varför skaffa barn sent? tänker många fel?

Man måste väl skilja på när kvinnans kropp är bäst lämpad för en graviditet och förlossning. Och när man är bäst på att ta hand om barnet.

Nu är ju inta alla så lyckliga att de blir gravida när de vill utan det kan ju faktiskt vara så att man försökt bli gravid, givit upp och Hoppsan, gravid?!... När man närmar sig 40... Det kan verka utåt som att man levt livet och satsat på karriären när man egentligen bara levt vidare och accepterat att man kanske inte blir förälder. 

Men för somliga är det viktigare att föda flera barn än att ta hand om dom på bästa sätt. Varför ha ett barn som man försörjer, ger bra bostad, stabil familj med en trygg pappa m.m. När man kan ha 3 barn med olika pappor, gå på bidrag, bo i en liten lägenhet med Lastbils-Kenny.

;)

Fast det där rymmer ju så otroligt mkt fördomar (ja, jag såg smileyn).

De unga mammor jag känner har stabil inkomst, utbildning (hade de inte det innan så har de det nu) och sköter om både barn och ekonomi ypperligt. ..

Och när man är mogen nog att fostra ett barn.

Oj vilken tråd! Haha...

Jag blev mamma 4 månader innan jag fyllde 30 år! Mina föräldrar var i ungefär samma ålder när de blev föräldrar och jag har aldrig tyckt att det varit något problem! Jag/vi har rest, jag har pluggat och vi har skaffat oss stabila arbeten och ekonomi och jag tycker idag att det är skönt att vi gjort det och haft den ensamtiden tillsammans! Nu handlar ju livet mest om barnen och dagliga bestyr! Sen handlar det ju också om att lyckas träffa rätt person, sen kanske det inte håller ändå, men sånt kan ju ta tid!

Var och en måste ju göra det som känns rätt för den! Jag hade inte passat som mamma vid 20 årsåldern! Då festade jag med mina kompisar och levde allmänt egoistiskt! Men jag behövde den tiden för att växa upp och hitta mig själv! Som sagt var mitt ego-liv viktigt då men längtan efter familj och barn kom ju så småningom! ;)

Våra barn är ofta hos sina far- och morföräldrar trots att vi inte fick barn förrän vi var  29-30, andra barnet kom 3 år senare. 

Hade jag skaffat barn runt 20-27 så hade mina barn fått bo varannan vecka nu.. Hade det varit bättre? 

Jag ville ha ett fast jobb, en inkomst, utbildning och ett stabilt förhållande innan jag fick barn. Ville helst vara gift också, även om det inte var ett måste.

Och vi fick första barnet en bit över 30 strecket. Tack vare det så kunde sonen vara "hemma" hos mor och farföräldrar tills han var över tre år istället för att börja på förskolan. Farfar blev pesionär i samma veva och min pappa valde att gå ner i deltid fram till pensionen :)

Hade vi skaffat barn tidigare hade han fått börja förskola vid ett års ålder..

Behöver jag påpeka att mina barn har fantastisk relation med far o morföräldrar :)

Min man skaffade barn (oplanerat) ung. Hon bor vh hos oss idag...

Men tydligen är det svårt för TS att se att det finns fördelar med att skaffa barn sent...

Jag förstår inte varför så många som var 30+ när de skaffade barn tar så illa upp över att folk kan skaffa barn ungt och vara bra föräldrar? För att de är bittra över att de inte gjorde så? ;) (lite sarkasm och gäller absolut inte ofrivilligt barnlösa)

Det är såklart individuellt när man är redo för att skaffa barn, men oavsett så tycker jag att man ska ha ordning på livet.

Jag är 19 år, jag har ett fast jobb som jag trivs jättebra med, där jag inte behöver slita ihjäl mig (nej att göra karriär är inte lika viktigt för mig som att orka med sina barn när man kommer hem efter jobbet! Vilket många (inte alla!) karriärskvinnor enligt MIN erfarenhet inte gör, och då är jag bla uppväxt med en sådan mamma så tro mig, jag vet alla nackdelar med det.)

Min man (jadå, vi har hunnit gifta oss också) är 23 år och har en fastanställning på ett jobb där han trivs och har ganska reglerbara arbetstider.

Vår inkomst ligger på runt 40k efter skatt (vilket räcker gott och väl när man bor i en liten by och inte i Stockholm som många här verkar göra! ????)

Vi har ett fint hus (allt nymålat, nytt kök och nya badrum, panna utbytt, nya fönster, plattsättning färdig... ni förstår?)som är helt färdigt och har väldigt låga driftkostnader (ändå har vi bara lån på 600k, vilket idag är ingenting(?) då många i vår bekantskapskrets har lån på 2-3 miljoner. )

Vi har en ny Volvo och en extrabil, inga lån eller liknande på det.

Vi har varit tillsammans i över 4 år, varit sambos i 3,5 år så vi känner nog varandra rätt väl..

