• Nmc101215

    Misstänker adhd på min son. Hjälp!

    Jag har de senaste 2 åren misstänkt att min son har adhd. Han fyller 4 år i augusti så får inte göra någon utredning förrän han fyllt 5 år. Jag har gjort internettester och läst på mycket om adhd och jag tycker han stämmer in på många punkter.

    Saken är den att han har alltid varit super snäll och gullig emot sin 8 månaders lillasyster. Men nu börjar det ändras. Han gör illa henne emellanåt och skrattar. När hon ramlar och gör illa sig så skrattar han. När jag blir arg på han så skrattar han. Han tappar humöret snabbt och kan växla från glad till arg lätt och är extremt lättretlig. Han har en storasyster på 6 år också som retas och han blir verkligen jättearg och det går inte stoppa han från att slåss. Han ger sig liksom inte tills han får ge igen. Han lyssnar väldigt dåligt och har svårt att vänta på sin tur eller vänta ö.h.t. Han är väldigt energisk, kan inte leka själv utan vill för det mesta ha en vuxen med sig jämt. Ja, det är några få saker bara.

    Vad tror ni? Behöver stöd och råd tills jag kan få påbörja en utredning. Vet intr var jag ska vända mig. Han är kärleksfull och go också, även om man sällan ser den sidan :p han kan dessutom inte prata bra alls. Vi väntar på tid hos logoped.


    "Be your own kind of beautiful"
  • Svar på tråden Misstänker adhd på min son. Hjälp!
  • AnkiC
    pyssel skrev 2016-05-20 20:44:31 följande:
    Jag tror faktiskt att du missförstår - ingen menar att diagnoser är ett facit för bemötande utan en fingervisning för pedagogen om möjliga symtom och grunden till dessa, om vi nu talar skola. Och det utan att ens ha träffat eleven, vilket gör det möjligt att planera för resurser i form av kunskap och personaltäthet. Du förstår väl att kunskap om t.ex ett väldigt annorlunda sätt att tolka och bearbeta information hos ett barn utan diagnos men som utredd skulle hamna inom ASD, grundar sig på våra kunskaper om utredda barn och ASD? Det är ganska naturligt att "leta" i både sina praktiska erfarenheter och sin teoretiska kunskap om ADHD när man möter ett barn med ADHD-liknande symtom, diagnos eller ej. En person utan kunskap letar övervägande i sina erfarenheter och kunskaper om fostran. Det hjälper barn mer om det finns teoretiserad kunskap och ett visst mått av vetenskap kring beteendeproblem, än bara "människokännare", annars blir det väldigt personberoende.
    Alla hästar hemma
    Den där teoretiserade kunskapen och vetenskapen kring beteendeproblem bör användas på alla barn med beteendeproblem anser jag. Det barn som inte uppfyller kraven för diagnos hamnar annars i kläm eftersom dessa barn anses som ouppfostrade istället. Det är ett stort problem. De som inte har teoretiska kunskaper kring beteendeproblem kommer då göra skillnad på barn med diagnos och de utan. Naturligtvis håller jag med om att det behövs teori, vetenskap och forskning kring beteendeproblem men det är inte förenat med att sätta diagnos.
  • Asirna
    Harmagedon skrev 2016-05-20 09:20:20 följande:

    Någon skrev något om skadeglädje. Att ett så litet barn skrattar åt att någon gråter är antagligen inte skadeglädje utan en oförmåga att läsa känslor. Om man inte tar in att gråten signalerar att den andra är ledsen så kan man skratta åt hur rolig den andra set ut när den gråter.


    Det var jag det!
    Du har helt rätt, du skrev det mycket bättre än mig!  :)
  • MadHatter
    AnkiC skrev 2016-05-21 00:01:02 följande:

    Den där teoretiserade kunskapen och vetenskapen kring beteendeproblem bör användas på alla barn med beteendeproblem anser jag. Det barn som inte uppfyller kraven för diagnos hamnar annars i kläm eftersom dessa barn anses som ouppfostrade istället. Det är ett stort problem. De som inte har teoretiska kunskaper kring beteendeproblem kommer då göra skillnad på barn med diagnos och de utan. Naturligtvis håller jag med om att det behövs teori, vetenskap och forskning kring beteendeproblem men det är inte förenat med att sätta diagnos.


