Hej på er!
Tänkte att det kan vara skönt med en samlad grupp för oss som är gravida för första gången och blir mammor i maj/juni 2016. Man har så mycket frågor och oro så vore skönt att kunna dela det med andra som är i samma situation 
Vårt bf är 28/5, är alltså i vecka 10 (9+1)
Välkomna!
Hej allihopa!
Jag blev medlem i familjeliv idag och hittade denna tråden. Hoppar gärna på!
Jag är 29 år och jag och min sambo väntar vårt första barn, är i v11 (10+3). Vi har försökt väldigt länge, nästan 3 år, så det här barnet är mer än välkommet!
BF 23/5 2016. Jag tycker jag hade mer symptom förut, illamående, spända bröst, humörsvängningar bl.a. Nu är endast trötthet och att kliva upp och kissa på nätterna kvar.. Har aldrig spytt men mått lite illa på eftermiddagarna fram till kanske v.9. Sen bara försvann de flesta symptomen.. är lite orolig över detta då man läst en del om MA fast också om nåt som hette "spökveckor" där många känner sig icke gravida? Nån mer som känner av detta? Ska på KUB test 12/11 vilket är om 2 v, hoppas hoppas hoppas nåt rör sig där inne då!!
Kram till er alla!
Hej och grattis! Härligt att det äntligen lyckades för er!
Jag är också 29 år och väntar första barnet, bf 6 maj.
Hade, som du, symptom tidigare men i v 11 försvann det (är nu i 12+6). Jag förstår din oro, för jag känner samma sak. Vi ska på UL på tisdag (vi valde att inte göra KUB-test utan bara UL) och jag är så spänd, nervös, glad inför det. Jag har väntat på denna dag och vill att tiden ska gå fort!
Jag har också läst om att symptomen brukar försvinna och att många känner oro men att allt är som det ska så jag tänker att jag ska njuta så länge det varar, det är väl det enda man kan göra. Att oroa sig är egentligen bara onödigt och stressigt. Men svårt att låta bli!
Kram
Hej och grattis! Härligt att det äntligen lyckades för er!
Jag är också 29 år och väntar första barnet, bf 6 maj.
Hade, som du, symptom tidigare men i v 11 försvann det (är nu i 12+6). Jag förstår din oro, för jag känner samma sak. Vi ska på UL på tisdag (vi valde att inte göra KUB-test utan bara UL) och jag är så spänd, nervös, glad inför det. Jag har väntat på denna dag och vill att tiden ska gå fort!
Jag har också läst om att symptomen brukar försvinna och att många känner oro men att allt är som det ska så jag tänker att jag ska njuta så länge det varar, det är väl det enda man kan göra. Att oroa sig är egentligen bara onödigt och stressigt. Men svårt att låta bli!
Kram
Hej allihopa!
Jag blev medlem i familjeliv idag och hittade denna tråden. Hoppar gärna på!
Jag är 29 år och jag och min sambo väntar vårt första barn, är i v11 (10+3). Vi har försökt väldigt länge, nästan 3 år, så det här barnet är mer än välkommet!
BF 23/5 2016. Jag tycker jag hade mer symptom förut, illamående, spända bröst, humörsvängningar bl.a. Nu är endast trötthet och att kliva upp och kissa på nätterna kvar.. Har aldrig spytt men mått lite illa på eftermiddagarna fram till kanske v.9. Sen bara försvann de flesta symptomen.. är lite orolig över detta då man läst en del om MA fast också om nåt som hette "spökveckor" där många känner sig icke gravida? Nån mer som känner av detta? Ska på KUB test 12/11 vilket är om 2 v, hoppas hoppas hoppas nåt rör sig där inne då!!
Kram till er alla![/
[quote=75938377][quote-nick]ElinB86 skrev 2015-10-30 09:03:09 följande:[/quote-nick]Hej allihopa!
Jag blev medlem i familjeliv idag och hittade denna tråden. Hoppar gärna på!
Jag är 29 år och jag och min sambo väntar vårt första barn, är i v11 (10+3). Vi har försökt väldigt länge, nästan 3 år, så det här barnet är mer än välkommet!
