Skam över förlossning

Vet inte om det här hjälper dig just nu ts... Jag hoppas du får det stöd och hjälp du behöver nu för att komma över de hör känslorna.

Jag upplevde själva att både min egen och andras förlossning upptog en rätt stor plats i allas tankar. Nu är mina barn 5 och 2 år och mina förlossningar känns väldigt avlägsna. Många, oavsett vaginal förlossning eller KS, planerat eller inte, kände missnöje, mycket hade varit traumatiskt. Men det bleknar. Vissa saker jag kommer ihåg att jag ältade kan jag nu tom tycka att jag var lite löjlig. Men jag minns att det var en stor allvarlig grej just då.

Det jag försöker få fram är iaf att, oavsett hur jobbigt det känns just nu, så kommer det en dag förmodligen att kännas helt oviktigt för dig hur ditt barn kom till världen. När man har en lite bebis så är förlossningen starkt knuten till det. När du har en 5-åring som springer runt och spelar fotboll, så är det enda viktiga att barnet faktiskt existerar... Hur det hamnade hos dig kommer att vara irrelevant.

Efter sista förlossningen så hade jag lätt tagit KS om det mot förmodan skulle bli ett barn till. Jag är smärttålig men det var det jävligaste jag varit med om. Det där med bättre anknytning vid vaginal förlossning vet jag ej. Var hög på lustgas o helt slut. Hade nog varit piggare efter KS.

TS du är inte en sämre kvinna för du gör vad som blir bäst för dig o ditt barn. Om du hade tvingats genomgå en vaginal förlossning så hade kanske anknytningen skadats svårt.

Sen det där med amningen det e ett jäkla tjatande om amma o skulle man inte kunna amma så får man alltid frågan varför man inte ammar. Inte går jag runt o frågar de som kan amma varför de ammar. Så varför tycker folk att de har rätt o ifrågasätta varför man inte ammar.

Problemet för dig, TS, är uppenbarligen ditt tidigare trauma, inte förlossningsmetoden i sig. Jag hoppas innerligt att du söker och får ännu mer aktiv hjälp med den biten

Vad gäller förlossningar har jag en ståndpunkt: min ensak och ingen annans. Närmaste familjen och en väninna vet hur jag är förlöst, men det är verkligen no one else's business ur vilket hål mina barn kom.

Första förlossningen var ett trauma för mig. Helt inställd på vf, men bebisen fastnade, jag började sluta mig (sekundär värksvaghet) och fick akutsnittas för att vi skulle överleva. Var vaken och med hela vägen, men Aurora, psykolog och förlossningsdepression i 8 månader blev följden. Det barnet har mängder av allergier och svår astma. Kände mig misslyckad precis som du att jag inte fixade en vf.

Skaffade inte barn nr 2 förrän 5 år senare när jag kunde tänka på förlossningen utan att få panik. Beviljades planerat snitt i vecka 39+4. Orolig som tusan över operationen, men den gick bra trots att bebisen satte igång förlossningen själv och jag fick "akutsnittas" i alla fall på pappret. Läkte fint, flickan och jag knöt an direkt, hon ammade från start och har ännu idag 3 år senare varken astma eller kända allergier.

Väntar tredje barnet nu. Blir per automatik snitt igen, förhoppningsvis planerat på riktigt den här gången. Väldigt mer nervös. Skrivit testamente.

Min mamma har fött alla oss syskon med vf utan bedövning. Min syrra födde sina med vf och har fortfarande ont i underlivet trots "normala" förlossningar. En väninna sprack hela vägen och kunde inte sitta, bajsa eller ha sex på två år. En annan väninna dog för två månader sedan på förlossningen på det här sjukhuset. Pga en hjärnblödning, visserligen, men ändå under ett planerat snitt som gick fel. Så jag har fått inse att ingen förlossning är helt riskfri. Av den anledningen anser jag att man är stark som kvinna oavsett hur barnen tas ut, bara för att man vågar ge sig på att bli gravid!

Egentligen så har ni ju rätt, är själv övertygad om att detta var det bästa för mig och min son. Antar att jag önskar att jag haft ett val om det går att förstå? Men det i sin tur betyder ju att det som hänt innan inte hade skett, och det är väl det jag önskar mest kanske...

Du har fött ett barn som du kommer ta hand om och älska resten av ditt liv. Den här korta tiden med förlossning och amning är en detalj i ert långa liv som kommer kännas mindre och mindre viktig. Så även om du nu mår dåligt av det så kommer det att blekna. Hälften av alla föräldrar föder inte barn och ammar inte barn. Har du funderat över det? :)

Du tar hand om ditt barn, du ger det mat, går upp på natten, oroar dig och bryr dig. Skammen är i dig själv - barnet däremot kommer alltid ge fullkomligt fan i hur det föddes. Mina barn tycker snarare att det är coolt och lite dramatiskt att de fötts med snitt.

Kram på dig och försök att ta hand om dig själv. Gilla dig själv! Bra du inte tvingade dig själv att föda med skräck - strongt gjort!

