• Anonym (Trasig mamma)

    Jag måste få mina barn tillbaka

    Jag vet inte vart jag ska börja och detta kommer nog bli väldigt rörigt. Men jag behöver er hjälp.

    För ca 4 månader sen flyttade jag och min sambo sedan 8 månader från en stad till en annan, ca 9 mil.

    Jag har två barn med en annan man, vi har varit separerade i över 4 år och samarbetet har aldrig varit bra, stundtals katastrofalt. Jag är inte från staden vi bodde och stod helt ensam, utan hjälp, utan kontaktnät, mina föräldrar och familj bor ca 45 mil bort. Jag har hela tiden varit på väg att flytta men aldrig orkat ta tag i det.

    Jag lider av kronisk ångest, tidigare även haft panikångest till och från.

    Nu till saken.

    Innan vi flyttade kontaktade jag barnens pappa och meddelade om mina planer, vi gick i samarbetssamtal hos familjerätten där jag fick sitta och höra vilken värdelös människa och mamma jag är. Han blir fruktansvärt elak om han inte får som han vill.

    Då jag inte orkade bråka mer och kände att jag behövde komma vidare av olika anledningar.

    För att barnen skulle ta så lite skada som möjligt, slippa våra bråk och slippa riva upp allt så gick jag med på att barnen skulle bo hos pappa till stor del och hos mig på helgerna.

    Problemet är dock att ingenting fungerar nu.

    Varje helg hör han av sig och vill att jag ska ha barnen längre, att jag ska lämna dem i skolan på måndagen, vilket betyder att jag ska tvinga upp barnen kl 05.00 för att hinna åka bussar och hinna i tid till skolan och jag måste ta ledigt från jobbet.

    han kan inte ens hjälpa mig och komma och hämta dem på söndagarna.

    Våra bråk har bara blivit värre och nu har det gått över i att min sambos barn kommer i kläm för att vi aldrig kan planera något.

    Jag har märkt på min yngsta att hen är väldigt väldigt ledsen för allt de senaste veckorna. Ikväll grät hen och var otröstlig, vägrade sova om hen inte fick sova på mig.

    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har tänkt ett tag att jag ska stämma om vårdnaden. Men jag vet fan inte hur jag ska gå till väga.

    Det finns så mycket som ligger i grund till varför jag vill stämma. Jag vet bara inte vart jag ska börja.. ????

  • Svar på tråden Jag måste få mina barn tillbaka
  • Anonym (Trasig mamma)
    Anonym (Meee) skrev 2016-02-20 10:20:33 följande:

    Du skrev i ts att du bott ihop i 4 mån med en man sedan 8 månader? Vad menade du med det? Flytta tillbaka och skaffa jobb!


    "För ca 4 månader sen flyttade jag och min sambo sedan 8 månader från en stad till en annan, ca 9 mil. "

    hur kan du få det till något annat? Vi har levt under samma tak sedan 8 månader tillbaka, i denna lägenheten i 4. 
    Det finns inga jobb som jag har kvalifikationer för eller som fungerar med att ha barn. 
    Hade jobbsituationen fungerat hade jag inte flyttat från början. Varför så otrevlig? 
  • Anonym (Z)

    Börja anteckna barnens beteende och vad de säger, notera datum. Då har du lite att komma med.
    Spara alla pappans sms.
    Sen stämmer du pappan på boendet.

  • Anonym (Tess)
    Anonym (Jaså...) skrev 2016-02-20 00:08:23 följande:

    Varför i hela h-vte säger nästan slöa samma sak i dessa trådar " det är barnen som har rätt till föräldrarna och inte tvärtom" skitsnack. Det går åt bägge hållen!


    När du separerar är det ingen som tar hänsyn till vad föräldrar vill. Allt handlar om det bästa för barnen. Mao du förlorar rätten att ha dina barn som du vill. I de fall föräldrarna inte är vuxna nog att komma överens själv. De finns till och med de som förlorar vårdnaden för att de har samarbetsproblem.

    Så jag vet inte riktigt hur du tänker.

    Jag har själv separerat och har inte mycket övers för mitt ex. Men oavsett vad vi tycker om varandra så har vi kommit överens om att aldrig bråka om vårt barn. Oavsett om det gäller jul eller strumpor. Hade vi gått till rätten hade de beslutat vad som är bäst för vårt barn. Om folk lär sig att fatta det och förbise sina egna önskemål och vad som blir bekvämt för dem själva, så hade världen blivit lite bättre. Men nu ska det bråkas och flyttas, anlitas advokater, familjerätt och domstolar.

    Suck!
  • Anonym (hoja)
    Anonym (Trasig mamma) skrev 2016-02-20 08:49:31 följande:

    Tack.Nu är det ju så att jag inte flyttat för att komma till något roligare utan till arbete och komma ur något som hade kunnat gå illa ifall jag inte tog tag i det (mitt psykiska mående).


    Det spelar mindre roll varför du flyttat. Enligt lag och praxis är umgängestransporterna ditt ansvar. Se till att lösa det.
  • Anonym (förstår honom)

    Jag förstår att det är en jobbig situation för dig, men jag förstår absolut din exman också. Jag kan bara tänka mig situationen att min exman skulle flytta 9 mil bort och sen begära att jag skulle köra 18 mil varje söndag för att hämta barnen. Jag skulle aldrig acceptera det. Kan inte du lämna barnen till honom på söndagkvällen?

  • Anonym (Flyttat)

    Hej TS!

