Frankie Bean

Äldre 14 Jul 12:03

47 svar

Skam över förlossning

Vet inte hur jag ska skriva detta. Jag trodde de här känslorna skulle försvinna men det gör de inte.

Förlöstes med kejsarsnitt för ca en månad sedan, det var ett planerat snitt pga förlossningsrädsla. Jag är otroligt tacksam för snittet men känner mig så fruktansvärt ledsen över orsaken. Jag skäms över att jag inte kan föda, rent psykologiskt och inte heller amma, igen psykologiskt. Klarar inte längre av att vara i närheten av andra nyblivna mammor, eller någon som kan tänkas nämna förlossningar. Känner mig mindervärdig, som en dålig version av en kvinna.

Vill vara normal men kommer aldrig bli det.

Frankie Bean

Äldre 14 Jul 13:09

#6

Anonym (Alice) skrev 2016-07-14 12:39:42 följande:

Vad tråkigt att du inte fick det stöd du behövde för att våga lita på din kropps förmåga att föda och amma, men dagens alternativ i form av kejsarsnitt och ersättning lär knappast ge ditt barn ett sämre liv än vad det skulle ha fått annars, så älta inte det. Njut av din unge och skippa dåligt samvete.

Det är inte (nödvändigtvis) min kropp det är fel på utan mitt psyke.

Frankie Bean

Äldre 14 Jul 13:32

#8

Nej, bara över gynekologiska saker samt brösten.

Frankie Bean

Äldre 14 Jul 14:21

#10

Anonym (Lena) skrev 2016-07-14 14:00:28 följande:

På vilket sätt har du haft ångest över det? Det jag egentligen är ute efter är om du har läggning för ångest och hittar olika saker att ha ångest över. I så fall hjälper det inte att alla försäkrar dig om att det är okej, du kommer att hitta något nytt att oroa dig för. I så fall behöver du jobba med fin ångest på annat sätt.

Andra har utsatt de områdena för mycket smärta, tillräckligt mycket för att ge vissa psykologiska problem efteråt. Jag kan inte hantera vissa smärtor där utan att må mycket, mycket dåligt efteråt och behöva lugnande etc.

Jag känner mig helt enkelt skadad och trasig dock förstärktes verkligen dessa känslor efter födseln. Insåg inte hur starkt jag skulle påverkas trots kejsarsnitt. Jag ser de andra mammorna från gruppen som starka och modiga och som gjorde sitt bästa (och i de flesta fall gick det bra för) medan jag är något skevt och konstigt. De kunde gå igenom det där utan att bryta samman totalt medan något är fel hos mig.

Frankie Bean

Äldre 14 Jul 15:01

#13

Anonym (Lena) skrev 2016-07-14 14:28:48 följande:

Så du vet egentligen varför men godtar själv inte förklaringen? Ångest gör att man blir sin egen värsta mobbare. Hade man haft en kompis som sa sånt man säger till sig själv hade man ju sagt upp bekantskapen. Tyvärr kan man ju inte det med sig själv.

Du har kanske gått i samtal förut men jag tror du behöver kontakt. Kanske är du på väg ner i en depression. Sök hjälp så du kan släppa det och må bättre.

Ja...alltså jag vet ju vad som orsakat denna fobi men det är ju inte allmän ångest. Erfarenhet från simplare saker än en förlossning har ju visat att jag inte kan hantera te.x gynundersökningar osv. En läkare sa till mig att jag inte skulle klara av en förlossning och är övertygad om att hon har helt rätt. Men det förstärker väl snarast känslan av att vara mindervärdig och sämre än gemene kvinna.

Så är lite osäker på om jag förstod dig korrekt? Du säger att jag inte godtar förklaringen, men vilken förklaring menar du? Anser inte själv att en generell ångest ligger till grund för detta.

Frankie Bean

Äldre 14 Jul 15:42

#19

Tack till er som skriver stödjande!

Tror jag måste försöka förklara bättre. Jag är inte rädd för smärta i allmänhet, gissar dessutom att ingen tycker det är särskilt kul att ha ont i underlivet heller.

Efter senaste gynundersökningen mådde jag så dåligt att min psykolog ville att jag skulle läggas in, fick mycket starka mediciner i form av bensodiazepin istället och trots dem var det lite på gränsen ifall jag skulle behövt bli inlagd ändå. Det här var alltså för ett enkelt cellprov. Det jag är rädd för är allvarlig psykisk sjukdom, att inte kunna ta hand om mitt barn (vid vaginal förlossning), vilket dessutom inte alls är ett otänkbart scenario. Men det känns fruktansvärt att vara så "skadad" att det är en möjlighet, en trolig sådan dessutom. Jag har fått hjälp, jättebra personal har stöttat men det finns inga garantier att ovanstående inte skulle hända och då tar jag hellre alla risker plus 1000 som ett kejsarsnitt innebär.

Skulle försöka amma men så fort han tog bröstet kände jag ett enormt hat och äckel och ville kasta bort honom, tycker inte att amningens fördelar väger upp för de känslor jag kände.

Vill tillägga att i resten av livet har jag inte sådana här problem utan fungerar felfritt.

