Tips för att pappan ska våga ta barnet

Jag håller förvisso med din man; bebisen behöver mamman den första tiden. Framförallt om mamman ammar (amning är mer än bara mjölken).

Vill han inte, så vill han inte.
Det blir ju inte bra om han känner sig tvingad och kanske då blir stressad och obekväm i situationen. Det är varken bra för barnet, pappan, eller deras anknytning.

Varför har du så bråttom ut? Vad är det med moderna morsor?

Självklart att barnet behöver sin mamma, men dom behöver sin pappa precis lika mycket. Brukar han byta blöjor etc?

Jag vet inte om jag tycker att jag har bråttom? Men en av våra kunder ska ha en middag för att fira deras 1-årsjubileum och det skulle jag gärna vilja vara med på. Mitt barn kommer då nästan vara två månader och jag skulle bli borta ca 3 timmar. Han skulle rent av kunna sova hela den tiden, men även om han inte gör det så är det ju viktigt att han knyter an med sin pappa också och inte bara med mig?

Det blir oftast jag som byter även när vi båda är hemma, bara av ren vana men han byter också så det är inga problem.

Öva småstunder. Du går och duschar och han ger flaskan, du städar bilen och de gosar tex. Det är nog bra att du finns i närheten som trygghet, men ändå inte är helt enkel att ropa efter för minsta lilla. Både pappa och barn behöver vänja sig.

Här var det faktiskt tvärtom... Jag som var rädd att vara själv med sonen i början, medan det inte var några bekymmer alls för pappan (pumpade ut mjölk om jag skulle iväg och handla en snabbis eller så), och för honom var det inga problem alls att vara själv med lillen. För mig var det däremot riktigt jobbigt... Och det som hjälpte mig var att vara vara vara nära sonen! Bära honom i selen riktigt mycket, ta ansvar för de flesta blöjbytena o.s.v, bada sonen själv. Sedan släppte min rädsla över att vara själv med lillkillen. Jag tror att jag var rädd att han skulle bli otröstlig när jag var ensam och att jag inte skulle kunna hantera det Allt kom så naturligt för min man, men inte för mig, så då började vi med att jag fick göra det mesta med sonen själv en period - och det gick ju jättebra, så efter ett tag var jag inte alls rädd att vara själv med honom!

Han kanske fortfarande känner sig osäker att vara själv med barnet och kanske måste försöka ta för sig mer.

Börja med att han gör allt utom matar när han är hemma så de knyter an.

Men sluta.

"Vad är det med moderna farsor som inte vågar vars med sina barn?"

Jag tror nog han förstår att han duger, men det kan ju vara lite omvälvande ändå, det är egentligen inte så mycket konstigare för din sambo än det var för dig, och klarar du det, så klarar han det, så det är egentligen bara att tuta och köra.

När han är hemma(jag antar att han inte är ledig?), så kan du låta han ta så mycket av ansvaret som det bara går, och ge dom mycket tid tillsammans, du har hela dagarna, medans han kanske bara har några timmar här och där, så då är det viktigt att den tiden blir deras så att säga, du verkar inte vara så hönsmammig, vilket är bra, så låt dom lista ut vissa saker på tumanhand(du behöver ju inte dra hemifrån, men låt han lösa det), och låt han inte dumpa över ansvaret till dig om han får "panik". 

För mig, som pappa, gick det relativt smärtfritt, och då var jag ändå rätt så skraj i början, och anknytningen gick bra, tidigt.  

 Who dares wins.