade med exet/barnets mamma hela tiden"vad gör han nu? Vad gör han nu då? Och nu?" :))

Han är sån. Han kom hem en dag, sa "jag flyttar" och drog ut tv-sladden. Det är det viktigaste i hans liv, som är prio ett, som MÅSTE med. Ungarna ser han var 14e dag. Kanske. Han frågar sällan hur de mår. Ibland skickar han ett sms och frågar vad de gör. När han kommer och hälsar på blir jag mest bara arg. Dottern blir jätteglad av att se honom och vill gå gunga med honom. "Nää.. jag orkar inte" säger han, sätter sig ned med kaffe och cigg och kollar blocket. Efter tjugo minuter åker han hem. Jag känner att han inte behöver komma över huvud taget. Det finns sådana karlar.

Varje gång han är här på sina snabbvisiter säger jäntan, 3 är, "jag vill följa med dig hem!" Och han säger alltid, alltid ALLTID "nej det går inte nu för att... *valfri ursäkt* eller "nej det går inte JUST idag för att *ngt påhittat* Det gör så ont i mig att se henne ledsen. Han ser inte henne efteråt, efter gång efter gång smält igen dörren i ansiktet på henne.

Jag blev tårögd när jag skrev det där igår kväll. Han har alltid tyckt om barn. Han är jätterolig och bra med barn. Det är ansvar han inte kan ta. Han vill bara vara den roliga lekfarbrorn. Det har jag insett nu. Han vill komma och leka när han orkar, när det passar honom. Ofta med ngn liten present också. Ofta godis. Allt för att bli omtyckt för ett skitbeteende. Han vet hur man hjärntvättar.

Tror han har ngn diagnos. Psykopat/bipolär. Något är det. Oerhört manipulativ. Först planerar vi barn tillsammans, PLANERAR, sen vill han göra dna test att han är pappa? Jag kunde vara hos kompisar och dricka kaffe mitt på dagen, med hennes barn hemma. Då säger han att jag är där och knullar med killar på hennes soffa. Handlar mat på affären och får frågan om det var skönt. "Om det var värt det". ??? Sjuk människa som kliver över lik. Det viktigaste i livet är han själv. Skitsamma. Det hörde inte hit :) sorry ts! :)