    Så i din idealvärld skulle det göras utredningar av exvis BUP och kartläggningar av orsaken till att personen fungerar annorlunda men just själva diagnossättande skulle försvinna?

    Jag antar att att sätta diagnosen underlättar för vården i sina system, att individen får rätt hjälpinsatser. Det handlar ju också om vilka samhälleliga insatser man har rätt till som LSS tex. Så diagnossättandet underlättar ju där och är väl också ett stöd för att skattemedel används korrekt och att varje instns inte behöver göra en ny utredning för att veta individens rätt till stöd (vilket också kan bli dyrt).

    Men för personen som har tex Asperger är nog det viktogaste att få en förklaring till varför man upplever saker och ting annorlunda än andra och har svårt för saker som andra inte har svårt för. Och det är klart att man skulle kunna utreda och få besked om att man tex har brister i automatiseringen osv utan att gå hela vägen och sätta diagnosen Asperger, men då blir ju diagnosen istället flera stycken som "brister i automatiseringen" som exempel.

    När läkare utreder sätter de ju diagnoser, det hör ju till själva området. Det är klart att en läkare kan se att en person behöver laga benet utan att sätta diagnosen "brutet ben", men det underlättar säkert med diagnoser för hela systemet som sådant, säkra behandlingar och för kostnadseffektivitet.
  • AnkiC
    MadHatter skrev 2016-05-21 12:11:56 följande:
    Så i din idealvärld skulle det göras utredningar av exvis BUP och kartläggningar av orsaken till att personen fungerar annorlunda men just själva diagnossättande skulle försvinna?

    Jag antar att att sätta diagnosen underlättar för vården i sina system, att individen får rätt hjälpinsatser. Det handlar ju också om vilka samhälleliga insatser man har rätt till som LSS tex. Så diagnossättandet underlättar ju där och är väl också ett stöd för att skattemedel används korrekt och att varje instns inte behöver göra en ny utredning för att veta individens rätt till stöd (vilket också kan bli dyrt).

    Men för personen som har tex Asperger är nog det viktogaste att få en förklaring till varför man upplever saker och ting annorlunda än andra och har svårt för saker som andra inte har svårt för. Och det är klart att man skulle kunna utreda och få besked om att man tex har brister i automatiseringen osv utan att gå hela vägen och sätta diagnosen Asperger, men då blir ju diagnosen istället flera stycken som "brister i automatiseringen" som exempel.

    När läkare utreder sätter de ju diagnoser, det hör ju till själva området. Det är klart att en läkare kan se att en person behöver laga benet utan att sätta diagnosen "brutet ben", men det underlättar säkert med diagnoser för hela systemet som sådant, säkra behandlingar och för kostnadseffektivitet.
    Jag säger inte att det aldrig behövs diagnoser. I många svårare fall kan det vara en nödvändighet, absolut. Jag säger bara att i många fall behövs det inte. Jag tror också att det i många fall kan vara negativt att få en diagnos. Man har idag rätt till hjälp och stöd i skolan för sina svårigheter med eller utan diagnos men jag vet att alla kommuner inte efterlever det. Det är beklagligt. Det är ju förskräckligt om man ska behöva utreda och diagnostisera varenda barn som behöver stöd!
  • AnkiC
    MadHatter skrev 2016-05-21 12:11:56 följande:
    Så i din idealvärld skulle det göras utredningar av exvis BUP och kartläggningar av orsaken till att personen fungerar annorlunda men just själva diagnossättande skulle försvinna?

    Jag antar att att sätta diagnosen underlättar för vården i sina system, att individen får rätt hjälpinsatser. Det handlar ju också om vilka samhälleliga insatser man har rätt till som LSS tex. Så diagnossättandet underlättar ju där och är väl också ett stöd för att skattemedel används korrekt och att varje instns inte behöver göra en ny utredning för att veta individens rätt till stöd (vilket också kan bli dyrt).

