Tips för att pappan ska våga ta barnet

Det gör mig lite arg att pappan öht tillåts slippa saker pga att han "inte vågar".

Har du som mamma någonsin haft utrymme att låta bli att göra nåt pga rädsla?
Om du inte hade vågat bada bebisen, hade det varit okej då? Vem hade i så fall gjort det?

Det låter som att du har fått göra saker oavsett om det varit lite nytt och skrämmande i början, men att han kunnat slippa av samma anledning, och det gör mig lite irriterad.

Han är för sjutton pappa till barnet och har varit förälder till pojken exakt lika länge som du. Såklart måste han börja göra saker! Låt honom inte komma undan. Hur hade det sett ut om ingen av er vågat ta hand om bebisen?

Jag tycker vissa är lite hårda mot honom. Det är ju inte det att han inte vill ta hand om honom utan att han tycker/tror att han behöver mamma hela tiden när han är så liten. Han behöver bara förstå att han duger lika bra så länge jag har pumpat ut (och lillen tar flaska vilket vi inte har testat ännu men det går säkert bra).

Att tvinga honom kommer inte att fungera, men däremot att gå ifrån en stund utan att vara alltför långt bort tror jag är en bra idé.

Jag är också rädd för vissa saker, vi badar honom till exempel alltid tillsammans så att vi kan hjälpas åt. Det är inte alltid helt lätt allting :)

Blir lite fascinerad över hur många som verkar leva i en relation där de tycker man kan/bör "uppfostra" sin man som en hund, genom att säga "skärp dig"/"fy". Vad är det för män ni lever med? Alternativt, vad har ni för syn på dem? Är glad att jag och min sambo grundar vår relation på förståelse och en känsla av att den andra vill väl och gör sitt bästa, och när den inte gör sitt bästa finns det i regel en orsak som är förståelig (om man försöker förstå) och som vi kan lösa tillsammans. Jag kan tillägga att jag, ffa i början av relationen, testat det andra alternativet, och det har sällan hjälpt. Min man behöver i regel inte uppfostras, lika lite som jag.

Jag uppfattar inte mannen i fråga som lat utan rädd och möjligtvis okunnig. Kan bara instämma med övriga goda råd ovan. Avveckla dig själv i lämpliga situationer där han får ta ansvar och växa i rollen som pappa. Klokt att du aktivt tänker kring detta redan nu, det minskar risken för att era roller stagnerar.

Alltså ju fler kommentarer jag läser från dig undrar jag verkligen hur du är funtad. Ingen medkänsla alls! Fjantat sig? Jo fjanta sig kan man göra genom att sitta på familjeliv också och spy galla över folk som inte mår bra (och faktiskt vågar erkänna det!). Är det bara kvinnor som ska få må dåligt eller? 

 

Gå och lägg dig! 

Men tänk om du var likadan som din man? Skulle det vara ok? Skulle det vara acceptabelt att du också inte vågade sköta barnet. Du skriver att du inte hade kunnat "skärpa dig" om situationen var omvänd. Men då hade ni förlorar ert barn. Hade båda två varit så ovilliga att sköta om barnet så hade en annan familj fått göra det. Tråkigt att ni inte hade kunnat "skärpa er" i den situationen. Han är pappa nu. Kan han inte hantera sin roll och vara en pappa så får han söka vård eller så får du acceptera att han inte har förmågan att vara en pappa.

Jag var skiträdd när jag fick barn! Min make var lugnet själv. Men bara för det så kunde jag inte skita i att sköta om barnet. Vi hade båda två tagit beslut om att skaffa barn.

Poängen är att du faktiskt daltar lite och accepterar att vara mer förälder. Det är skitläskigt att ta hand om ett barn och det får man vara beredd på.

Vad trodde han när ni beslutade er för barn ? Dessutom. Om han inte ens har förmågan att skärpa sig: vad händer om du hamnar på sjukhus eller går bort? Kommer barnet ligga och skrika i ett hörn då eller kommer han plötsligt få förmågan att skärpa sig då?