Misstänker adhd på min son. Hjälp!

Men vadå diagnostisera? Jag skrev att jag misstänker det. Inte att jag vet att han har det. Han blir förstådd av de flesta i hans närhet. Och blir han inte förstådd visar han oftast vad han menar.

Jag hoppa såklart du har rätt. För jag vill inte att han ska ha det men däremot behöver jag en förklaring på hans beteende. Jag är rädd för att han kommer bli mobbad om det inte blir bättre och att han blir utstött. Jag har nämligen sett det förut och det är jobbigt. Nu har han ändå 2 år kvar innan skolan börjar så jag hoppas, för hans skull, att det kommer bli bra. Och jag vill ha reda på OM han har någon diagnos för att vi som föräldrar ska kunna hjälpa han och förstå vad som krävs. För det är bara synd om honom när alla skäller på han eller tycker han är jobbig osv.

Ok, förstår att du har det kämpigt. De svårigheter du beskriver hos din son stämmer väldigt bra in på min dotter som är lika gammal och har autism.
Uttalssvårigheter är inte en del av autismdiagnosen men det är väldigt vanligt att barn med autism har någon form av språkstörning.

Att han inte har åldersadekvata kompisrelationer ska vara tillräckligt för att man gör en utredning för npf. Vänd dig till BVC och beskriv hans svårigheter så utförligt du kan. Tänk på hur en vanlig dag ser ut från morgon till kväll. En "normal" fyraåring geggar med tvålen någon gång ibland men inte varje gång.

Jag hade kontaktat Bup (för stöd och /eller utredning) eller om förskola är knuten till ngn kommunal resursenhet som gör pedagogiska utredningar (som kan föregå en utredning på Bup). Det är mkt möjligt att hyperaktiviteten och okontrollerad frustration beror på ADHD. eller så kan det vara sekundärt, som följd av annan grundproblematik. Jag reagerar mer på det du skriver om språkutveckling, automatisering av vardagsgrejer som kan ha både med motorik att göra eller att "se" hur ngt ska vara eller kunna rätta till det själv istället för att bli frustrerad när kalsongerna blir fel. Vidare att sådana svårigheter (eller annat sätt att funka i) samspel och fantasilekar hade fått mig att fundera över autism eller en språkstörning som ger konsekvenser och frustration i samspelet.

Sorry missade att ni blivit nekade utredning innan han fyller fem.

Jag "misstänker" ev lite åt Autismhållet när du beskriver samspelet med andra barn osv. (Vår stora pojk har "Autismliknande tillstånd" som det hette då (alla kriterier är inte uppfyllda för en hel Autismdiagnos, och drag av ADD) Vad säger pojken själv? Vår bästa hjälp har varit barnet själv. Han har vetat att det där med att "bli så arg så man slåss/spårar ur" inte är bra och han blir ledsen varje gång. Där har vi frågat hur vi kan hjälpa honom.och pepparpeppar så har han haft mycket klokt att säga hur han skulle vilja bli bemött. Det värsta för honom är när vi blivit arga över situationer han varit chanslös att hantera på egen hand) I den åldern har det handlat om att ligga steget före honom och försöka se och bryta situationen INNAN han eskalerat. Ibland har det handlat om att handgripligen plocka honom ur situationen (utan att var arg, bara sakligt plocka honom ur den). För hans del har balansen mellan att få vila och vara aktiv varit superviktig. Vi har lagt in vilopauser mellan aktiviteter som tar mycket energi (för hans del har det handlat om sociala situationer) och han har fått gjort något som ger honom vila (läsa bok, surfplattan, vila på soffan). För hans del har det också varit viktigt med små mellanmål, för när energin börjat dala har det varit starka reaktioner. För honom har det också varit jobbigt att inte veta när och hur han skall göra saker, han vill gärna ha dagen planerad genom bildschema eller annat. Nu är han 11 i år och problematiken med att explodera på just det sättet eller vara medvetet "stygg" mot syskonen har försvunnit, men det jag skrivit har varit det jag minns att vi sysslande med där och då. Även förskolan hjälpte till tex att han fick gå in och pyssla innan det började bli konflikter med de andra barnen.

Tillägger att "mina tips", bildstod och dyl är något man med fördel kan göra med barn som inte har diagnos också om det behövs.

Ni behöver inte sätta en diagnos för att kunna hjälpa honom. Han behöver samma hjälp oavsett om han får en diagnos eller ej. Svårigheterna syns ju och ni behöver hjälpa och stötta för att utveckla dessa svårigheter som kan bero på utvecklingsförsening, omogenhet eller funktionsnedsättning. Vad det beror på är inte viktigt. Svårigheterna vet ni ju om. Börja nu.

Det kan vara väldig svårt att hjälpa ett barn om man inte vet vad som ligger bakom svårigheterna. Och även om man vet behöver man handledning och det kan man få om barnet får en diagnos. Är det autism så växer det inte bort utan barnet behöver stöd och anpassning i större grad än andra barn. För att orka med det i år in och år ut kan föräldrar behöva avlastning. Med tex en autismdiagnos kommer rättigheter att ansöka om sådant. För att skolan inte ska bli ett helvete för ett barn med autism så måste rätt anpassningar göras även där och då är tyvärr diagnos ett måste.

Men för att få rätt kunskap och tillgång till rätt hjälp och stöd är det en klar fördel att få ett namn på barnets problematik. Dessutom skiljer det mycket på ett barn med tex en npfdiagnos och ett som är lite "sen" vad han/hon är hjälpt av för typ av stöd.

Nej håller inte med. Möjligtvis när det handlar om autism av högre grad. Inte annars. Med rätt kunskaper och förståelse behövs inga stämplar på människor.