Hur mycket ansvar förväntas en bonusmamma ta?

Jodå, visst är vi en familj. Det mesta gör vi ju ihop. 

Hade båda barnen varit våra gemensamma hade vi ju också delat upp oss emellanåt, om än kanske inte på samma sätt. Vi hade fortfarande nattat varsitt barn, men hade kanske turats om med dem, i stället för som nu, natta samma varje kväll. Vi hade fortfarande gjort aktiviteter med ett barn i taget. 

Nu är vi fortfarande ganska nya som familj, så det ändrar sig säkert med åren, men just nu är det liksom så självklart att vi båda gör lite skillnad på barnen. Vi är givetvis rättvisa, men ser ingen anledning att hämta/trösta/natta varandras barn bara för sakens skull. Är den ena borta en kväll ser givetvis den andra till att båda barnen kommer i säng, skulle en av oss vara sugen att gå på bio, men inte den andra, så tillfrågas förstås båda barnen ändå. Jag tycker bara inte att det är konstigt att jag har en annan relation till och andra känslor för mitt eget barn. 

Att leva i en bonusfamilj är inte samma sak som att leva i en kärnfamilj, helt enkelt. Det behöver inte vara sämre, men det är annorlunda. Vi är absolut en familj, men nej, inte på samma sätt som jag och mitt ex och vårt gemensamma barn var en familj på den tiden vi levde ihop. 

Vi tycker som sagt om varandra allihop, men ansvaret är annorlunda fördelat. Jag tar inget större ansvar för att komma ihåg vilken dag bonusdottern har gympa eller att hon ska ha en present med sig på kalaset nästa vecka - sånt sköter hennes mamma. Jag kan absolut packa väskan eller köpa presenten, men då blir jag tillfrågad, det är inte mitt ansvar att komma ihåg. Och samma sak åt andra hållet. 

Vi verkar ha det ganska lika. Jag tar inget föräldraansvar men har bra relation med bonus. Nu har jag och sambon fått ett gemensamt och det är lite svårt att få ihop det, blir lätt "vi och dom", alltså jag och bebisen och de två :/.

Det värsta jag vet är bonus barn. Fy fan aldrig mer.

Nu är jag bara biomamma och har inga bonusbarn. Men jag antar att ni har barnet på halvtid. Klart att han ska ta chansen att läsa läxor och natta sitt barn den rid han har henne. Min dotters bonusmamma är noga med att allt föräldraansvar ligger på pappan. Hon är fantastisk på många sätt och jag respekterar verkligen att hon vågar sätta de gränserna. Det påverkar inte på något sätt hennes och min dotters relation, den är jättefin trots att hon inte är en tredje förälder.

Ska vi diskutera viktiga saker tar jag det med pappan,det är vi som har ansvaret för vårt barn. Han i sin tur har ansvaret att se till så att besluten passar deras familj också.

Det har fungerat fint att ha det såhär. Tyvärr är det många pappor som tycker det är väldigt skönt att hitta en ny kvinna som tar över hans föräldraansvar och det hade jag själv aldrig gått med på. Man kan vara en fantastisk bonusförälder genom att vara närvarande och en extra viktig vuxen i barnets liv utan att ta över ansvaret som ligger på föräldrarna.

Våga vägra ta över pappors ansvar säger jag!

Jag har två barn. Min man har inga och vi bestämde oss att inte skaffa gemensamma. För min man var det självklart att åka på BVC då det var kontroll då han var ledig och jag jobbade. Det har alltid varit självklart från dag ett att vi är en familj. Vi delar på förskoleavgiften vilket är självklart då taxan blev dyrare då vi flyttade i hop och fick högre inkomster. Jag betalar försäkring för barnen vilket jag tycker är rätt då det är jag som får utdelning från det i fall den dagen skulle komma. Det är ingen skillnad på han mot för andra pappor, bara att dom säger hans namn. Han gör läxor med barnen som faktiskt når fram bättre än jag. ? vi turas om med morgon bestyren. ..men kliver oftast upp samma tid. Jag skulle inte vilja att det var VI och han känsla här hemma. En sak som jag tycker är viktig är att min man kan fortsätta med sitt sportintreese och det gör han utan att sätta barnen åt sidan.

Vi lever nog mer som "två familjer under samma tak", än som "en gemensam familj".

Vi delar på alla fasta utgifter procentuellt och vi tar hand om våra respektive barn var för sig (vi har ett var).

Oftast är vi ju tillsammans alla fyra, men ibland är jag med bara mitt barn och han med bara sitt barn.

Är det någon avslutning på någon sport/skola/kör/etc., och dessa krockar med varann, så går jag på mitt barns avslutning och han går på sitt barns avslutning. Ganska självklart, tycker jag. Mitt barn är mitt barn och jag vill se vad mitt barn lärt sig på exempelvis teaterskolan. Precis som pojkvännen gärna vill se sitt barn vad hon lärt sig på exempelvis kören.

Inga konstigheter. Alla trivs!

Har precis skilt mig från bonusens pappa och bonusen bor kvar hos mig. Så mycket har jag gjort genom åren... Jag har varit den kvinnliga förebilden i hans liv här.

Vadå "bonus" liksom?
Jag ser inte en belastning som en bonus.

Inte ungarnas fel men en sk bonusfamilj klarar jag mig också bra utan.

Samma här, och du har alldeles rätt! Både jag och mitt ex har nya relationer och hans sambo har tonårsbarn och tycker nog att hon gjort sitt vad gäller ansvar för barn... HELT OKEJ. Hon respekterar dem, hjälper till när det behövs men han har huvudansvaret. Jag är jäkligt noga med att barnen ska lyssna på henne såväl som sin far, men att han skulle dumpa över sina "plikter" på henne är otänkbart.

Han lutade lite åt det hållet medan vi var gifta, då han har en äldre dotter, men jag gjorde det klart att det fanns vissa saker han helt enkelt inte kunde släppa och det har aldrig varit tal om, som vissa ondgör sig över, att hon skulle varit någon slags outsider i familjen. Hon och jag är fortfarande så tighta att hon hälsar på mig lika ofta som sin far, så jag gjorde nog en hel del rätt...

Väljer man att bli styvmamma,då vet man att det finns barn hemma,som man måste ta hänsyn till oavsett hur lite/mycket ansvar man tar.Det är ett val man gör.