Varannan vecka - hur överlever man ens?

Det är tufft! Men man överlever. Jag har ett väldigt flexibelt jobb så jag brukar jobba 50 timmar i veckan på mina barnfria veckor. I gengäld kan jag jobba 30 på barnveckorna och ha mycket lugnare tid med barnen de veckor de är hos mig.

Deppa inte ihop. Kunde varit värre om mannen bara lämnat dig endam med ungarna på heltid. Då skulle du önskat att du inte sett dina barn hela tiden istället. Ta dig genom krisen och börja leva kul singelliv varannan vecka istället.

Man vänjer sig. Vad är alternativet?

Jag är inte i din sits då pappan tycker att barnen ska bo på ett ställe (tack och lov). Jag lider verkligen med dig. Jag läste ett reportage för inte länge sen om hur det är att helt plötsligt vara ifrån sina barn en vecka. Om det är, vilket det förmodligen blir, svårt i början, så ring och prata med pappan/barnet. Prata genom såndär där man ser varandra och be pappan skicka mms där barnet/barnen sitter och tittar på tv, leker eller gör ngt helt vardagligt. Du kommer sen se att barnet/barnen mår bra och det kommer att göra dig lugn. Allting är som vanligt. Som hemma! Man oroar ju sig mest hur de har när de är borta. Jag tyckte jag att det var bra tips och hoppas det var till ngn hjälp :)

Tack så jättemycket för ditt svar och förståelsen!

Vi körde 2,2,3 några år i början för att alla skulle vänja sig.. dvs ena veckan är man med dem ons,tors nästa vecka mån,tis, fre,lö,sön.. då går det aldrig längre än tre nätter utan dem.
Funkade toppen, kände som du innan men det har gått fantastiskt bra.

Pratade med en vän häromdagen om liknande saker. Hon flyttade in hos sin kille som har barn sen tidigare och de hade separerat kort innan. Så den här killen satt och facetimea och smsade med exet/barnets mamma hela tiden"vad gör han nu? Vad gör han nu då? Och nu?" :))

Jag känner att jag har inget val.Det hjälper inte att oroa sig heller.Det känns jobbigt,jag födde ju barnen och tog hand om dom 90% av deras första år.Och undrar ochså hur barnen klarar sig.Men det är bara bita i sura äpplet och tänka om det skulle hänt nåt värre.

Har inga svar att ge dig tyvärr, men ville bara skriva att din fråga berörde mig väldigt mycket. Ditt sätt att skriva gör ont i hela mig. den kärlek du beskriver gör att du som mamma kommer klara av att finnas där 100% för barnen även fast du bara får 50%!!

Man klarar sig det är alltid tungt och man blir lätt sittande. Men det är bra att utnyttja ensamheten till att få saker gjort och ha mer tid till barnen när man träffas.

Min son var nio när vi gick isär och han ville inte ha kontakt med mig på pappa veckan. Och pappan som jag har bra kontakt med hade inte uppskattat ständiga frågor. Men det viktiga här att vara uppmärksam på vad som funkar bäst för barnet.