Misstänker adhd på min son. Hjälp!

För att "se vad som behövs" kan behövas just att veta varför ett barn är frustrerat, oroligt, hyper, oändligt frågvist, rymmer, inte kan turtagning, är sent, inte pratar osv. Ett litet barn med adhd säger inte "jag behöver mer struktur fast med muntlig prompt + korta pauser under vår kommande utflykt annars får jag ett utbrott" och ett barn med autism säger inte "jag kommer få ett utbrott på utflykten om du inte visar en bild på vart vi ska innan, annars tror jag vi ska till en annan park jag varit i innan som jag älskar". Inte ens de /nästan/ vuxna jag jobbar med förmedlar tydligt sina behov - de håller på att lära sig att vara sina egna advokater. Vissa, inte.alla.

Diagnoser ger givetvis en anvisning om hur man bör tänka och vad en professionell och erfaren person kan prova för bemötande och vilka frågor som bör ställas för att kunna "finjustera" sitt sätt gentemot en individ. Självklart upphör man inte att agera utifrån sina kunskaper (om just alternativa bakomliggande förklaringar) om barnet inte har en diagnos och vanligt förnuftsbaserat bemötande inte går hem. Behoven styr, men de bottnar inte alla i samma saker. Du kanske är en duktig praktiker och brukar lyckas i ditt bemötande, men ibland behöver man också kunna teoretisera kring sin praxis. Om ens kollega t.ex ska jobba med samma barn och envist "inte fattar varför barnet inte fattar det som alla andra gör".

Men hur ska du kunna ge barnet rätt hjälp, om du inte känner till vilket funktionshinder det har? 

Man ser och märker barns svårigheter väldigt tydligt. En adhd-diagnos är ju bara en lista på ett visst antal svårigheter. En symtombaserad diagnos. Alla barn kan ha dessa svårigheter mer eller mindre. Alla får dock inte en diagnos trots att de har samma svårigheter. De har bara färre. Dessa barn behöver fortfarande samma hjälp som de barn som uppfyller kraven för en diagnos. Därför anser jag att det inte behövs något namn på det eftersom man ändå får prova sig fram vad som funkar för alla barn och det är väldigt individuellt. Diagnostiseringar kan även göra att man glömmer de barn som ändå har samma fast färre svårigheter. En diagnos ger inget recept. I min värld är alla människor olika istället och ser det som en positiv variation snarare än en uppdelning av barnen som placeras i olika fack.

Precis. Jag har ju massor av fysiologiska diagnoser: Turners syndrom, psoriasis, diabetes med mera. Och då kan jag få hjälp med behandling. Och det är samma sak med min psykiatriska diagnos: Aspergers syndrom.

AnkiC: Hur tror du att jag skulle ha mått idag, om jag inte hade fått min AS-diagnos? Jag blir nog missförstådd ändå, men nu kan jag i alla fall ha ett namn på mina problem. 

Min erfarenhet är att man lär sig snabbt vilket slags insats just detta barnet behöver vid tex en utflykt. Man provar ju sig fram tills man hittar ett fungerande sätt. Det hinner man göra långt innan en utredning är klar. Dessutom fungerar inte alla barn med adhd på samma sätt ändå så bara för att man kallar barnets sammanlagda svårigheter för adhd får man inte ett färdigt recept. Man måste ändå gå in på de enskilda svårigheterna som barnet har iallafall och bygga upp ett individuellt bemötande. Vissa barn med adhd behöver bildstöd, vissa muntlig struktur osv. Jag anser ändå att diagnostisering är onödig i de flesta fall. Finns några undantag dock.

Det handlar fortfarande inte om dig utan barnet. Jag tycker du har för snäv fokus. Det är inte bara du runt eleven i skolan. Behov styr i skolan, inte diagnoser, det är jag mkt medveten om. Diagnoser erbjuder förklaringsmodeller och gör att du bättre kan ligga steget före med elever du inte känner. Inte minst erbjuder det förklaringar till kolleger, släkt mfl som envisas med att de minsann "vet vad barn behöver". Så att de slutar veta bäst.

Hm nej jag håller inte med. Jag vet inte vad ett barn behöver bara för att jag får veta hens diagnos. Jag måste alltid lära känna eleven först samt prata med vårdnadshavare om svårigheterna. Jag tycker också att man kan komma med förklaringsmodeller om svårigheter utan att utgå från en diagnos precis så som jag gör med alla de elever som inte uppfyller kravet för diagnos fast de har många av samma svårigheter som den diagnostiserade. Diagnosen talar ju bara om för oss hur många svårigheter barnet har, inte exakt vilka, hur de yttrar sig och vilken insats som fungerar för just det enskilda barnet.