• AnkiC

    Misstänker adhd på min son. Hjälp!

    Ni behöver inte sätta en diagnos för att kunna hjälpa honom. Han behöver samma hjälp oavsett om han får en diagnos eller ej. Svårigheterna syns ju och ni behöver hjälpa och stötta för att utveckla dessa svårigheter som kan bero på utvecklingsförsening, omogenhet eller funktionsnedsättning. Vad det beror på är inte viktigt. Svårigheterna vet ni ju om. Börja nu.

  • AnkiC
    Litet My skrev 2016-05-14 22:26:31 följande:
    Men för att få rätt kunskap och tillgång till rätt hjälp och stöd är det en klar fördel att få ett namn på barnets problematik. Dessutom skiljer det mycket på ett barn med tex en npfdiagnos och ett som är lite "sen" vad han/hon är hjälpt av för typ av stöd.
    Nej håller inte med. Möjligtvis när det handlar om autism av högre grad. Inte annars. Med rätt kunskaper och förståelse behövs inga stämplar på människor.
  • AnkiC
    Litet My skrev 2016-05-14 23:40:34 följande:
    En stämpel blir det först när man ger barnet tex Autism som sin "identitet". Har barnet en npf diagnos behöver man massor med kunskap och ofta professionellt stöd. Det är inget man själv kokar ihop strategier kring. Och jo, man tränar väldigt annorlunda när det gäller ett barn med npf och ett som är sent.
    Man kan få professionell hjälp utan diagnos. Koka ihop egna har jag aldrig sagt. Nej man tränar inte annorlunda om man har en diagnos. Svårigheterna blir ju inte olika för att man sätter ett namn på dem.
  • AnkiC
    pyssel skrev 2016-05-19 01:16:53 följande:
    Man bemöter olika både vad gäller krav, träning och anpassningar beroende på den bakomliggande orsaken. I alla fall om man vill att bemötandet ska lyckas.
    Alla hästar hemma
    Man bemöter olika på alla barn givetvis och man gör det som man ser behövs och som får det att funka. Det fungerar utmärkt utan diagnos i de allra flesta fall. Det är min erfarenhet grundad på egna barn och elever och de lyckas väldigt bra.
  • AnkiC
    pyssel skrev 2016-05-20 02:26:44 följande:
    För att "se vad som behövs" kan behövas just att veta varför ett barn är frustrerat, oroligt, hyper, oändligt frågvist, rymmer, inte kan turtagning, är sent, inte pratar osv. Ett litet barn med adhd säger inte "jag behöver mer struktur fast med muntlig prompt + korta pauser under vår kommande utflykt annars får jag ett utbrott" och ett barn med autism säger inte "jag kommer få ett utbrott på utflykten om du inte visar en bild på vart vi ska innan, annars tror jag vi ska till en annan park jag varit i innan som jag älskar". Inte ens de /nästan/ vuxna jag jobbar med förmedlar tydligt sina behov - de håller på att lära sig att vara sina egna advokater. Vissa, inte.alla.

    Diagnoser ger givetvis en anvisning om hur man bör tänka och vad en professionell och erfaren person kan prova för bemötande och vilka frågor som bör ställas för att kunna "finjustera" sitt sätt gentemot en individ. Självklart upphör man inte att agera utifrån sina kunskaper (om just alternativa bakomliggande förklaringar) om barnet inte har en diagnos och vanligt förnuftsbaserat bemötande inte går hem. Behoven styr, men de bottnar inte alla i samma saker. Du kanske är en duktig praktiker och brukar lyckas i ditt bemötande, men ibland behöver man också kunna teoretisera kring sin praxis. Om ens kollega t.ex ska jobba med samma barn och envist "inte fattar varför barnet inte fattar det som alla andra gör".
    Alla hästar hemma
    Min erfarenhet är att man lär sig snabbt vilket slags insats just detta barnet behöver vid tex en utflykt. Man provar ju sig fram tills man hittar ett fungerande sätt. Det hinner man göra långt innan en utredning är klar. Dessutom fungerar inte alla barn med adhd på samma sätt ändå så bara för att man kallar barnets sammanlagda svårigheter för adhd får man inte ett färdigt recept. Man måste ändå gå in på de enskilda svårigheterna som barnet har iallafall och bygga upp ett individuellt bemötande. Vissa barn med adhd behöver bildstöd, vissa muntlig struktur osv. Jag anser ändå att diagnostisering är onödig i de flesta fall. Finns några undantag dock.
  • AnkiC
    Furienna skrev 2016-05-20 01:21:42 följande:
    Men hur ska du kunna ge barnet rätt hjälp, om du inte känner till vilket funktionshinder det har? 
    Man ser och märker barns svårigheter väldigt tydligt. En adhd-diagnos är ju bara en lista på ett visst antal svårigheter. En symtombaserad diagnos. Alla barn kan ha dessa svårigheter mer eller mindre. Alla får dock inte en diagnos trots att de har samma svårigheter. De har bara färre. Dessa barn behöver fortfarande samma hjälp som de barn som uppfyller kraven för en diagnos. Därför anser jag att det inte behövs något namn på det eftersom man ändå får prova sig fram vad som funkar för alla barn och det är väldigt individuellt. Diagnostiseringar kan även göra att man glömmer de barn som ändå har samma fast färre svårigheter. En diagnos ger inget recept. I min värld är alla människor olika istället och ser det som en positiv variation snarare än en uppdelning av barnen som placeras i olika fack.
  • AnkiC
    Furienna skrev 2016-05-20 08:55:37 följande:

