Hur mycket ansvar förväntas en bonusmamma ta?

Barnet har ju en (två?) föräldrar. Du är inte barnets mamma så han kan inte förvänta sig något av dig. Du gör så mycket du vill. Det är lätt hänt att man tar i för mycket i början och så tar relationen slut pga att man förväntas ta en massa ansvar som man helst inte vill ha.

Hur gjorde han innan du kom in i hans liv? Då fick han ju klara det själv, inte sant.

Varför har han dig? För att hand barn ska ha en mamma även på hans barntid?

Man kan liksom inte lämna den biologiska mamman och förväntas träffa en ny kvinna som gladeligen tar över mammarollen.

Hans barn, hans ansvar.

Tack för ditt svar Sara. Du har rätt. Varför jag skrev tråden var för att han sa det i lite negativa ordalag. Ungefär som att "det var inte så jag hade tänkt mig det här". Jag kände mig ganska otillräcklig och oduglig.

Har du själv bonusbarn, Sara?

Ansvar? Som vuxen tar du ju ett övergripande ansvar för ett barn. Du är inte barnets mamma och förväntas inte ta en mammaroll.
Det är i ditt fall pappans ansvar. Inte ditt. Hur hade han gjort om inte du fanns med i bilden? Nej, han försöker nog mest smita ifrån sina plikter lite grand, och lämpa över lite till dig.

Här hemma hjälps vi åt med barnen. Vi är en familj trotts alla barn inte är gemensamma. Vi har inga fasta saker ena eller andra gör men har heller inga begränsningar.

Jag levde ihop med en man som hade barn sen tidigare relation. Jag blev pådyvlad en massa ansvar som jag inte ville ha samtidigt som jag inte fick ta ton och säga ifrån i uppfostringssyfte när hans barn betedde sig illa. Aldrig mer en man med barn var läxan jag lärde mig.

Oavsett vad andra tycker o säger, ska du inte ta mer ansvar o göra mer för bonusarna än du själv vill och orkar med. För annars kommer du garanterat störa dig på allt du gör "mot" din vilja.
Tro mig, jag har varit i den situationen och mådde inte bra pga det. Men har sagt ifrån och gör i princip de sakerna du gör nuförtiden.. Tvättar, handlar, lagar mat och umgås men pappan får ta sin föräldraroll till 100%.
Vi har även gemensamma barn så självklart är vi en familj men jag är inte deras mamma :)

Saken är den att jag har ju ett eget barn också. Mitt barn är yngre och behöver exempelvis att jag är med när barnet ska leka med kompisar i parken, osv.

Jag hämtar mitt barn från fsk tidigare än vad hans barn slutar i skolan. Under tiden innan hans barn har slutat för dagen, så har jag och mitt barn oftast hunnit ut till någon park eller skog för att träffa några vänner. Är det då tänkt att jag ska avbryta det vi gör för att hämta hans barn, för att "vi är en familj"? Eller ska jag vänta med att träffa folk tills jag hämtat hans barn? Och sen då? Ska hon med oss ut och leka? Hon vill ju helst leka med sina jämnåriga. Jag kan ju inte dela på mig.

Jag hämtar gärna när vi ändå bara är hemma och pysslar eller nått.

Men nånstans känner jag att mitt barn är mitt ansvar och hans barn är hans ansvar.

Mitt barn är mitt ansvar och min sambos barn är hennes ansvar. Den som lagar mat lagar givetvis till alla, den som diskar diskar efter alla, den som tvättar tvättar allas kläder. Känns ju självklart. Jag gillar att ha strukna kläder och har inget emot att stryka, men jag stryker bara min sambos och hennes barns grejor om jag blir ombedd eller det är något speciellt. 

Vi nattar vårt eget barn, väcker vårt eget barn och ansvarar för att få iväg vårt eget barn till skolan. Ska det ätas frukost hemma dukar givetvis en fram till båda barnen. Barnen går inte i samma skola och vi har liknande arbetstider, så vi hämtar vårt eget barn. Vi vabbar bara för vårt eget barn. En gång har det hänt att jag hämtade bonusen på fritis när hon blev sjuk och jag hade lättast att komma loss, men min sambo kom så fort hon kunde. 

I korthet - vi är vuxna och gemensamt ansvariga för vårt hem och vår familj. Samtidigt är vi mamma till var sitt barn, och anser att det inte är något konstigt. Vi tycker om varandra allihop, tycker om att leva tillsammans, men tycker också allihop att det är skillnad på den egna mamman/det egna barnet och bonusen. 

Det är alltid barnen som hamnar i kläm i dessa situationer, tyvärr. Bonusbarnen märker dem behandlas annorlunda och kan ofta tycka det är jobbigt. Jag ser själv hur utanför min son är i sin pappas nya familj. Det har slutat med att han inte vill åka dit och när han ska berätta om sin familj väljer han att endast berätta om sin "extra pappa" mamma och systrar på min sida. Jag tycker det är så fruktansvärt tragiskt.

Antingen är man en familj eller tycker jag inte man ska bo ihop. Det blir fel för barnen med mina, dina och våra. "Jag gör detta med mina barn men jag tänker inte göra det med dina" Vill man endast beräkna sina egna känslor och viljor i en relation bör man inte bli tillsammans med någon som har barn. Det är min åsikt!

Jag har bonusbarn, har egna barn och vi väntar nu en tillsammans. Men här är de våra barn ändå och alla ska behandlas lika under vårt tak. Sen har barn i olika åldrar olika behov, men alla ska inkluderas efter sina behov.

Nu vet jag inte hur länge ni varit tillsammans och vart en familj. Jag har iaf träffat min kille sen lite mer än ett år tillbaka,. Vi planerar nu att flytta ihop, Han har från början varit tydlig med att han vill ta ansvar efter hand med barnen. Nu väntar vi vårt första gemensamma barn och vi pratade lite om framtiden häromdagen. Han vill kunna hämta/lämna alla barn, åka med på en aktivitet, han vill även att vi delar på alla kostnader som rör HELA familjen, att alla ska känna sig lika värda och ha samma förutsättningar osv. Det känns så otroligt skönt! Men inget jag hade förväntat mig eller känt att JAG kunde kräva av honom. Sen handlar det ju om vad barnet vill i vissa lägen, ibland vill de att han hjälper dem och ibland inte. Men sen kommer de inte alltid få välja det när familjen växer, då måste alla hjälpas åt och man måste kunna bli lämnad eller hämtad av den andra osv eller få hjälp med läxa mm. 

Jag tror att alla familjer har lite olika upplägg, men för mig är det viktigast att barnet känner sig välkommet och respekterat av alla familjemedlemmar. Hade tyckt det var hemskt om mina första barn kände sig utanför och särbehandlade osv...