Redan47's samlade pärlor-resan efter plus
6 ED i Brno.
6 ED i Brno.
47 om en månad. Vet inte alls vad som ska till. Nu har det gått kommit ut här hemma, men åker in ändå...
Xxx4 jag hittade inte ditt inlägg igen. Har inte hunnit svara då jag haft stora problem med livmoder sen missfall och var till gynakut ida. Jag minns i alla fall att du skrev att du hade jättefint hcg. Jag är så glad för din skull och håller alla mina fingrar och tår att allt fortsätter fint för dig/er.
Varma kramar från mig
Alla ni andra som finns här och delar sorg och glädje så ska ni veta att det är skönt att ni finnsså man slipper känna sig så ensam med allt man är med om.
Kram till er alla!
Jag blödde ett tag efter missfall då det fick göras en skrapning. Efter de så var de lugnt ett par veckor sen så har jag blött kolsvart blod i ung en och en halv vecka och haft värk över livmoder. Blöder du normalt blod? Ja vad jag fick vara med om på sjuk huset idag vet ja inte vad man ska säga om. En läkar student ska kolla livmoder medan överläkare står bredvid. Han nyper hela underlivet med saken de ska stoppa in för att se . Ser de bra ut frågar överläkaren. Jag ser inte säger studenten för det är blod i vägen. Då frågar överläkaren igen om livmoder känns normalstor. Vet inte men så här säger studenten och måttar med två fingrar.Sedan ultraljud stav in som han kör runt överallt men vet inte vad som är upp och ner. De kan vara lite kvar säger de men kom tillbaka om du inte blir bättre om ett par veckor. Ska man skratta el gråta ? Sjukvården känns som ett skämt ibland Varför kan de inte se med blod hur det ser ut med dig?
Förresten så tvärvägrar jag att låta en läkarstuderande öva på mig! Jag är ingen hävla försökskanin! Titta på kan de få, men de rör mig inte. Man vill ju inte bli helt steril för att de råkar fucka upp nåt!
Jag har reflekterat en del de senaste dagarna över vad hela den här resan har gjort med mig och hur det påverkar hur jag tänker och reagerar. Ett typiskt exempel är situationen som vi är i nu. Vi har pratat om ett tag att flytta till hus, men har inte hittat rätt hus. Förrän nu.. Och anledningen till att vi har diskuterat hus är ju för att ingen av oss vill uppfostra barn i lägenhet i stan (Jag säger inte att det är fel, men vi båda är uppväxta i villa och tycker att det känns som det rätta för oss...). Vi har hittat det perfekta huset, men vi båda tvekar och vågar inte riktigt ta beslutet, för det ligger och skaver i bakhuvudet att vi har ju haft 3 missfall tidigare, så det kan gå åt skogen den här gången också... Vad gör vi då? Vi vågar inte riktigt lita på att det kommer att funka den här gången... Försöker tänka positivt att om det har gått så här långt (15+5), så borde det ju någon gång gå hela vägen... Men jag lyckas inte att tänka helt positivt! Tänk om något händer nu också, då har vi ett hus som vi kanske hela tiden kopplar ihop med barnet vi förlorade...
Jämför med min bror och svägerska som inte har haft några problem och som glatt talar om i vecka 6 att de ska ha barn och agerar som om det inte kan hända något... Och för dem hände det ju inte något.. Jag blir så avundsjuk på dem som inte ens verkar reflektera över att det kan bli problem! Just nu känns det som om man bara ser problem utan att de kanske finns där!
Jag har också kommit in i en nojj-period nu. Hörde ju hjärtslagen för en vecka sen, men nu känns det annorlunda i kroppen. Kan inte sätta fingret på det... Men jag känner mig fånig om jag ska springa till bm varje vecka också...
Ledsen att jag öser ur mig, men det är så många tankar som flyger runt i skallen just nu...
Idag gjorde jag Biopsi på slemhinnan och jag bad min gyn att kolla om jag hade några äggblåsor, jag hade 3 st så nu blir det äl spruta om någon dag och sen så blir det mysa av. Vi ger inte upp hoppet om en egen graviditet än, men vi kör på med äd oxå! Jag tror ju inte att det där miraklet som händer alla andra kommer att hända mig. Men försöker man inte så kan det ju inte hända heller. 3 ägg är vad jag fick ut med stimulering på mitt 2a ivf försök liksom. Annars så har vi alltid riga i februari.
Hej på er!
Jag plussade på min testdag i tisdags. Ömma bröst, ett dåligt humör och molvärk i livmodern var ett tecken redan dagar innan plusset. Och sedan.... INGET! Har fortfarande ont i brösten (men det kan ju vara hormonerna man käkar) men känner absolut INGET i livmodern sedan flera dagar tillbaka. Självklart så blir jag jätteorolig för att graviditeten skall ha avstannat. Kan inte tänka på annat just nu.
Har ännu inte fått svar på mitt HCG som jag tog i tisdags. Men det digitala testet visade gravid 1-2 veckor.
Jag har inte blödit något. Kan en blödning dröja pga medicineringen?
Grattis Swede till er lille kille! Det är så hemskt att om saker kan hända, så gör de satan i mej det oxå! Jag hoppas att bara för att det hände när han var så liten att det på något sätt eller att han på något sätt kan arbeta kring det och slippa men. (På skoj skulle jag skriva att ingen fara med hjärnan för han har en i reserv, den de tänker med när de blir äldre hänger mellan benen) Ta inte illa upp för mitt opassande skämt! Jag hoppas att allt går bra och att han får så lute men som möjligt och att du blir pigg och kry snart. Kram
Hej alla! Efter att ha vart på solsemester i snart 1 månad så är det dags att åka hem imorgon. Idag så funderade jag lite över varför min mens inte kommit och kissade på en sticka jag hade med mig. Det står att utfångsdatum är 01-2016 men i alla fall så blev där ett svagt streck. Blev så fundersam att jag var tvungen att kissa på en till och strecket blev starkare. Nu har jag köpt CB digital och det ska jag testa på imorgon bitti. Tänk om jag mot alla odds och all alkohol har gått och blivit gravid den naturliga vägen? Har ALDRIG hänt, men efter jag vart på Hormonelle i Sthlm då fick jag östrogenplåster och progesteronkräm och det verkar tydligen ha hjälpt. Han sa att jag förmodligen inte haft äl på många år. Kul att veta när min egen gyn säger att jag har det.