Misstänker adhd på min son. Hjälp!

Någon skrev något om skadeglädje. Att ett så litet barn skrattar åt att någon gråter är antagligen inte skadeglädje utan en oförmåga att läsa känslor. Om man inte tar in att gråten signalerar att den andra är ledsen så kan man skratta åt hur rolig den andra set ut när den gråter.

Den där teoretiserade kunskapen och vetenskapen kring beteendeproblem bör användas på alla barn med beteendeproblem anser jag. Det barn som inte uppfyller kraven för diagnos hamnar annars i kläm eftersom dessa barn anses som ouppfostrade istället. Det är ett stort problem. De som inte har teoretiska kunskaper kring beteendeproblem kommer då göra skillnad på barn med diagnos och de utan. Naturligtvis håller jag med om att det behövs teori, vetenskap och forskning kring beteendeproblem men det är inte förenat med att sätta diagnos.

Jag säger inte att det aldrig behövs diagnoser. I många svårare fall kan det vara en nödvändighet, absolut. Jag säger bara att i många fall behövs det inte. Jag tror också att det i många fall kan vara negativt att få en diagnos. Man har idag rätt till hjälp och stöd i skolan för sina svårigheter med eller utan diagnos men jag vet att alla kommuner inte efterlever det. Det är beklagligt. Det är ju förskräckligt om man ska behöva utreda och diagnostisera varenda barn som behöver stöd!

Den där teoretiserade kunskapen och vetenskapen kring beteendeproblem bör användas på alla barn med beteendeproblem anser jag. Det barn som inte uppfyller kraven för diagnos hamnar annars i kläm eftersom dessa barn anses som ouppfostrade istället. Det är ett stort problem. De som inte har teoretiska kunskaper kring beteendeproblem kommer då göra skillnad på barn med diagnos och de utan. Naturligtvis håller jag med om att det behövs teori, vetenskap och forskning kring beteendeproblem men det är inte förenat med att sätta diagnos.

Ni som verkar kunna mycket om saker, vi ska nu byta tillbaka till sonens gamla förskola då vi tycker han fick mycket bättre hjälp där och de gjorde mycket mer med barnen som utflykter, har olika rum inne på förskolan (den är jätte stor) där man gör olika aktivitet som målar, biorum, dansrum osv. Jag tycker dessutom pedagogerna är mycket bättre. Går inte ens att jämföra med där han går nu. Vi bytte från början för att vi flyttade och ville ha förskolan nära då jag inte klarade av att åka buss med sonen för han kunde varken sitta still eller lyssna. Men nu känner jag att det är så värt det!

Han är väldigt social och har lätt att anpassa sig men samtidigt är han en känslig kille. Men min magkänsla säger att det bästa för honom i längden är att byta tillbaka. Fröknarna vet vilken han är sen innan och vad han kräver. Men kan jag som förälder "kräva" något av förskolan av mina misstankar? Kan jag tex säga att han kanske behöver lite mer hjälp än de flesta andra? Det var ett år sedan han gick där sist o vad jag vet kommer han iaf ha en av de tre fröknar han hade sist. Den som lade mest tid och engagemang i honom kommer dock vara på en annan avdelning. Men det känns tryggt att ha en av de gamla som känner sonen sen innan.

Har ni några tips på hur jag ska sköta byte av förskolan på bästa sätt för att få sonen att känna sig trygg? Han verkar inte komma ihåg att han gått där trots att det bara var ett år sedan. Storasyster går kvar där men slutar nu i sommar då hon börjar skolan så han är fortfarande bekant med förskolan eftersom han varit med och hämtat henne flera gånger. Men som sagt så verkar han inte komma ihåg att han gått där själv så trots det kanske bytet bli som "nytt"??