FrankieBean, du ska absolut inte känns skuld eller skam. DU känner din kropp och ditt psyke bäst, DU vet vad som är bäst för dig!

Läkare är visserligen duktiga på det medicinska men det är ändå du som är experten på din egen kropp och det finns ingen som helst anledning att utsätta sig för något som ger dig ångest eller panik när det finns andra alternativ. 

Eftersom sjukvården också beviljade ks måste det ju ha funnits goda grunder. Skit i alla andra morsor och vad de har gått igenom. Du har fött ett barn och det är huvudsaken.

Grattis till barnet och jag hoppas att dina ångestkänslor släpper så att du kan njuta av småbarnstiden. 

Kramar!

Ts, du har inget att skämmas för. Jag har barn som är stora nu. Det där med förlossningshistorier och amning är en så kort liten del av ditt mammaliv och barnets barndom! Du kommer krama barnet och läsa sagor och bre smörgåsar och tvätta skrubbsår, titta på fotbollscuper i regn, pussa och förmana och oroa dej. Det är INTE viktigt om du fött vaginalt eller med ks eller adopterat jämfört med alla kramar gräl och samtal ni kommer att ha! Det är INTE viktigt att amma jämfört med de tusentals frukostar och middagar ni kommer äta ihop! Jag hoppas du kan lägga tankarna bakom dej, jag vet inget om trauman av hemska upplevelser men jag är helt säker på att du absolut inte har något att skämmas över.

Jag hoppas ju att detta ska "försvinna" med tiden, men det trodde jag ju innan också. Vet ju att det ni säger stämmer, det är bara jag själv som skäms över min egen reaktion.

Vad ska man säga till BVC då? Det här låter väl ännu dummare men vill så gärna bli sedd som väldigt kapabel och känner redan att jag är misslyckad som kvinna just nu och vill liksom inte "förvärra" det hela genom att officiellt behöva erkänna allt detta.

Du kanske kan berätta som här i tråden att du mår dåligt över att ditt trauma gjorde att du inte kunde föda vaginalt eller amma? Att det ger dej skuldkänslor? Jag jämför inte mina små problem med trauman men jag hade skuldkänslor över att inte ha mjölk så att det räckte, som en "riktig mamma" skulle ha, jag ammade och flaskmatade och pumpade och grät så det droppade ner på mitt första barn. Så här i efterhand känns det himla onödigt att jag var ledsen men jag ville så gärna göra allt optimalt. Barnet brydde sej inte, han blev mest nöjd sen när han fick börja äta potatis...nog är man kapabel ändå. Kom ihåg också att du fortfarande har hormonkaos och är extra känslig,det kanske kan kännas bättre av sej själv när hormonerna kommit i ordning igen?

Hej TS!

Jag kan omöjligt förstå vad du går igenom men jag känner igen mig i det du skriver! Min dotter förlöstes med akut snitt för 4 månader sedan och jag känner fortfarande skam. Har gått igenom förlossningen i detalj i flera månader, ältat och ältat. Jag mår dåligt när någon annan nämner sin förlossning och känner mig misslyckad. Jag kan dock trösta dig med att det känns bättre och bättre! Jag har en samtalskontakt att prata med och jag rekommenderar även dig att be om en! Du kan ha drabbats av lite baby blues också, det gjorde jag. Det kommer kännas lättare och lättare men ge det lite tid! Kram!

Förstår att man kan vara ledsen över att man inte kan amma pga för lite mjölk tex, och det finns säkert de som mår mycket sämre än mig över sina problem utan att ha något trauma i bakgrunden. Vill bara säga att jag absolut inte tror att jag har det värre pga tidigare trauma.

Försökte kolla på Ina May men började gråta och kände ångesttryck över bröstet ganska omgående, så jävla patetiskt!

Vill aldrig mer bli gravid och uppleva detta igen

Nu har jag inte läst alla inlägg så kan hända att andra redan sagt detta...

- Du måste inte berätta varför du valt kejsarsnitt om du inte vill. Du kan säga precis vad som helst som du tycker känns bättre, så slipper du förklara något.

- Du är ansvarsfull som väljer att göra det som får dig att må bra och det är det viktigaste du kan göra för ditt barn.

- Väldigt snart kommer du ur perioden där folk frågar om förlossningen. Det verkar vara viktigt i början men snart är det helt irrelevant och frågorna kommer att avta.

Jag hoppas att du snart mår bättre!

Du är inte patetisk ts, tvärtom var det en dum okänslig idé att lägga upp hyllningar för vf i en tråd där du är ledsen för att du var tvungen att föda med ks. Det är klart det är jättebra när en kvinna kan föda lugnt och harmoniskt med minimal smärta och oro och sen amma helt utan problem. Det är bra att det forskas och tas fram metoder. Men alla vi miljoner mammor som genom historien misslyckats på någon punkt i den där harmonin, vi behöver inte skämmas och vi kvinnor behöver definitivt inte få varandra att känna skuld. Det är bra att vi lever i en tid och i ett land där du kunde få ett ks på säkert sätt och mina barn kunde få sin ersättning utrörd i precis lagom mycket rent friskt dricksvatten.