AnkiC skrev 2016-05-19 19:57:14 följande:
Man bemöter olika på alla barn givetvis och man gör det som man ser behövs och som får det att funka. Det fungerar utmärkt utan diagnos i de allra flesta fall. Det är min erfarenhet grundad på egna barn och elever och de lyckas väldigt bra.
För att "se vad som behövs" kan behövas just att veta varför ett barn är frustrerat, oroligt, hyper, oändligt frågvist, rymmer, inte kan turtagning, är sent, inte pratar osv. Ett litet barn med adhd säger inte "jag behöver mer struktur fast med muntlig prompt + korta pauser under vår kommande utflykt annars får jag ett utbrott" och ett barn med autism säger inte "jag kommer få ett utbrott på utflykten om du inte visar en bild på vart vi ska innan, annars tror jag vi ska till en annan park jag varit i innan som jag älskar". Inte ens de /nästan/ vuxna jag jobbar med förmedlar tydligt sina behov - de håller på att lära sig att vara sina egna advokater. Vissa, inte.alla.
Diagnoser ger givetvis en anvisning om hur man bör tänka och vad en professionell och erfaren person kan prova för bemötande och vilka frågor som bör ställas för att kunna "finjustera" sitt sätt gentemot en individ. Självklart upphör man inte att agera utifrån sina kunskaper (om just alternativa bakomliggande förklaringar) om barnet inte har en diagnos och vanligt förnuftsbaserat bemötande inte går hem. Behoven styr, men de bottnar inte alla i samma saker. Du kanske är en duktig praktiker och brukar lyckas i ditt bemötande, men ibland behöver man också kunna teoretisera kring sin praxis. Om ens kollega t.ex ska jobba med samma barn och envist "inte fattar varför barnet inte fattar det som alla andra gör".