    Precis. Jag har ju massor av fysiologiska diagnoser: Turners syndrom, psoriasis, diabetes med mera. Och då kan jag få hjälp med behandling. Och det är samma sak med min psykiatriska diagnos: Aspergers syndrom.

    AnkiC: Hur tror du att jag skulle ha mått idag, om jag inte hade fått min AS-diagnos? Jag blir nog missförstådd ändå, men nu kan jag i alla fall ha ett namn på mina problem. 


    Jag anser inte att diagnoser alltid är av ondo. I en del fall är det nödvändigt såsom i ditt fall när det handlar om många olika. För många är det nog en hjälp att få en diagnos också.
  • AnkiC
    pyssel skrev 2016-05-20 11:39:32 följande:
    Det handlar fortfarande inte om dig utan barnet. Jag tycker du har för snäv fokus. Det är inte bara du runt eleven i skolan. Behov styr i skolan, inte diagnoser, det är jag mkt medveten om. Diagnoser erbjuder förklaringsmodeller och gör att du bättre kan ligga steget före med elever du inte känner. Inte minst erbjuder det förklaringar till kolleger, släkt mfl som envisas med att de minsann "vet vad barn behöver". Så att de slutar veta bäst.
    Alla hästar hemma
    Hm nej jag håller inte med. Jag vet inte vad ett barn behöver bara för att jag får veta hens diagnos. Jag måste alltid lära känna eleven först samt prata med vårdnadshavare om svårigheterna. Jag tycker också att man kan komma med förklaringsmodeller om svårigheter utan att utgå från en diagnos precis så som jag gör med alla de elever som inte uppfyller kravet för diagnos fast de har många av samma svårigheter som den diagnostiserade. Diagnosen talar ju bara om för oss hur många svårigheter barnet har, inte exakt vilka, hur de yttrar sig och vilken insats som fungerar för just det enskilda barnet.
  • AnkiC
    pyssel skrev 2016-05-20 20:44:31 följande:
    Jag tror faktiskt att du missförstår - ingen menar att diagnoser är ett facit för bemötande utan en fingervisning för pedagogen om möjliga symtom och grunden till dessa, om vi nu talar skola. Och det utan att ens ha träffat eleven, vilket gör det möjligt att planera för resurser i form av kunskap och personaltäthet. Du förstår väl att kunskap om t.ex ett väldigt annorlunda sätt att tolka och bearbeta information hos ett barn utan diagnos men som utredd skulle hamna inom ASD, grundar sig på våra kunskaper om utredda barn och ASD? Det är ganska naturligt att "leta" i både sina praktiska erfarenheter och sin teoretiska kunskap om ADHD när man möter ett barn med ADHD-liknande symtom, diagnos eller ej. En person utan kunskap letar övervägande i sina erfarenheter och kunskaper om fostran. Det hjälper barn mer om det finns teoretiserad kunskap och ett visst mått av vetenskap kring beteendeproblem, än bara "människokännare", annars blir det väldigt personberoende.
    Alla hästar hemma
    Den där teoretiserade kunskapen och vetenskapen kring beteendeproblem bör användas på alla barn med beteendeproblem anser jag. Det barn som inte uppfyller kraven för diagnos hamnar annars i kläm eftersom dessa barn anses som ouppfostrade istället. Det är ett stort problem. De som inte har teoretiska kunskaper kring beteendeproblem kommer då göra skillnad på barn med diagnos och de utan. Naturligtvis håller jag med om att det behövs teori, vetenskap och forskning kring beteendeproblem men det är inte förenat med att sätta diagnos.
  • AnkiC
    MadHatter skrev 2016-05-21 12:11:56 följande:
    Så i din idealvärld skulle det göras utredningar av exvis BUP och kartläggningar av orsaken till att personen fungerar annorlunda men just själva diagnossättande skulle försvinna?

