Efter 1,5 år

Så spännande:) Så efterlängtade barn som dessa finns nog inte:)

Kom gärna in i tråden och berätta sedan, alltid roligt med lyckliga historier:)

Jag har remiss till Sahlgrenska, ska ringa dem i januari och höra hur läget ser ut, sedan får vi ta ett gemensamt beslut här hemma om vi väntar in tiden eller ber om förflyttning. Får vi börja innan sommaren kan jag tänka mig att vänta, men om de har semesterstängt (vet du det?) och det blir aktuellt förstvi aug/sept vill jag nog gärna byta.....men vi får se.

Hur lång tid tog det för dig att bli gravid, från att ni först startade själva?

Jag håller helt och hållet med dig, det är nog få barn som är så önskade och efterlängtade som våra ;) 

Absolut! Jag vill ju veta hur det går för er också :) 

Det låter som en bra plan. Man ska inte behöva vänta i evigheter på att få hjälp. Med det sagt tyckte jag att de var himla bra när man väl kommit in. Det var liksom bara första besöket och första plocket som vi inte kunde påverka tidsmässigt så mycket. När vi senare skulle göra återföranden var det helt på våra villkor, så då gick det undan. Ingen väntetid emellan liksom. 

De har semesterstängt en månad tror jag. Vi hade vårt första möte precis före sommaren och satte igång med behandlingen direkt när de var på plats igen. Ett litet tips kan vara att undvika att börja med behandling under själva sommaren. Man tar till att börja med en nässpray som nedreglerar ens egna hormoner, vilket innebär att man går in i "klimakteriet" med alla besvär det medför. Jag hade extrema problem med värmen och det var väldigt jobbigt. Så går det att undvika de varmaste månaderna kan det vara skönt för dig :) 

Det tog nästan precis tre år. Ett år själva, ett år utredning, ett år IVF. Ungefär. 

Ett tips är att fråga om de har någon separat kö man kan ställa sig i där man kan hoppa in ifall någon annan plötsligt uteblir. Det gjorde vi och kapade lite väntetid, men jag har hört andra säga att de inte gör så längre. Men det kan vara värt ett försök :) 

Det känns som att det är mycket ny information man får reda på om IVF för varje gång....har en liten uppfattning om vad det innebär, men långt ifrån alla detaljer. Hur långt tid hade ni emellan era återinföranden?

Det låter lite läskigt, det där med "tillfälligt klimakterie", men det låter ju som en god ide, som du skriver, att inte behöva ha det hela sommaren, å andra sidan kan det ju också vara skönt att gå igenom det hela när man är ledig. Hur mycket berättade du får anhöriga innan och under själva behandligen?

Vi har inte berättat något för familjen, endast mina 2 närmaste vänner och min chef vet om det. Känns skönast just nu att inte skapa några förväntningar, samtidigt jobbigt att inte berätta vad vi går igenom just nu.

Ska kolla ditt tips när jag ringer efter jul:)

Visst är det så, det är en hel vetenskap och det anpassas ju efter varje par och individ. Hittills har jag inte hört två IVF-berättelser som är likadana.

Det var väldigt olika. Första ET (alltså färska embryo-transfern) var två dagar efter äggplocket. Samtidigt som vi gjorde IVF gick jag in i väggen sakta men säkert (sjukskrevs i december). När ET inte gick bra väntade vi in min ägglossning för att göra återföring i naturlig cykel, men jag fick ingen ägglossning i varken oktober eller november. Då fick jag göra så kallad stimulerad cykel, alltså nedregleras med nässpray och sedan bygga upp slemhinnan med mediciner (dock inte sprutor utan tabletter) innan vi satte in fruset embryo (FET). När vi började med FET gjorde vi det utan "pauser", så när jag blött färdigt påbörjade vi ny hormonbehandling med efterföljande FET. 