Vi har kanske varit snabba, men vi har absolut inte stressat, utan tagit stegen när det har känts bra. Vi planerar att börja försöka om ungefär 1 år, då räknar vi med att ha sparat åtminstone 150k som kan gå till barnet och att vara ledig tills hen är åtminstone 1,5 år. Både jag och min man har velat ha barn i ca 2 år, men har velat vänta tills allt på vår lista är avcheckat!

Behöver vi avlastning så finns såklart mina syskon där då jag ofta har passat deras barn (och ja, oavsett ålder så tror jag att det är bra att få fira sin årsdag eller whatever med sin partner, man kan få åka till frisören själv och kanske hinna med en tjej/kill-kväll, då får man ibland prata om det man inte kan prata om kring barnen och man får lite extra kvalitetstid i förhållandet.)

Jag kan dock inte räkna med att min mamma kommer ställa upp, hon har 10 år kvar till pensionen och när hon inte jobbar så reser hon, den dagen jag skaffar barn kommer barnbarnen (hon har redan 3st) få dela på den ynka tiden som blir över men trots detta så har syskonens barn en bra relation till henne och den äldsta sover över någon gång i månaden för att hon tycker att det är kul.

Pappa skulle jag nog inte lämna ett barn hos i första taget, ansvar är inte hans starkaste sida! ????

Min mans föräldrar är gamla, båda två är pensionärer och jag skulle ALDRIG lämna ett barn hos dom, de orkar knappt gå upp för trapporna i sin lägenhet och tycker att barnmisshandel är den enda riktiga uppfostran (ja, så gamla är dom!)

Farmor är världens häxa och kommer aldrig få komma nära mina barn och morfar är för gammal för att vara barnvakt men har mycket krut i sig och busar gärna med de barnbarnsbarn han har! Resten i skaran är döda.

Får väl även tillägga att vi är färdiga med uteliv, har rest ganska mycket och att ett barn hade passat in i vår ekvation.

Men jag är glad över att jag kunde "börja" livet så tidigt, för om allt går enligt planerna så är jag 21 när jag får mitt första barn, vi kan då vänta i typ 6 år med att skaffa nästa barn så att man verkligen har tid till båda (nu menar jag inte att ni som skaffar barn tätt inte har tid till individerna, men många följer blint dethär med att barnen ska ha nytta av varandra och skaffar med 2-3 års mellanrum och så har de en trotsig 3-åring och ett spädbarn, DET är enligt mig lite dålig planering då det blir svårt att njuta av småbarnsåldern och det trotsiga barnet kan mycket väl trotsa genom att dra i/nypa lillasyster/bror. Vilket gör det svårt för det yngre barnet att ibland få vara ifred "på golvet" och lära sig.) och trots att man har så mycket emellan barnen så är jag en ung mamma som inte behöver oroa mig över fertilitetsklockan. Jag är även i 40-årsåldern när barnen har flyttat hemifrån och kan DÅ välja ett mer utmanande jobb om jag känner för det, och väljer mina barn att skaffa barn så är jag ju en ung mormor/farmor och kan då hjälpa till så mycket som möjligt, vilket är precis vad TS menar och som jag helt förstår.

Så för att sammanfatta denna extremt långa historian så ser jag inga tecken på att jag skulle bli en dålig mamma för att jag är ung, för jag har redan allt på listan klart!

Och om jag inte hade haft det klart förrän jag var 30, då hade jag inte heller varit sämre.

Ålder är bara en siffra!!

Som du skriver är ålder en siffra och det är inte konstigt att man tar illa vid sig när man blir ifrågasatt pga en siffra. Men däremot är din situation väldigt ovanlig. En i din ålder går i gymnasiet eller precis slutat och bor knappast i en egen villa, de flesta 19-åringar bor hemma, har inget fast arbete och är inte redo för föräldralivet.

Att dina svärföräldrar är skraltiga är trist. De äldre jag träffat och känner. (det har blivit rätt många då jag är ändå 50+) har hållit sig pigga och i full vigör en bra bit över 80.

Som min svägerska sa igår om min mamma (som är över 80) den bästa farmor hennes barn har. Barnen älskar henne trots att de inte träffas mer en varannan månad.

Men som du skriver, åldern är en siffra och det finns inget som säger att en ung förälder, pga sin ålder, är en sämre förälder, inte heller en äldre förälder.

Vi fick barn sent men vi har inga föräldrar som kan ta hand om vår son ändå. Nu menar jag inte att de är döda utan vi har föräldrar som inte bryr sig. Så hade det varit om jag skaffat barn när jag var yngre också så i vårt fall hade det inte spelat någon roll just i den frågan! Tänker att de är bättre förutsättningar för ett barn om föräldrarna har en utbildning och ett bra jobb. Jag blir även en lyckligare mamma av att jobba med det jag trivs med än att gå flera år olycklig i ett jobb där jag inte trivs. Vad är jag då för förebild för mitt/mina barn?

Jag förstår tankarna kring det biologiska. Att kroppen inte är gjort för att skaffa barn hur sent som helst och allt det där. Jag håller dock inte med om avlastningsbiten alls. Bara för att man skaffar barn som ung så behöver man inte ha bra avlastning och mycket hjälp runt sig.

