Varannan vecka - hur överlever man ens?

I början tyckte jag att det var rätt tomt vv. Det är det fortfarande skillnaden är att jag uppskattar egentiden. Det är underbart när han kommer och rätt skönt när han åker. Han har det bra hos sin pappa så varför ska jag gå runt och deppa? En veckas återhämtning är skönt.

Sen finns alltid telefonen. Denna veckan vill han komma tidigare till mamma för han saknade mig så då gjorde han det.

TS är det mest du som har haft hand om barnen hittills? Jag kan tänka mig att man man är van att alltid vara med barnen 24/7 och sällan får egentid så blir det ju en stor omställning att vara själv varannan vecka. 

Du får väl fundera på strategier. Kan du jobba mycket mer den veckan barnen är hos pappa? Det är ju perfekt i så fall då du hinner med massor av tid med dem då de väl är hos dig. Sedan kanske du har intressen sedan tidigare som du haft svårt att hinna med p.g.a. barnen? Eller nya intressen du vill börja med? 

Varför är du arg förresten?

Varför jag är arg? Jaa du... Jag är arg på hela situationen, på att det ens ska behöva vara så som det är. Jag är arg för att någon annan kunde ta ett beslut som innebär att jag kommer gå miste om hälften av mina barns liv, som gör att mina barn inte får den familj och det liv jag alltid velat att de ska få ha och jag kan inte göra något åt det. En slags maktlöshet över att veta att barnen kommer få lida och jag kan bara sitta här och låta det hända. Är vanligtvis inget sån där drama queen men barnen är mitt allt liksom.

Tack för dina fina ord!

Det är jättejobbigt i början, men man överlever och det kommer kännas ok tillslut, jag lovar!

Tack och lov säger du, men ditt ex då, hur kan han tycka att det blir bäst att inte bo med barnen alls? Saknar inte han dem?

Nej,det finns pappor som inte har nåt större intresse över sina barn.(och mammor ochså säkert)

Det kändes väldigt konstigt och tomt första tiden, men jag försökte ägna mig åt att fixa till nya lägenheten (barnets pappa bodde kvar i vår gamla och jag hade en ny) när jag slapp fyraåring som trampade i färgtråget. Letade möbler, böcker, leksaker som var samma som han redan hade, så han skulle ha lika i båda hemmen. Passade på att träffa kompisar, hinka vin, jobba, läsa böcker, lyssna på massa musik högt osv.

Vi körde typ må-ti = hos pappa, ons-to = hos mamma, fre-sön = pappa, sen tvärtom. Funkade utmärkt tills barnet själv tyckte att han ville ha längre perioder hos varje. Då började vi med veckovist boende, men vi har alltid haft öppet för förändringar om barnet ville, samt att vi alltid haft en bra relation.

Man får sätta sig över sin ev separationsångest som vuxen och inse att det viktiga är att barnen får tillgång till båda föräldrarna och inte bara den ena.

Han är sån. Han kom hem en dag, sa "jag flyttar" och drog ut tv-sladden. Det är det viktigaste i hans liv, som är prio ett, som MÅSTE med. Ungarna ser han var 14e dag. Kanske. Han frågar sällan hur de mår. Ibland skickar han ett sms och frågar vad de gör. När han kommer och hälsar på blir jag mest bara arg. Dottern blir jätteglad av att se honom och vill gå gunga med honom. "Nää.. jag orkar inte" säger han, sätter sig ned med kaffe och cigg och kollar blocket. Efter tjugo minuter åker han hem. Jag känner att han inte behöver komma över huvud taget. Det finns sådana karlar.