    Men för personen som har tex Asperger är nog det viktogaste att få en förklaring till varför man upplever saker och ting annorlunda än andra och har svårt för saker som andra inte har svårt för. Och det är klart att man skulle kunna utreda och få besked om att man tex har brister i automatiseringen osv utan att gå hela vägen och sätta diagnosen Asperger, men då blir ju diagnosen istället flera stycken som "brister i automatiseringen" som exempel.

    När läkare utreder sätter de ju diagnoser, det hör ju till själva området. Det är klart att en läkare kan se att en person behöver laga benet utan att sätta diagnosen "brutet ben", men det underlättar säkert med diagnoser för hela systemet som sådant, säkra behandlingar och för kostnadseffektivitet.
    Jag säger inte att det aldrig behövs diagnoser. I många svårare fall kan det vara en nödvändighet, absolut. Jag säger bara att i många fall behövs det inte. Jag tror också att det i många fall kan vara negativt att få en diagnos. Man har idag rätt till hjälp och stöd i skolan för sina svårigheter med eller utan diagnos men jag vet att alla kommuner inte efterlever det. Det är beklagligt. Det är ju förskräckligt om man ska behöva utreda och diagnostisera varenda barn som behöver stöd!
  • Furienna

    Åter igen, hur tror du att barnen ska få hjälp utan diagnos? Om det är nog svårt att få hjälp ändå? Och på vilket sätt skulle en diagnos vara negativt? 

  • pyssel
    AnkiC skrev 2016-05-21 18:26:40 följande:

    Jag säger inte att det aldrig behövs diagnoser. I många svårare fall kan det vara en nödvändighet, absolut. Jag säger bara att i många fall behövs det inte. Jag tror också att det i många fall kan vara negativt att få en diagnos. Man har idag rätt till hjälp och stöd i skolan för sina svårigheter med eller utan diagnos men jag vet att alla kommuner inte efterlever det. Det är beklagligt. Det är ju förskräckligt om man ska behöva utreda och diagnostisera varenda barn som behöver stöd!


    Skola kräver mkt riktigt ingen diagnos, vi arbetar behovsstyrt när vi följer lagen (även om jag vet att det felar alltför ofta), men andra instanser kräver det. Det andra vi diskuterar här är stigmat vs förståelsen i skolan. Att diagnosen Tourette's finns kanske jag tycker jag ger förklaringar och leder till större acceptans och du tycker den stigmatiserar(?).
    AnkiC skrev 2016-05-21 00:01:02 följande:

    Den där teoretiserade kunskapen och vetenskapen kring beteendeproblem bör användas på alla barn med beteendeproblem anser jag. Det barn som inte uppfyller kraven för diagnos hamnar annars i kläm eftersom dessa barn anses som ouppfostrade istället. Det är ett stort problem. De som inte har teoretiska kunskaper kring beteendeproblem kommer då göra skillnad på barn med diagnos och de utan. Naturligtvis håller jag med om att det behövs teori, vetenskap och forskning kring beteendeproblem men det är inte förenat med att sätta diagnos.


    Att vi använder vår kunskap om bemötande av barn med "x"-liknande symtom och inte låter dem stå utan kompetent bemötande om de saknar en psykiatrisk (eller annan) diagnos är vi nog ganska ense om. Jag menar dock att stor del kunskapen bottnar i teoretisk kunskap om olika beteenden och svårigheter med "etiketter" eller "stämplar". Teoretisk kunskap ur andras praktik. Annars skulle ju varenda en som jobbar med detta och saknar erfarenhet börja som kunskapsmässigt blanka blad förutom en portion sunt förnuft med sig. Det är snarare de väldigt okunniga om diagnoser som i sin okunskap inte ger barn utan diagnos, fast med beteendeproblem, annat än "uppfostran". Tvärtom mot vad du tror att skillnaden blir på kunskap och okunskap.
    Alla hästar hemma
  • Nmc101215

    Ni som verkar kunna mycket om saker, vi ska nu byta tillbaka till sonens gamla förskola då vi tycker han fick mycket bättre hjälp där och de gjorde mycket mer med barnen som utflykter, har olika rum inne på förskolan (den är jätte stor) där man gör olika aktivitet som målar, biorum, dansrum osv. Jag tycker dessutom pedagogerna är mycket bättre. Går inte ens att jämföra med där han går nu. Vi bytte från början för att vi flyttade och ville ha förskolan nära då jag inte klarade av att åka buss med sonen för han kunde varken sitta still eller lyssna. Men nu känner jag att det är så värt det!

