varför skaffa barn sent? tänker många fel?

Instämmer med ditt inlägg, men det är inget nytt. Den hetsen har funnits i alla generationer, och det är vi kvinnor som oftast skapar den. Och det känns som att det är den osäkra förstagångs föräldern som faller i tron för alla måsten. Ju mer bekväm man blir i sin föräldraroll, detsom mer skiter man i vad andra tycker ;)

Ja andelen är högre men det betyder inte att majoriteten är högutbildade för det bor även många lågutbildade

"It takes a village to raise a child" säger man. Det var förr det. Nu är trenden den, att var och en uppfostrar sina egna barn, och nåde den som vågar sig på en tillsägelse till MITT barn! Är det då så konstigt att alla med ens en gnutta självbevarelsedrift känner att de behöver ha både mental styrka och livserfarenhet innan de skaffar sina barn?

Jag är både ung och gammal mamma, fick barn när jag var 21, 22 och 39 år. För mig spelar det ingen roll hur gammal jag var när jag fick mina barn men ur barnens synvinkel så har nog den minste fått bra mycket mer fördelar av mitt föräldraskap än vad de äldre fick. Jag har såklart gjort så gott jag kunnat med alla mina barn men jag vet ju att min minste fått mycket mer tid, bättre standard rent materiellt ja mer engagemang överhuvudtaget samt en mycket lugnare, tålmodigare mamma än vad mina äldre barn hade.

För övrigt har de äldre barnen en sjuklig farmor på 65 år och en farfar som blev överkörd av en bil och omkom vid 60års ålder. Ingen av dom har brytt sig speciellt mycket om sina barnbarn. Farmor har börjat engagera sig nu när barnen är över 20 år. Bättre sent än aldrig kanske. 
Den minste har en farfar som är 63 år gammal och bor väldigt långt bort, De träffas kanske 3 ggr om året. Farmor är 65 år gammal och sprang ett maraton förra sommaren. Mycket pigg och vital men bor ca 35 mil bort så de träffas  ca 5-6 ggr om året men har ändå en bra relation.
Alla barn har en morfar som var helt enastående och engagerade sig till 100 %. Tyvärr gick han bort i stroke förra året vid en ålder av 68 år. Deras mormor blir 71 år i år och är också väldigt engagerad i sina barnbarn och hon är ofta barnvakt åt min minste och min brors barn. Hon håller igång från morgon till kväll, sköter huset och trädgården själv samt hjälper andra med smått och gott. En riktig "krut"tant med andra ord.
Ålder är mest bara en siffra... och ingen kan säga hur länge någon kommer leva och hur de kommer må i "gammal" ålder

Det blir ju bara fånigt att prata om "jag vågade bilda familj som ung" och mena på att det dels skulle vara lite wild & crazy och att det dels ens skulle vara intressant för alla, oavsett trender i samhället. 

Långt från alla träffar en partner de vill bilda familj med när de är unga. De vill ha en relation, de kanske är kära, men det betyder inte att de känner att de vill ha barn eller känner att det är en partner de kommer att ha en längre tid. 

Inte alla är ute efter en kärnfamilj när de träffar någon som ung. 

Man kan bli bra förälder som ung, och man kan bli det som "äldre" (enligt din definition). Det viktiga är väl att man VILL ha barn, VILL bilda familj, och att man känner att den man gör det tillsammans med faktiskt är någon som har en anings högre status än en anonym spermadonator. 

Ska man prata om trender, återigen, så är väl trenden som fanns förut (som även Robert tog upp ovan) att man skaffar barn med första bästa som finns inom räckhåll, eller tar vad man får bara för att slippa bli ogift och barnlös, så oändligt mycket värre och mer tragisk. Det är då inget jag vill ha tillbaka. 

Det har den säkert, även om jag uppfattar den som mer komplex i dag än "förr i tiden". Våra är födda 96 och 02, och jag känner att det bara på den lilla korta tiden har blivit skillnad. Eller så ser jag det annorlunda nu, det fanns liksom knappt internet och inget familjeliv eller bloggar då, så de dömande människor som fanns kanske inte blev fullt så synliga för mig. 

Sorgligt nog har du helt rätt i att det främst är vi kvinnor som dömer varandra och skapar hetsen. En jävligt trist och tydlig effekt av vad traditionella könsroller gör. 


Jo, så är det ju.  Fördelen med att bli äldre också. 

Jag fick mig ett gott skratt i går när jag kollade "Ack Värmland" på tv. Följer inte serien så noga, men såg igår. Vissa av (den gravida) tonårsdotterns repliker kändes som hämtade härifrån FL; "Ja JAG ska minsann inte ge mitt barn kalaspuffar!!", "Gud så oansvarigt, du har ju inte vuxit upp!", "Man måste ta ANSVAR!!!".  

Ligger väl lite i vilken tidsanda som råder, och att generationer ofta gör tvärt emot den innan. 

Det blir väl som det blir för de flesta. Jag har aldrig träffat någon som fått sitt första barn efter 35 som sagt att det var så de planerade från början. Det bara blev inte läge förrän då.

Haha vilken nolla

Jag fick barn vid 34, kände mig inte redo innan dess.

Alla är olika, därför får man barn i olika ålder. Det där med att man ska leva livet efter 40 när barnen är vuxna, är nog det sämsta argumentet någonsin. Visst, man kan så klart göra det om man inte har andra val. Men seriöst, att göra samma saker som 20-åringar gör när man är över 40 anses fruktansvärt patetiskt och pinsamt De flesta gör det inte, det är bara önskedrömmar, och eftersom det här landet är väldigt åldersfixerat är det rätt passé att börja ny karriär/utbildning i den åldern också. 

Själv hade jag blivit en urusel ung förälder eftersom jag var 100% självupptagen och ointresserad av att bry mig om någon annan än mig själv. Förutom det vet vi alla att den mänskliga hjärnan är färdigutvecklad först kring 26-27-års ålder, vilket ger en indikation på att det är fullt normalt att inte se sig som mogen innan dess.