    När mitt barn var mindre bestämde jag mig för att flytta från orten där pappan bodde.

    Min situation då var lik den du beskriver.

    Jag mådde dåligt psykiskt, fick inga jobb och hade inget kontaktnät.

    Även jag tog pappan till familjerätten för att försöka lösa saker och ting i förväg. Väl där var allt bra men så fort jag hade flyttat började han bråka, vilket ledde till att vi gick till tingsrätten.

    Vi fick ett umgängesschema som vi båda godkände, delade på resekostnader och jag fick boendet.

    Han kom en gång när det var hans umgängesresa sen sket han i allt.

    Domarens beslut var att jag skulle få enskild vårdnad, fortsätta vara boendeförälder och jag hade inga skyldigheter att stå för resekostnader eller få umgänget att fungera.

    Pappan visade mycket tydligt att han inte brydde sig om vårt barn.

    Nu träffas dom lite sporadiskt när jag har tillfälle att åka dit han bor.

    Barnet mår idag bra, har bra betyg i skolan, har många vänner, hen vet att pappan bor på annan ort och dom ses när det går.

  • Anonym (Lis)
    Anonym (Flyttat) skrev 2016-02-20 14:37:21 följande:

    Hej TS!

    När mitt barn var mindre bestämde jag mig för att flytta från orten där pappan bodde.

    Min situation då var lik den du beskriver.

    Jag mådde dåligt psykiskt, fick inga jobb och hade inget kontaktnät.

    Även jag tog pappan till familjerätten för att försöka lösa saker och ting i förväg. Väl där var allt bra men så fort jag hade flyttat började han bråka, vilket ledde till att vi gick till tingsrätten.

    Vi fick ett umgängesschema som vi båda godkände, delade på resekostnader och jag fick boendet.

    Han kom en gång när det var hans umgängesresa sen sket han i allt.

    Domarens beslut var att jag skulle få enskild vårdnad, fortsätta vara boendeförälder och jag hade inga skyldigheter att stå för resekostnader eller få umgänget att fungera.

    Pappan visade mycket tydligt att han inte brydde sig om vårt barn.

    Nu träffas dom lite sporadiskt när jag har tillfälle att åka dit han bor.

    Barnet mår idag bra, har bra betyg i skolan, har många vänner, hen vet att pappan bor på annan ort och dom ses när det går.


    Okej...fast du flyttade ifrån staden där pappan bor med ert barn så skyller du ändå på honom att han inte kommer och hämtar sitt barn att det är han som är oansvarig..... ja man kan ju alltid få det till den andres fel, ens egna handlingar man gör....
  • Anonym (hoja)
    Anonym (Lis) skrev 2016-02-20 16:13:21 följande:

    Okej...fast du flyttade ifrån staden där pappan bor med ert barn så skyller du ändå på honom att han inte kommer och hämtar sitt barn att det är han som är oansvarig..... ja man kan ju alltid få det till den andres fel, ens egna handlingar man gör....


    Men herre gud! Det var ju tingsrätten som dömde att barnet skulle bo hos mamman. Om man inte kan ta en domstolsdom som förälder och skiter i umgänget för att man inte får som man vill är man rätt oansvarig, lat och älskar nog inte sitt barn särskilt mycket.
  • Anonym (Jaså...)
    Anonym (hoja) skrev 2016-02-20 16:22:15 följande:

    Men herre gud! Det var ju tingsrätten som dömde att barnet skulle bo hos mamman. Om man inte kan ta en domstolsdom som förälder och skiter i umgänget för att man inte får som man vill är man rätt oansvarig, lat och älskar nog inte sitt barn särskilt mycket.


    Vilka jävla idioter det finns! Du måste bara en av de största!
  • Anonym (Vuxenslav? Nej tack!)

    Och jag tycker precis tvärtom.

    Barn mår som bäst när deras föräldrar mår bra, trivs med livet och har fungerande kontaktnät. Det må vara att man måste göra ett "egoistiskt" val, fatta ett beslut som i längden gynnar både barn och vuxna bäst, men som i det akuta skedet känns väldigt svårt.

    Jag anser det mer egoistiskt med vuxna som låter barn tro att livet är en fröjd, medan man i själva verket har drömmar som aldrig uppfylls. Livet kretsar inte bara kring barnens välbefinnande. Att tillgodose vuxna behov är väldigt, väldigt viktigt.

    Tro mig. Jag har varit där och vänt.


    Anonym (hmm) skrev 2016-02-20 08:33:54 följande:

    Jag bor 45 mil från alla mina släktingar. Har ingen här. Mitt barns pappa valde att flytta till "nåt roligare" långt härifrån och jag har barnet på heltid. Han träffar barnet ibland när han är hemma på besök.

    Jag skulle ALDRIG tycka att det var okej att JAG skulle betala resor eller ta min dyrbara tid jag t ex är lite barnledig mm för att HAN valt att flytta Han har sitt barn här, vill han inte bo här får han ta konsekvenserna.

    Jag har inte heller "nåt" här i form av kontaktnät mm MEN mitt barn är uppväxt här och har sitt sociala liv här så jag stannar för barnets skull. Man KAN INTE vara så ego när man är vuxen och satt barn till världen. Varför dra upp barnen från deras trygghet för att du inte vill skjutsa på dem på helgen?

    Om mitt barn ska träffa sin pappa så får han antingen komma hit eller får han betala för resan till honom... simple!

     


Svar på tråden Jag måste få mina barn tillbaka