Misstänker adhd på min son. Hjälp!

En stämpel blir det först när man ger barnet tex Autism som sin "identitet". Har barnet en npf diagnos behöver man massor med kunskap och ofta professionellt stöd. Det är inget man själv kokar ihop strategier kring. Och jo, man tränar väldigt annorlunda när det gäller ett barn med npf och ett som är sent.

Exakt, samt div hjälpmedel att använda både hemma och i skolan där en diagnos behövs för att få.

Man kan få professionell hjälp utan diagnos. Koka ihop egna har jag aldrig sagt. Nej man tränar inte annorlunda om man har en diagnos. Svårigheterna blir ju inte olika för att man sätter ett namn på dem.

Hur kan ni föreslå autism efter det som TS postat i tråden? Helt obegripligt. Använd ockhams rakblad. Ungen har talproblem och blir frustrerad. Det är den mest troliga orsaken till beteendet.

Som sagt, du verkar ha väldigt dålig insikt i hur det fungerar. Både med habilitering samt att få proffesionell hjälp.

Man bemöter olika både vad gäller krav, träning och anpassningar beroende på den bakomliggande orsaken. I alla fall om man vill att bemötandet ska lyckas.

Använd Ockhams rakblad själv. Barnet har autism och har därför svårt med talet.

Men nej ingen av oss föreslår att barnet har autism efter som vi är väl medvetna om hur komplext det är att ställa en autismdiagnos. Däremot föreslår vi att ts ska vända sig till Bup och beskriva de många svårigheter barnet har och på så sätt få hjälp att hjälpa sin son på bästa sätt.

Autism kommer i många former och yttrar sig på många sätt men som förälder till ett barn med autism som träffar många andra föräldrar med autistiska barn så känner jag igen det ts beskriver från väldigt många. Det är de typiska svårigheterna för normalbegåvade barn i den åldern med autism.

Det finns väldigt mkt att göra som gör livet bättre för barnet och familjen så det skulle faktiskt kännas elakt att inte peka på det när jag ser det.

Man bemöter olika på alla barn givetvis och man gör det som man ser behövs och som får det att funka. Det fungerar utmärkt utan diagnos i de allra flesta fall. Det är min erfarenhet grundad på egna barn och elever och de lyckas väldigt bra.

Men hur ska du kunna ge barnet rätt hjälp, om du inte känner till vilket funktionshinder det har? 

För att "se vad som behövs" kan behövas just att veta varför ett barn är frustrerat, oroligt, hyper, oändligt frågvist, rymmer, inte kan turtagning, är sent, inte pratar osv. Ett litet barn med adhd säger inte "jag behöver mer struktur fast med muntlig prompt + korta pauser under vår kommande utflykt annars får jag ett utbrott" och ett barn med autism säger inte "jag kommer få ett utbrott på utflykten om du inte visar en bild på vart vi ska innan, annars tror jag vi ska till en annan park jag varit i innan som jag älskar". Inte ens de /nästan/ vuxna jag jobbar med förmedlar tydligt sina behov - de håller på att lära sig att vara sina egna advokater. Vissa, inte.alla.

Diagnoser ger givetvis en anvisning om hur man bör tänka och vad en professionell och erfaren person kan prova för bemötande och vilka frågor som bör ställas för att kunna "finjustera" sitt sätt gentemot en individ. Självklart upphör man inte att agera utifrån sina kunskaper (om just alternativa bakomliggande förklaringar) om barnet inte har en diagnos och vanligt förnuftsbaserat bemötande inte går hem. Behoven styr, men de bottnar inte alla i samma saker. Du kanske är en duktig praktiker och brukar lyckas i ditt bemötande, men ibland behöver man också kunna teoretisera kring sin praxis. Om ens kollega t.ex ska jobba med samma barn och envist "inte fattar varför barnet inte fattar det som alla andra gör".