Skam över förlossning

Problemet för dig, TS, är uppenbarligen ditt tidigare trauma, inte förlossningsmetoden i sig. Jag hoppas innerligt att du söker och får ännu mer aktiv hjälp med den biten

Vad gäller förlossningar har jag en ståndpunkt: min ensak och ingen annans. Närmaste familjen och en väninna vet hur jag är förlöst, men det är verkligen no one else's business ur vilket hål mina barn kom.

Första förlossningen var ett trauma för mig. Helt inställd på vf, men bebisen fastnade, jag började sluta mig (sekundär värksvaghet) och fick akutsnittas för att vi skulle överleva. Var vaken och med hela vägen, men Aurora, psykolog och förlossningsdepression i 8 månader blev följden. Det barnet har mängder av allergier och svår astma. Kände mig misslyckad precis som du att jag inte fixade en vf.

Skaffade inte barn nr 2 förrän 5 år senare när jag kunde tänka på förlossningen utan att få panik. Beviljades planerat snitt i vecka 39+4. Orolig som tusan över operationen, men den gick bra trots att bebisen satte igång förlossningen själv och jag fick "akutsnittas" i alla fall på pappret. Läkte fint, flickan och jag knöt an direkt, hon ammade från start och har ännu idag 3 år senare varken astma eller kända allergier.

Väntar tredje barnet nu. Blir per automatik snitt igen, förhoppningsvis planerat på riktigt den här gången. Väldigt mer nervös. Skrivit testamente.

Min mamma har fött alla oss syskon med vf utan bedövning. Min syrra födde sina med vf och har fortfarande ont i underlivet trots "normala" förlossningar. En väninna sprack hela vägen och kunde inte sitta, bajsa eller ha sex på två år. En annan väninna dog för två månader sedan på förlossningen på det här sjukhuset. Pga en hjärnblödning, visserligen, men ändå under ett planerat snitt som gick fel. Så jag har fått inse att ingen förlossning är helt riskfri. Av den anledningen anser jag att man är stark som kvinna oavsett hur barnen tas ut, bara för att man vågar ge sig på att bli gravid!