varför skaffa barn sent? tänker många fel?

Om barn och barnbarn är det enda viktiga i livet gör man säkert bäst i att skaffa barn med första bästa villiga som inte är alldeles frånstötande. Då är man ju på den säkra sidan, så sett. 

Vill man ha mer ut av livet än så, t ex en partner man faktiskt älskar och som man tror skulle kunna bli en bra medförälder, en bra utbildning, ett trevligt arbete man trivs med och som inte bara är i rent försörjningssyfte, ett bra hem man trivs i och ett liv utanför hemmet med vänner, hobbys, då kan det bli så att det där med barn kommer "lite senare" (senare enligt din definition).

Då har jag inte ens nämnt det där med att många kanske inte har någon barnlängtan alls i yngre åldrar. Att man tänker "någon gång framöver kanske jag får barn", är inte detsamma som att man vill sätta igång och börja försöka med första bästa pucko för det. 

Du vet, inte alla kvinnor (eller män, men jag har en känsla av att det inte är män som diskuteras och kritiseras här) har någon slags inbyggd längtan efter barn, inte alla kvinnor ser barn som det enda värt att leva för eller som att livet börjar först när man får barn. 

Jag har visserligen fått mina båda barn oplanerat, och det har ju blivit himla bra ändå, men att uppmana unga kvinnor att skaffa barn trots att de inte har någon egentlig längtan efter barn i nuläget, det är bara urbota korkat. Kvinnor är inga avelskor och har inga obligations att skaffa barn, varken för att göra samhället eller enstaka griniga individer nöjda. De skaffar barn om och när de vill. Punkt. 

Ni som tycker att mor-. farföräldrar måste vara unga så att de kan vara barnvakt, jobbar inte era föräldrar? Har de inga hobbys?

Är det vanligt med väldigt slitna och sjukliga människor över 40 i er närhet? 

Lite nyfiken bara, eftersom det låter som om mor-farföräldrars enda uppgift (då som 40+) skulle vara att passa barnbarn, och att om man är över 50 eller gud förbjude 60 nästan är färdig för graven. 

Varför skulle det vara fel med självuppfyllande mål? Gäller det enbart kvinnor?

Jag ser snarare en hets idag åt andra hållet. Det är en enormt snäv modersroll (i brist på bättre ord, jag gillar inte ordet "roll" i sammanhanget) som finns nu. Det ställs specifika krav på hur du ska vara, bete dig, se ut och tänka som mamma. Det får inte finnas något utanför själva barnvärlden, är man mamma ska man "offra sig", "stå ut", "ge upp" saker, "leva för barnen" och "sluta vara egoistisk".

Man anklagas för att förstöra barnets anknytning om man som mamma arbetar, delar föräldraledigheten med pappan, inte ammar, om man har intressen utanför familjesfären eller om man på något annat sätt gör något som inte innebär att gå all-in som den allsmäktiga modern. 

Samtidigt blir man anklagad för att vara en dålig mamma och förebild om man inte är piffad till tänderna varje dag, liksom om hemmet inte är skinande rent som i en tysk Ajaxreklam, eller om barnen mot förmodan inte varje dag får mat av biodynamiskt och ekologiskt odlade grödor. Endast. Plus bröstmjölk då. 

Pappan? Han är ändå oviktig. Förutom då när det kommer till att barnet blir till, och så är det ju trevligt att han jobbar och tjänar pengar när nu staten är så snål och inte vill avlöna hemmafruar. 

DEN hetsen ser jag idag, inte bland mina vänner men väldigt mycket på forum som detta och i bloggkommentarer t ex.

Jag är den första att skriva under på vikten av nära/kära, det är både väldigt trevligt och stundom guld värt. För mig har det varit så, för dig och för många andra är det också så. För andra är det inte viktigt alls. Det jag inte förstår är hur åldern kan spela någon roll. Vi lever i ett välbeställt västland, för de allra flesta innebär inte att fylla 40 att man stapplar fram med rollator. Inte att fylla 50 heller. Eller ens 60...eller 70... 

Om några månader fyller jag 48, jag hoppas att jag inte kommer att bli farmor på åtminstone ett par år ännu. Äldsta är 19, yngsta är 13. Om och när jag blir det, så blir eventuella barnbarn en bonus i mitt liv, liksom jag blir i deras förhoppningsvis. 
Om min mamma som är 74 klarar av att ta hand om sina barnbarn så varför skulle jag vara sämre än så? 

Jag varken dissar eller hånar, men tycker det är lite sorgligt att hon inte känner att hon har annat att leva för, så till den milda grad att det fick styra när _ni_ valde att skaffa barn. Men är ni alla nöjda så är ju allt bra. 

Det blir ju bara fånigt att prata om "jag vågade bilda familj som ung" och mena på att det dels skulle vara lite wild & crazy och att det dels ens skulle vara intressant för alla, oavsett trender i samhället. 

Långt från alla träffar en partner de vill bilda familj med när de är unga. De vill ha en relation, de kanske är kära, men det betyder inte att de känner att de vill ha barn eller känner att det är en partner de kommer att ha en längre tid. 

Inte alla är ute efter en kärnfamilj när de träffar någon som ung. 

Man kan bli bra förälder som ung, och man kan bli det som "äldre" (enligt din definition). Det viktiga är väl att man VILL ha barn, VILL bilda familj, och att man känner att den man gör det tillsammans med faktiskt är någon som har en anings högre status än en anonym spermadonator. 

Ska man prata om trender, återigen, så är väl trenden som fanns förut (som även Robert tog upp ovan) att man skaffar barn med första bästa som finns inom räckhåll, eller tar vad man får bara för att slippa bli ogift och barnlös, så oändligt mycket värre och mer tragisk. Det är då inget jag vill ha tillbaka. 

Det har den säkert, även om jag uppfattar den som mer komplex i dag än "förr i tiden". Våra är födda 96 och 02, och jag känner att det bara på den lilla korta tiden har blivit skillnad. Eller så ser jag det annorlunda nu, det fanns liksom knappt internet och inget familjeliv eller bloggar då, så de dömande människor som fanns kanske inte blev fullt så synliga för mig. 

Sorgligt nog har du helt rätt i att det främst är vi kvinnor som dömer varandra och skapar hetsen. En jävligt trist och tydlig effekt av vad traditionella könsroller gör. 


Jo, så är det ju.  Fördelen med att bli äldre också. 

Jag fick mig ett gott skratt i går när jag kollade "Ack Värmland" på tv. Följer inte serien så noga, men såg igår. Vissa av (den gravida) tonårsdotterns repliker kändes som hämtade härifrån FL; "Ja JAG ska minsann inte ge mitt barn kalaspuffar!!", "Gud så oansvarigt, du har ju inte vuxit upp!", "Man måste ta ANSVAR!!!".  

Ligger väl lite i vilken tidsanda som råder, och att generationer ofta gör tvärt emot den innan.