Skam över förlossning

Så du vet egentligen varför men godtar själv inte förklaringen? Ångest gör att man blir sin egen värsta mobbare. Hade man haft en kompis som sa sånt man säger till sig själv hade man ju sagt upp bekantskapen. Tyvärr kan man ju inte det med sig själv.

Du har kanske gått i samtal förut men jag tror du behöver kontakt. Kanske är du på väg ner i en depression. Sök hjälp så du kan släppa det och må bättre.

Jag har genomgått en vaginal förlossning och tänker absolut inget illa om de som har fått ks. Så varför skulle du känna dig utanför mammagruppen? Alla förlossning är olika, och så även din. Och alla mammor ammar inte. Om det är psykologiskt eller kroppsligt spelar ingen roll. Ibland blir inte livet precis som vi tänkt oss men det funkar i alla fall. Släpp det och gå vidare.

Ja...alltså jag vet ju vad som orsakat denna fobi men det är ju inte allmän ångest. Erfarenhet från simplare saker än en förlossning har ju visat att jag inte kan hantera te.x gynundersökningar osv. En läkare sa till mig att jag inte skulle klara av en förlossning och är övertygad om att hon har helt rätt. Men det förstärker väl snarast känslan av att vara mindervärdig och sämre än gemene kvinna.

Så är lite osäker på om jag förstod dig korrekt? Du säger att jag inte godtar förklaringen, men vilken förklaring menar du? Anser inte själv att en generell ångest ligger till grund för detta.

Det finns mer risker med att genomgå snitt än att föda vaginalt. Den person som har skrivit inlägg här om annat är tyvärr enormt vilseledande.

Dessutom stärks bandet mellan barn och mor både vid vaginal födsel och amning.

Nu kommer kanske någon säga att bandet inte alls stärks om kvinnan får en hemsk och utdragen förlossning med komplikationer och det håller jag med om men det hör inte hit.

Får man rätt stöd och hjälp före och under förlossning så minskar du risken för komplikationer enormt.

Jag förstår din sorg över förlossning och amning. Du behöver bearbeta det. Och det är okej att känna sig ledsen över det.

För det är meningen att vi så långt det går ska föda vaginalt.

Det är hemskt att folk blir så skrämda att misstro den mest naturliga förmågan att föda fram ett barn att dom istället vill skäras upp för att få ut babyn. Det är fruktansvärt.

Men det är inte ditt fel ts. Och det var heller inte mitt fel att jag funderade i dom banor med andra barnet. Men jag fick rätt hjälp.

Det är svårt att hitta rätt här i Sverige.

Det vi behöver är en doula som sitter med dig och går igenom all din oro, som tar dig på allvar och som gör allt för att du ska förstå och lita på din förmåga att föda barn.

Här får vi inte den tiden.

Jag har också gjort planerat snitt dock pga missbildning hos babyn.

Det är inte ditt fel det är samhället och vården som ger sken av att förlossningar är så farliga att kvinnan måste ha experter med sig.

En förlossning i hemmiljö med lugna trygga personer runt dig som stärker din förmåga och utan massa kontroller och redskap som bara stressar upp och får än att tappa tilltro på sig själv.

Du kan till nästa förlossning lyssna på youtube på Ina May Gaspin alt läsa hennes böcker så kommer du att släppa på rädslan.

När det gäller amning så presenterades nyligen exempelvis en studie som visade att barn som ammas mer än fyra månader har mellan 20-25 procents mindre risk att drabbas av astma före åtta års ålder. Barnen som ammades hade, enligt studien, en bättre lungfunktion än de barn som inte ammades. Annan forskning har visat att bröstmjölk minskar risken för öroninflammationer, luftvägsinfektioner, diarréer och urinvägsinfektioner. Ett barn som ammas löper också mindre risk att bli överviktig som vuxen.

Amning är dock inte bara bra för barnet, utan också för mamman. En studie har visat att kvinnor som ammar löper en mindre risk att utveckla diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. De har också mindre risk att drabbas av högt blodtryck, förhöjd blodsockerhalt, bukfetma och högt kolesterol. Amning ger skydd mot bröstcancer och äggstockscancer.

Genom att amma direkt efter förlossningen kan mamman också återhämta sig snabbare efter förlossningen. Amningen hjälper livmodern att dra ihop sig och minskar blödningarna. Amningen ger mamman möjlighet till avslappning och vila, samtidigt som barnet får mat, trygghet, närhet och lugn. Mammans viktminskning efter graviditeten påskyndas.

Det ger babyn extra antikroppar och kan även skydda mot glutenintolerans.

Babyns när och trygghetsbehov blir stärkt och även bandet mellan mor och baby stärks.

Som sagt det är okej att känna sorg.

Men ditt barn kommer inte att växa upp och må dåligt för att hen inte föddes vaginalt eller är ammat. Det går utmärkt att snittas och födas upp på ersättning.

Vi ska vara glada att den möjligheten finns.