    Jag antar att att sätta diagnosen underlättar för vården i sina system, att individen får rätt hjälpinsatser. Det handlar ju också om vilka samhälleliga insatser man har rätt till som LSS tex. Så diagnossättandet underlättar ju där och är väl också ett stöd för att skattemedel används korrekt och att varje instns inte behöver göra en ny utredning för att veta individens rätt till stöd (vilket också kan bli dyrt).

    Men för personen som har tex Asperger är nog det viktogaste att få en förklaring till varför man upplever saker och ting annorlunda än andra och har svårt för saker som andra inte har svårt för. Och det är klart att man skulle kunna utreda och få besked om att man tex har brister i automatiseringen osv utan att gå hela vägen och sätta diagnosen Asperger, men då blir ju diagnosen istället flera stycken som "brister i automatiseringen" som exempel.

    När läkare utreder sätter de ju diagnoser, det hör ju till själva området. Det är klart att en läkare kan se att en person behöver laga benet utan att sätta diagnosen "brutet ben", men det underlättar säkert med diagnoser för hela systemet som sådant, säkra behandlingar och för kostnadseffektivitet.
    Jag säger inte att det aldrig behövs diagnoser. I många svårare fall kan det vara en nödvändighet, absolut. Jag säger bara att i många fall behövs det inte. Jag tror också att det i många fall kan vara negativt att få en diagnos. Man har idag rätt till hjälp och stöd i skolan för sina svårigheter med eller utan diagnos men jag vet att alla kommuner inte efterlever det. Det är beklagligt. Det är ju förskräckligt om man ska behöva utreda och diagnostisera varenda barn som behöver stöd!
  • AnkiC
    MadHatter skrev 2016-05-21 12:11:56 följande:
    Så i din idealvärld skulle det göras utredningar av exvis BUP och kartläggningar av orsaken till att personen fungerar annorlunda men just själva diagnossättande skulle försvinna?

    Jag antar att att sätta diagnosen underlättar för vården i sina system, att individen får rätt hjälpinsatser. Det handlar ju också om vilka samhälleliga insatser man har rätt till som LSS tex. Så diagnossättandet underlättar ju där och är väl också ett stöd för att skattemedel används korrekt och att varje instns inte behöver göra en ny utredning för att veta individens rätt till stöd (vilket också kan bli dyrt).

    Men för personen som har tex Asperger är nog det viktogaste att få en förklaring till varför man upplever saker och ting annorlunda än andra och har svårt för saker som andra inte har svårt för. Och det är klart att man skulle kunna utreda och få besked om att man tex har brister i automatiseringen osv utan att gå hela vägen och sätta diagnosen Asperger, men då blir ju diagnosen istället flera stycken som "brister i automatiseringen" som exempel.

    När läkare utreder sätter de ju diagnoser, det hör ju till själva området. Det är klart att en läkare kan se att en person behöver laga benet utan att sätta diagnosen "brutet ben", men det underlättar säkert med diagnoser för hela systemet som sådant, säkra behandlingar och för kostnadseffektivitet.
    Jag säger inte att det aldrig behövs diagnoser. I många svårare fall kan det vara en nödvändighet, absolut. Jag säger bara att i många fall behövs det inte. Jag tror också att det i många fall kan vara negativt att få en diagnos. Man har idag rätt till hjälp och stöd i skolan för sina svårigheter med eller utan diagnos men jag vet att alla kommuner inte efterlever det. Det är beklagligt. Det är ju förskräckligt om man ska behöva utreda och diagnostisera varenda barn som behöver stöd!
Svar på tråden Misstänker adhd på min son. Hjälp!