Tips för att pappan ska våga ta barnet

Jag tycker vissa är lite hårda mot honom. Det är ju inte det att han inte vill ta hand om honom utan att han tycker/tror att han behöver mamma hela tiden när han är så liten. Han behöver bara förstå att han duger lika bra så länge jag har pumpat ut (och lillen tar flaska vilket vi inte har testat ännu men det går säkert bra).

Att tvinga honom kommer inte att fungera, men däremot att gå ifrån en stund utan att vara alltför långt bort tror jag är en bra idé.

Jag är också rädd för vissa saker, vi badar honom till exempel alltid tillsammans så att vi kan hjälpas åt. Det är inte alltid helt lätt allting :)

Men berätta för honom att barnet inte bara behöver mamma då? Som pappa duger han minst lika bra, särskilt om bebisen tar flaska....

Ok mer konkret så är två välfungerande föräldrar en oerhörd stor fördel för ett barn. Ingen människa är fullkomlig och perfekt. Så mamma kommer leka vissa lekar och pappa andra. Pappa kommer öva på bordskick och mamma på renlighet. Mamma tycker simskola är viktigt och pappa tycker musik. Osv osv. Det börjar redan med spädbarn. Mamma håller i famnen och pappa över axeln. På så sätt får barnet fler intryck och fler perspektiv. Det kommer lära sig mer och bli en mer komplett människa. Dessutom kommer den föräldralediga mamman vara mycket bättre mamma om hon får sin träning och sitt sociala liv några enstaka timmar per vecka. Den isolerade mamman blir oinspirerad, trött och halvt deprimerad, vilket inte är bra för barnet.

Tycker man ska vara väldigt försiktig i hur man gör i den här situationen. 

Att säga "men skärp dig och ta hand om ditt barn" fungerar väldigt sällan. 

Min man såg jättemycket fram emot att få barn och ta hand om denne men när barnet kommit så backade han undan mycket och tillslut så sa han att han vågade inte vara ensam med henne. För "tänk om... hon blir ledsen och jag inte kan trösta.. jag inte förstår vad hon vill.. hon gör illa sig" osv. Det fanns en massa anledningar. 

Hans svärmor pressade, hans mamma pressade, de såg att jag drog ett stort lass. Slutade med att han fick en förlossningsdepression när barnet var 4 månader. Det är inget jag önskar någon annan att behöva gå igenom! 

Ta ett samtal med din man, lyssna ordentligt på hur han säger och respektera att han känner sig rädd (det gör vi alla någon gång! och det är modigt att han erkänner det). Ni kan hjälpas åt på olika sätt. 

Vi kommer sakta tillbaka.. det började med att mannen höll i barnet medan jag duschade. Då satt dom inne i badrummet samtidigt. Sedan efter någon vecka kunde dom sitta utanför. Nu kan jag lämna henne med honom för att gå och duscha och de sitter i ett annat rum. Det går framåt, sakta men säkert. 

Man ska aldrig pressa någon, det går oftast åt fel håll .

Blir lite fascinerad över hur många som verkar leva i en relation där de tycker man kan/bör "uppfostra" sin man som en hund, genom att säga "skärp dig"/"fy". Vad är det för män ni lever med? Alternativt, vad har ni för syn på dem? Är glad att jag och min sambo grundar vår relation på förståelse och en känsla av att den andra vill väl och gör sitt bästa, och när den inte gör sitt bästa finns det i regel en orsak som är förståelig (om man försöker förstå) och som vi kan lösa tillsammans. Jag kan tillägga att jag, ffa i början av relationen, testat det andra alternativet, och det har sällan hjälpt. Min man behöver i regel inte uppfostras, lika lite som jag.

Jag uppfattar inte mannen i fråga som lat utan rädd och möjligtvis okunnig. Kan bara instämma med övriga goda råd ovan. Avveckla dig själv i lämpliga situationer där han får ta ansvar och växa i rollen som pappa. Klokt att du aktivt tänker kring detta redan nu, det minskar risken för att era roller stagnerar.

orkar inte läsa alla svar, men jösses! Klart att en pappa ska kunna ta hand om sitt barn nån timme här och där! Det står inte att TS tänker ge sig ut på kryssning en hel helg eller liknande, hon vill kunna gå på en jobbmiddag eller träna en timme. Barnet kanske tom sover den timmen. 
Klart att pappan måste kunna vara ensam en timme med ett litet barn. 
TS om ni inte reder ut detta nu kommer du stå där ff om ett år och har gjort allt för pappan kommer inte "våga"/"kunna"/"Idas" sen heller. 

Anonym (nn): jag tror inte någon säger emot dig.

Nu är jag ensamstående med mitt enda barn som är sju mån. Skulle jag träffa en tillräckligt bra man för att vilja få ett till barn så har jag redan bestämt att det barnet ska flaskmatas så båda kan gå all in som föräldrar från dag 1. Han skulle inte komma undan sitt ansvar. Båda är lika bra och viktiga föräldrar. Ammar mamman måste dock pappan ta plats på annat sätt för att skapa en egen anknytning och relation till sin bebis.

Jag kan bara svara för mig själv och jag har som tur är valt en man som helt självklart tar hand om sina barn. För att han vill. Inte för att jag säger det eller tränar lite försiktigt att överlämna dem någon minut innan jag räddat dem från honom.....

Hade han däremot fjantat sig och sagt att han inte vågade hantera sitt eget barn hade jag förmodligen inte mesat runt med vad jag tyckte om det. Och några fler barn än ett skulle ju inte vara aktuella om man säger så.

Alltså ju fler kommentarer jag läser från dig undrar jag verkligen hur du är funtad. Ingen medkänsla alls! Fjantat sig? Jo fjanta sig kan man göra genom att sitta på familjeliv också och spy galla över folk som inte mår bra (och faktiskt vågar erkänna det!). Är det bara kvinnor som ska få må dåligt eller? 

 

Gå och lägg dig!