    Han är väldigt social och har lätt att anpassa sig men samtidigt är han en känslig kille. Men min magkänsla säger att det bästa för honom i längden är att byta tillbaka. Fröknarna vet vilken han är sen innan och vad han kräver. Men kan jag som förälder "kräva" något av förskolan av mina misstankar? Kan jag tex säga att han kanske behöver lite mer hjälp än de flesta andra? Det var ett år sedan han gick där sist o vad jag vet kommer han iaf ha en av de tre fröknar han hade sist. Den som lade mest tid och engagemang i honom kommer dock vara på en annan avdelning. Men det känns tryggt att ha en av de gamla som känner sonen sen innan.

    Har ni några tips på hur jag ska sköta byte av förskolan på bästa sätt för att få sonen att känna sig trygg? Han verkar inte komma ihåg att han gått där trots att det bara var ett år sedan. Storasyster går kvar där men slutar nu i sommar då hon börjar skolan så han är fortfarande bekant med förskolan eftersom han varit med och hämtat henne flera gånger. Men som sagt så verkar han inte komma ihåg att han gått där själv så trots det kanske bytet bli som "nytt"??


    "Be your own kind of beautiful"
  • Nmc101215
    Nmc101215 skrev 2016-05-30 05:44:05 följande:

    Ni som verkar kunna mycket om saker, vi ska nu byta tillbaka till sonens gamla förskola då vi tycker han fick mycket bättre hjälp där och de gjorde mycket mer med barnen som utflykter, har olika rum inne på förskolan (den är jätte stor) där man gör olika aktivitet som målar, biorum, dansrum osv. Jag tycker dessutom pedagogerna är mycket bättre. Går inte ens att jämföra med där han går nu. Vi bytte från början för att vi flyttade och ville ha förskolan nära då jag inte klarade av att åka buss med sonen för han kunde varken sitta still eller lyssna. Men nu känner jag att det är så värt det!

    Han är väldigt social och har lätt att anpassa sig men samtidigt är han en känslig kille. Men min magkänsla säger att det bästa för honom i längden är att byta tillbaka. Fröknarna vet vilken han är sen innan och vad han kräver. Men kan jag som förälder "kräva" något av förskolan av mina misstankar? Kan jag tex säga att han kanske behöver lite mer hjälp än de flesta andra? Det var ett år sedan han gick där sist o vad jag vet kommer han iaf ha en av de tre fröknar han hade sist. Den som lade mest tid och engagemang i honom kommer dock vara på en annan avdelning. Men det känns tryggt att ha en av de gamla som känner sonen sen innan.

    Har ni några tips på hur jag ska sköta byte av förskolan på bästa sätt för att få sonen att känna sig trygg? Han verkar inte komma ihåg att han gått där trots att det bara var ett år sedan. Storasyster går kvar där men slutar nu i sommar då hon börjar skolan så han är fortfarande bekant med förskolan eftersom han varit med och hämtat henne flera gånger. Men som sagt så verkar han inte komma ihåg att han gått där själv så trots det kanske bytet bli som "nytt"??


    PS! Lillasyster kommer också börja där i oktober! Så han kommer ha henne på samma förskola fast en annan avdelning.
    "Be your own kind of beautiful"
  • Furienna

    Jag har ingen erfarenhet av ADHD (jag har i stället Aspergers). Men du kan ju försöka säga till honom att det här är en mycket roligare förskola med snällare fröknar (även om det inte är helt sant, så är det ibland nödvändigt att dra till en halvlögn med småbarn). Du kan ju också säga att hans storasyster tyckte att det var så bra där, och att nu ska lillasyster också börja där till hösten. 

Svar på tråden Misstänker adhd på min son. Hjälp!