Men vi behöver också få möjligheten att få känna oss trygga med att föda vaginalt och att amma och du har inte fått den möjligheten genom rätt stöd.

Alla har något dom ångrar och känner skam för. Du är inte ensam.

Vet ej hur gammal din lilla är men om du skulle ändra dig ang amning så finns det hjälp att få och det ska du veta om.

Och till nästa barn som sagt lyssna på eller läs Ina may.

Kram vännen!

Ska försöka förklara hur jag tänker. Du fick kejsarsnitt rekommenderat av läkare och ville ha pga kraftig ångest i samband med smärta i underlivet och ångesten beror på tidigare upplevelser. Det är förklaringen till situationen. Nu efter förlossningen tycker du att den förklaringen inte duger och att du inte är någon riktig kvinna pga detta. Du har ju fortfarande en förklaring och en rekommendation. Varför duger inte förklaringen?

Hej ts!

Jag kan inte sätta mig in i din situation och fårstår inte hur ditt psyke kan hindra dig att fungera pga ditt ks.

Men skickar dig en stor kram och hoppas att du får hjälp med att gå vidare.

(Min kusin önskade ett ks när hon födde första barnet. Hon blev dock nekad och födde sedan vaginalt. Tyvärr fick hon svåra skador och kommer aldrig någonsin att kunna leva normalt igen.

Så försök att känna glädje över ditt snitt. Min dotter är född med planerat snitt och jag kunde inte heller amma. (För det kom ingen mjölk.) )

Sånt där snack gör mig arg. Är du överhuvudtaget påläst om risker vid vaginal förlossning och ks? Känner du till något om de väldigt höga % av förlossningsskador vi har i detta 'fina' land? Bandet mellan mig och min son hade utan tvekan varit SÄMRE om jag tvingats genomlida en vaginal förlossning.
Jag menar inte att ks är på något sätt bättre än vaginalt, men för vissa kvinnor är det den enda vägen att gå, och man ska ha rätt att välja det utan påhopp från omgivningen. 
Om man läser den statistik som finns över komplikationer vid olika förlossningssätt så blir det ganska tydligt att riskerna vid KS kanske verkar mkt värre, men de är samtidigt MYCKET mindre risk att de sker överhuvudtaget. De flesta av de förhöjda riskerna är dessutom nästan uteslutande att de sker hos vissa RISKGRUPPER (ex rökare, överviktiga).
Det finns även risker för barnet som MINSKAR vid KS, såsom
allvarlig syrebrist, nervskador i tarmen, hjärnblödning, blodförgiftningar och hjärnhinneinflammation. 
När jag gick på utredning hos läkare för att få planerat ks så sa läkaren som bokade in oss att det i princip inte är någon skillnad i risk/skador för modern eller barnet mellan ks och vaginalt, bara att dessa risker ser annorlunda ut beroende på förlossningssätt. Om man bedömer att en person löper stor risk för mentalt trauma etc vid vaginal förlossning, som ts, och den personen samt fostret är i god hälsa finns det inget som säger att ett ks på något sätt skulle vara det sämre valet, snarare tvärtom. 

så ska du absolut inte känna, det är ingen skam i vare sig kejsarsnitt eller att inte amma.

Tack till er som skriver stödjande!

Tror jag måste försöka förklara bättre. Jag är inte rädd för smärta i allmänhet, gissar dessutom att ingen tycker det är särskilt kul att ha ont i underlivet heller.

Efter senaste gynundersökningen mådde jag så dåligt att min psykolog ville att jag skulle läggas in, fick mycket starka mediciner i form av bensodiazepin istället och trots dem var det lite på gränsen ifall jag skulle behövt bli inlagd ändå. Det här var alltså för ett enkelt cellprov. Det jag är rädd för är allvarlig psykisk sjukdom, att inte kunna ta hand om mitt barn (vid vaginal förlossning), vilket dessutom inte alls är ett otänkbart scenario. Men det känns fruktansvärt att vara så "skadad" att det är en möjlighet, en trolig sådan dessutom. Jag har fått hjälp, jättebra personal har stöttat men det finns inga garantier att ovanstående inte skulle hända och då tar jag hellre alla risker plus 1000 som ett kejsarsnitt innebär.

Skulle försöka amma men så fort han tog bröstet kände jag ett enormt hat och äckel och ville kasta bort honom, tycker inte att amningens fördelar väger upp för de känslor jag kände.

Vill tillägga att i resten av livet har jag inte sådana här problem utan fungerar felfritt.

Tycker jag fått så mycket stöd som är möjligt men det går inte ändå. Jag vill vara som alla andra men känner mig märkt och att detta är en sida jag måste dölja från andra.

Jag tycker att det är synd eftersom hon uppenbarligen ville något annat. Jag hoppas att hon kan släppa det, så att bebistiden inte förmörkas, vilket jag skrev. Kejsarsnitt och ersättning är inte det bästa för barnet, men verkligen gott nog, varför TS inte ska skämmas, utan njuta tycker jag.