Tycker jag fått så mycket stöd som är möjligt men det går inte ändå. Jag vill vara som alla andra men känner mig märkt och att detta är en sida jag måste dölja från andra.

Frankie Bean

Äldre 14 Jul 16:42

#21

Anonym (Lena) skrev 2016-07-14 15:24:00 följande:

Ska försöka förklara hur jag tänker. Du fick kejsarsnitt rekommenderat av läkare och ville ha pga kraftig ångest i samband med smärta i underlivet och ångesten beror på tidigare upplevelser. Det är förklaringen till situationen. Nu efter förlossningen tycker du att den förklaringen inte duger och att du inte är någon riktig kvinna pga detta. Du har ju fortfarande en förklaring och en rekommendation. Varför duger inte förklaringen?

Jaha, då förstår jag. Jag vet inte, är nog van med att vara rätt kapabel till det mesta och just med detta är motsatsen sann. Alla frågar ju varför det blev ett ks, genom andra frågor blir det uppenbart, och hela den här sidan av mig är något jag vill dölja så tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli påminnd om det här hela tiden.

Barn som föds på tv, nyblivna föräldrars berättelser (samt gamla föräldrars) påminner om allt jag vill glömma och hur udda och misslyckad jag känner mig. Det är som att få det jag ogillar mest hos mig själv konstant upptryckt i ansiktet och kommer inte undan det.

Frankie Bean

Äldre 15 Jul 07:25

#28

Anonym (var STOLT och glad i ditt val) skrev 2016-07-14 19:11:27 följande:

Vad är det som gör att du känner att du vill dölja? Vad är det som gör att du känner dig misslyckad?

Mitt tidigare svar var mest riktat till din första post, där det lät mer som att du inte visste hur du skulle hantera folks tyckande och åsikter kring ditt KS, samt att du kände att du borde ha "klarat" en vaginal förlossning. Om det går djupare än så, så kanske du borde fundera på om det finns någon du kan gå och prata med? Speciellt med anledning av de andra saker du nämnt om att blivit skadad av andra tidigare. Sådant kan sitta mycket, mycket djupt och kan definitivt komma upp till ytan vid något sådant som en förlossning, även om det inte var en vaginal förlossning. För oavsett förlossningssätt så är det mycket hormoner, känslor, förändringar och starka händelser i snurr som kan ta upp dolda eller glömda känslor på nytt.

Kanske skulle du kunna ta upp detta med din BM? Eller kontakta en kurator eller psykolog. Från en utomstående, som förmodligen inte vet alls hela historien eller hur du känner och tänker, så låter det som att det går djupare än att du känner skam över ditt KS. Det ligger liksom något bakom till varför du känner skam.

Vill inte att folk ska veta vad som hänt mig. Vill vara "normal" och ha samma möjligheter som andra kvinnor. Hade jag inte fått kejsarsnitt godkänt hade jag aldrig någonsin skaffat barn därför att förlossningsbiten skrämmer mig så. Kan liksom inte förstå hur andra klarar den, det är omöjligt att förstå, och det har lett till insikten att det är mig det är fel på, mycket fel på.

Skäms inte över snittet i sig, skäms över min enorma rädsla och för att ha blivit så pass påverkad av det som hänt mig tidigare.

Under graviditeten hade jag kontakt med en barnmorska utbildad för att hjälpa förlossningsrädda och hon var jättebra. Dock nämnde jag väl mycket av det här och trots att hon var mycket stöttande så har jag inte kunnat släppa de här känslorna och tankar, dessutom har de ju förvärrats efteråt. Hon jobbar dessutom på typ en auroramottagning och jag känner att jag inte har där att göra som "icke-gravid".

Frankie Bean

Äldre 16 Jul 08:22

#35

Egentligen så har ni ju rätt, är själv övertygad om att detta var det bästa för mig och min son. Antar att jag önskar att jag haft ett val om det går att förstå? Men det i sin tur betyder ju att det som hänt innan inte hade skett, och det är väl det jag önskar mest kanske...

Frankie Bean

Äldre 16 Jul 19:23

#42

Jag hoppas ju att detta ska "försvinna" med tiden, men det trodde jag ju innan också. Vet ju att det ni säger stämmer, det är bara jag själv som skäms över min egen reaktion.

Vad ska man säga till BVC då? Det här låter väl ännu dummare men vill så gärna bli sedd som väldigt kapabel och känner redan att jag är misslyckad som kvinna just nu och vill liksom inte "förvärra" det hela genom att officiellt behöva erkänna allt detta.

Frankie Bean

Äldre 16 Jul 21:55

#45

Förstår att man kan vara ledsen över att man inte kan amma pga för lite mjölk tex, och det finns säkert de som mår mycket sämre än mig över sina problem utan att ha något trauma i bakgrunden. Vill bara säga att jag absolut inte tror att jag har det värre pga tidigare trauma.

Försökte kolla på Ina May men började gråta och kände ångesttryck över bröstet ganska omgående, så jävla patetiskt!

Vill aldrig mer bli gravid och uppleva detta igen

Skam över förlossning

INNEHÅLL