BF 23/5 2016. Jag tycker jag hade mer symptom förut, illamående, spända bröst, humörsvängningar bl.a. Nu är endast trötthet och att kliva upp och kissa på nätterna kvar.. Har aldrig spytt men mått lite illa på eftermiddagarna fram till kanske v.9. Sen bara försvann de flesta symptomen.. är lite orolig över detta då man läst en del om MA fast också om nåt som hette "spökveckor" där många känner sig icke gravida? Nån mer som känner av detta? Ska på KUB test 12/11 vilket är om 2 v, hoppas hoppas hoppas nåt rör sig där inne då!!
Kram till er alla!
Har ni berättat får någon än och i så fall hur?
Har ni berättat får någon än och i så fall hur?
Vi har berättat för min familj samt nära vänner. Vi kommer berätta för makens familj nästa gång vi träffas, tyvärr träffar vi inte dem lika ofta som vi träffar min.
Till våra föräldrar köpte vi koppar som vi har skrivit mormor/morfar/farmor/farfar Juni 2016 på. Min mamma fyllde precis år och hon vart så glad även om det tog några sekunder innan hon förstod.
Till min bror så köpte jag en tröja till hans dotter på 6 månader där det stod I'm going to be a big cousin. Även där tog det ett tag men sen blev de superglada.
Till kompisarna har jag bara sagt som det är. Min bästa kompis fick veta i samband med plusset.
I helgen hoppas vi berätta för makens familj.
Vi har berättat när vi har träffat folk och har inte väntat till en speciell vecka. Jag har bara berättat för folk som jag vill ha stöd ifrån om något mot förmodan skulle hända.
Imorgon går jag in i vecka 11.
Har ni berättat får någon än och i så fall hur?
tessan120: det var ju roliga sätt att berätta, inte det här klassiska med att bara säga. Det verkar som att det tar en liten stund för de flesta att förstå vad det handlar om. Lite småroligt faktiskt.
Förstår verkligen det där med stöd. Jag berättade för mina två bästa vänner när jag hade fått reda på det själv, just som du beskriver, för stödets skull.
ElinB86: haha, väldigt kyligt. Det var min sambo som ville vänta och jag hängde på, det var oerhört svårt i början men sen gick det bra.
Igår var vi på första UL och jag var sååå nervös/orolig för att det inte skulle vara något eller att det inte skulle leva. Det första vi får se är som en "boll" utan något i (jag blir livrädd), hon går vidare och vi såg en glimt av ett foster (vilken känsla!). Så går hon tillbaka till "bollen" och frågar om jag är kissnödig. Då var det min fulla blåsa. Haha. Hon förde den till fostret igen, tog några bilder och sen fick jag gå och kissa och så tittade vi vidare. Vilken otroligt häftig känsla! Det är ju nu vi verkligen förstår att det är något där inne. Grymt!
Vi hade tänkt vänta till helgen med att berätta så vi hade kunnat träffa våra familjer då vi inte bor så nära varandra (speciellt inte min familj). Men så blev det inte. Min sambos pappa åkte vi till då vi ändå ville ut så hunden fick jaga lite. Visade han bilden och ja, han hade ju redan anat något.
Sen skickade sambon ett sms till sin syster och frågade om hon och deras mamma var hemma. Ja det var dem. Då for det iväg ett mms med bilderna och frågan "fråga morsan vad detta är för något". Strax efter ringde det. Vi skickade ett mms till hans ena bror också och efter några timmar (han tränade) ringde han med.
Sen ringde jag mamma, pappa och mormor.
Alla blev superglada, mamma började gråta. Pappa fattade inte först, han upprepade sig några gånger. Något ALLA sa var: "det har jag väntat länge på", och "vet ni vad det blir" (kön alltså). Vi sa till alla att "nä, och det vill vi inte veta heller".
Avslutningsvis en riktigt bra dag där många blev glada!
Ska ni ta reda på vad det är för kön när det går att göra det?
Idag var vi på inskrivning hos barnmorskan. Hon passade på att ta blodprov och min värden såg bra ut. Vi bokade även ultraljud som blir den 5 januari, då kommer jag vara i vecka 19 (om jag räknat rätt). Längtar så! Vi kommer inte göra något innan dess så nu är det bara att vänta.
Men jag har en väldigt bra känsla över det hela.
Vi kommer absolut ta reda på kön om det syns. Jag är alldeles för nyfiken.