Eller hur! Klimakteriet har inte en så vacker klang direkt, men det är heller inget man inte klarar av. Var beredd på att du kan (alltså inte måste) bli ganska påverkad vad gäller humöret, annars är det ingen större fara. Det kan vara skönt att göra första behandlingen när man inte har för mycket runt omkring sig så man inte känner pressen att verka "normal", utan har tid att vänja sig vid eventuella biverkningar. 

Jag gjorde valet att berätta om tillfället dök upp, mest för att jag inte orkade ljuga och hitta på. Min familj står mig nära, så de visste. Makens familj höll vi utanför ganska länge. Några nära vänner visste. På jobbet valde jag att informera några få nyckelpersoner som kunde hjälpa mig. Jag jobbar som lärare och var rädd att elever skulle hamna i kläm, så jag berättade sanningen för tre personer som kunde hjälpa mig att säkerställa att ingen skulle fara illa. Min chef står mig nära, så hon visste ända från det att vi började utredning så jag skulle kunna bege mig iväg på undersökningar när som helst, vilket var enormt skönt för mig. 

Jag tycker inte att man ska berätta om man inte vill. Det är ingen annans rättighet att känna till det, utan det är helt och hållet för din skull. En del reagerar inte som man önskar medan andra blir ovärderliga stöttepelare under en extremt påfrestande resa. Men jag tror att det är bra att din chef vet, för man har ingen aning om hur kort varsel saker händer på eller hur man kommer att må. Men känner du att det underlättar för dig att andra känner till det - berätta. Du behöver inte fler saker som stjäl din energi. Är du orolig för att få reaktioner du inte vill ha, förklara hur du vill ha det. Vissa jag berättat för har jag sagt till att inte kommentera det alls inför mig eller att jag inte vill ha råd utan bara förståelse. Det kan hjälpa. 

Jag håller verkligen tummarna för att de fortfarande har en "snabb-kö" för de som är extra flexibla så ni hinner påbörja behandlingen före sommaren :) 

Tack för att du berättar! Märker att det är en hel del om detta, som jag inte vet, kanske har jag försökt att skjuta det framför mig fram tills nu.

Så du jobbar som lärare, i vilken årskurs? Det gör jag med:) Har en sexa just nu, skönt med lite jullov:) Jag valde att berätta för min chef i början av terminen, när vi påbörjade vår fertilitetesutredning, mest för att kunna komma loss smidigt och utan bortförklaringar (som du även skrev). Det var skönt, jag har en manlig chef och det kändes lite märkligt att berätta först, men jag fick ett väldigt varmt och förstående bemötande så det kändes jättebra.

Det kan jag tänka lite på, hur det blir att genomgå hormonbehandlingen just när man jobbar som lärare och är så beroende av att ha ett bra humör? Men jag antar att det är från person till person, det med.

God Jul??

Vad är ICSI?

Jag funderar också lite över det där med spermiekvaliteten, vi fick bara ett kort svar från vår läkare att "allt är bra, provet innehöll 15 milj/ml, 75 miljoner totatlt, god rörlighet - men något låg koncentration". Jag blir inte klok på det svaret, är det "bra" eller inte? Läser jag på bla WHOs hemsida, sås står det ju att minst 20 milj/ml krävs för att en man ska räknas som fertilw. Vad sa de till er?

Hoppas att du haft en bra jul såhär långt:)

Hej!

Grattis till att det är så nära! Det är med blandade känslor man står inför detta, tycker jag. Det känns ju väldigt hoppfullt, men tänk om det inte funkar....då går det ju inte liksom....

Men jag känner mig ändå hoppfull, det ska gå:)

Hur kom det sig att ni bytte efter så lång tid? Blev det ytterligare fördröjning?

Alla mina vänner har barn, jag är jätteglad för deras skull, men jag tycker det är jobbigt att träffa dem ibland, det är ju mina egna tankar som spökar men man blir så konstant påmind, det är inte helt enkelt.

Hur har det gått för er på utredningen?