Jag blev oplanerat gravid när jag var 18, hade då just förlovat mig med min pojkvän sedan 1 år och 4 månader tillbaka. Tog studenten när jag var i typ vecka 24. Flyttade ihop med pappan bara någon vecka före bf och födde sonen 10 dagar före min 19e födelsedag. Började ganska snart söka jobb och fick det dessutom. Jobbade ett tag och när jag var 21 födde jag vårt andra barn.

Idag är jag 22 år, sonen 3½ och dottern snart 11 månader. Vi har i stort sett noll avlastning då min mamma är väldigt sliten i kroppen (endast 60 år gammal) och min pappa dog nyligen till följd av sin demenssjukdom (65 år gammal). Barnens biologiska föräldrar är sedan många år tillbaka döda och familjen som min sambo vuxit upp hos är ofta väldigt upptagen med sina jobb osv.

Vi har i stort sett ingen att be om hjälp mer än i akuta fall. Min mamma försöker ställa upp så gott det går när kroppen håller men jag räknar inte med att hon kommer få mina barn växa upp, ta studenten osv.

Jag har själv haft äldre föräldrar. Mamma var 38 när jag föddes och pappa 43. Det har ju helt klart haft sina nackdelar men det är ju inte deras ålders fel att dom varit slitna. Dessutom hade dom 4 barn och mamma fick sitt första redan när hon var 18. Jag tänker själv inte skaffa fler barn efter 30 för att jag vill minska åldersspannet i vår släkt. Min morfar var exempelvis 90 år när jag föddes och det var inte roligt. Jag hann aldrig lära känna mina mor och farföräldrar för att dom var så gamla och dog när jag var väldigt liten. Så vill inte jag att mina barnbarn och barnbarnsbarn ska ha det. Men att vi skaffar barn som unga innebär ju heller inte automatiskt att vi kommer vara pigga och fräscha när vi får barnbarn. Det kan vi aldrig garantera utan jag tror att det är bäst att skaffa barn när det passar en själv i livet och när man själv klarar att ta hand om dom. Vi vet aldrig vad som kommer att ske i framtiden.

Jag förbehåller mig rätten att inte ha en åsikt om andras sexualliv och familjeplanering.

Det är alltid någon som vill ha en åsikt antingen är man för gammal/ung för inställd på karriären eller outbildad. För dålig inkomst etc etc.

Sen är det lite förmätet att tro att ett barn är något man bara skaffar. Det finns dem som kämpar och dem som inte önskar.

Så länge man älskar sina/sitt barn så går det .

Varför stör du dig  på  detta? Om du skaffar barn, så gör du det för att bli glad. Inte tänka på barnbarn eller något annat. Mina föräldrar födde mig sent, pappa 38 och mamma 32.
Men de födde mina fem 5 syskon  tidigare. Plus de vill väl kunna göra pysisktkrävande aktiviteter som du bara kan göra mellan 20 och 35.
 

Jag försöker vänta så länge som möjligt och hoppas på att den dag vi försöker börja göra barn att jag är så gammal att jag inte kan få barn helt enkelt. Jag är 30 nu och vill vänta minst 5 år till. Har ingen brådska alls

Amen!
Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite gulligt när folk säger när de ska få barn innan de ens är gravida.

Bättre sent än aldrig säger jag.

För mig var en bra utbildning en grund att stå på det viktigaste för mig och mina framtida barn. Det tog mig sex år (ett praktik år emellan) att få den utbildningen jag ville ha. Sedan ville jag också arbeta i några år innan första barnet kom och ha en stabil situation. Förutsättningarna för en familj är ju att man hittar en partner som man vill spendera sitt liv med, vilket inte alltid är det lättaste. Jag och min man har inga föräldrar i närheten (bor utomlands) och jag tycker heller inte det är något man kan förlita sig på längre. Världen har 'krympt' och man flyttar lättare på sig än förr. Ser jag på min familj, bor ingen längre i ursprungsstaden Göteborg utan vi har alla flyttat dit jobbet/kärleken tagit oss. Jag hade heller ingen önskan att skaffa barn tidigt och ingen i min bekantskapskrets fick barn innan 35+, jag var först med mina 29 år vilket ansågs väldigt ungt. Mitt andra fick jag när jag var 34 och mitt tredje när jag var 38. Känns perfekt och jag skulle inte ha gjort det annorlunda om jag fick börja om igen. När min äldsta gick i grundskolan tyckte alla att han hade en så ung mamma som var i 30 års åldern. Så jag tror det är väldigt olika beroende på var man bor. Inte heller skulle jag vilja göra karriär vid 40+ då vill jag vara etablerad på min arbetsmarknad inom mitt yrke. Jag kan nu njuta och ta ledigt när jag vill och spendera alla mina lov med mina barn (har egen firma), vi kan även resa flera gånger per år tillsammans, för mig är det livskvalitet. Jag är inte intresserad av att 'leva livet' när barnen är utflugna, leva livet gör vi nu, tillsammans!