Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Haha, tycker det låter som en bra idé att sluta googla såna saker :) men va skönt att höra att graviditeten går bra trots illamående. Förhoppningsvis försvinner illamåendet om några veckor. Förstår precis vad du menar med oron och att inte ha kontroll.

Nu har vi precis varit på vårt första besök och anledningen till att det inte har gått är nog en kombination av att jag bara har en äggledare, mannen hade små avikelser på sina simmare och att det är mycket som ska klaffa för att bli gravid. Så ivf blir vägen för oss om det inte gått innan dess. Måste vänta på cellprovsvar innan vi får skicka remiss till ivf så det hela kommer nog ta ca 5 månader innan vårt första ivf besök. Såklart jobbigt att behöva vänta så länge men vi har börjat fundera på adoption också och då ska man helst ha varit gift i några år så väntan blir det iaf. Får försöka hemma så gott det går innan dess, men nu har vi en plan iaf :) massa kramar och tack för allt stöd!

Du har förstått mig precis rätt, är precis så jag känner. Som att jag bara kan andas ut nu och låta det bli som det blir, med eller utan hjälp, ett biologiskt barn eller ett adopterat, det spelar ingen roll. På något sätt så släppte en massa spänningar redan för några veckor sedan när jag slutade att stressa mot att bli gravid så snabbt som möjligt, liksom för att slippa erkänna för mig själv att jag är ofrivilligt barnlös. Nu när jag accepterat att det här är mitt liv så känns det mycket bättre, jag kan ändå finna något fint i att längta så mycket efter något så vackert som ett gemensamt barn tillsammans med min man. Klart att det är jobbigt också, men även det har fört oss närmare varandra. Nu kanske en del av detta lugn också beror på att jag är mitt uppe i ägglossning (vilket på något konstigt sätt gör mig lugn) men jag njuter av det så länge det varar :)

För visst är det svårt att hålla sig lugn, jag tror att det är lätt att tänka att "bara jag blir gravid så kommer jag bli lugn igen", men så är det ju inte såklart, då slår ju en annan typ av oro in. Men jag tror vi kommer klara oss genom det också :) Jag tror att man alltid kommer att känna oro, det gäller nog bara att hitta ett sätt att hantera den och hitta någon bra distans till den. 

Tycker absolut att du ska köpa kläder som du känner dig bekväm i, kan omöjligt göra skada :) Tror det är en försvarsmekanism det där med att inte förbereda för mycket, inte hoppas för mycket. Men jag tror också att det inte går att låta bli att hoppas och drömma sig framåt i tiden. Och jag kan tycka att det är helt okej, om vi nu tillåter oss själva att oroa oss så mycket så måste vi ju också tillåta oss själva att hoppas och drömma också :)

Älskar denna tråd :)

Förstår att du är orolig, känner igen mig själv i situationen du beskriver. Jag tror att allt googlande har att göra med att vi verkligen vill känna att vi har lite kontroll över situationen. För det är ju så svårt att acceptera att vi i stort sätt inte har någon kontroll . Har ni funderat på att göra tidigt ul om någon vecka, en del blir lugnare av det, andra inte. Det är ju så personligt, du får känna efter vad som är rätt för dig. Hoppas du får njuta lite av helgen. Kram!

Du skriver så kloka ord :) jag vet ju själv hur svårt det kan vara att lyssna på sina egna kloka ord och ibland är det nog nyttigt att bara bli lite smågalen :) bara man inte glömmer bort sitt kloka jag också. det är ju som du skriver, hur mycket man än kontrollerar att allt är bra så finns det ju inga garantier att det kommer fortsätta så. Men jag tror att det är viktigt att när man kommer på sig själv i värsta-scenariot-tankarna att påminna sig själv att det faktiskt är större sannolikhet att det kommer att gå bra.

Jobbigt med illamående men samtidigt så är det ju ett tydligt tecken på att allt är som det ska. Sen brukar illamåendet försvinna efter ett tag för dem flesta som tur är :)

Själv är jag faktiskt fortfarande rätt lugn. Stressar inte längre mot plusset utan tänker lite mer långsiktigt, att det kommer gå men det behöver nödvändigtvis inte vara just denna gång. Ibland är det svårare att känna så för jag vill ju fortfarande så mycket men tänker att den extra tiden det tar kommer betyda mindre när den väl är där.

Och tack så mycket för boktipset, deckare är en av mina favorit-genrer!

Kul att höra från dig och att allt verkar gå bra :)

Jag tror att trots att det här året har varit väldigt tufft för mig så har det på något sätt också fört med sig bra saker. Det bästa är nog att jag och min sambo kommit varandra mycket närmare, men också att jag lärt mig en del om att ta mig igenom jobbiga situationer. Och det är ju som du skriver, jobbiga situationer kommer man att stöta på även i "vanliga" livet. Jag hoppas du lyckas ta dig igenom din jobbgrej på ett bra sätt.

Allt är fint med mig, känner mig lugn. Det jag kämpar mest med nu är hur jag ska berätta för närmaste familjen om utredning och ivf mm, jag känner att jag vill att de ska veta men varje gång jag tänker berätta fastnar liksom orden. Vill egentligen berätta allt för de närmsta vännerna också men nu känns det så konstigt för de vet inte ens om mitt utomkvedes för nästan ett år sen. Vet verkligen inte hur jag skulle börja. Jaja, nog om det :)

Hoppas du haft en bra helg och att du lyckas fortsätta att vara relativt lugn eller iaf hantera oron på ett bra sätt. Tänk vad bra att du har fått träna på att hantera oro när väl den lilla tittar ut :)

Åh tack så mycket för svaret! Det är ju så sant som du skriver. Det där med att berätta innan att jag har något att berätta verkar väldigt smart, känner ju mig själv och vet hur lätt det är att fega ur annars. Var så nära att berätta för en vän alldeles efter operationen men intalade mig själv att jag behövde vänta på ett bra tillfälle innan jag kunde säga något. Bara det att såna tillfällen aldrig/mkt sällan faktiskt kommer. Så nu ska jag bara ta mod till mig, komma fram till vad jag ska säga och vem jag vill berätta det för. Får se om jag hittar modet :)

Hur är allt med dig? Vilken vecka är du i nu?

Trevlig helg!

Wow, häftigt, v11 :) Och vad skönt att illamåendet börjar släppa. Kan inte riktigt föreställa mig hur jobbigt det måste vara, jag hatar själv att må illa och har lite av en fobi mot att kräkas. Det är tur att det hela leder till något fantastiskt till slut :) Hoppas du får njuta lite av graviditeten nu.

Är just nu bortrest men när jag kommer hem har jag bestämt mig för att äntligen berätta allt för min syster. Har tagit ditt råd och förvarnat henne lite så nu kan jag inte fega ut heller vilket känns bra :) Det enda som är lite synd är att det måste ske över telefonen eftersom vi bor en bra bit från varandra, men ska nog gå bra. Hon är en av få personer som jag brukar kunna ha bra telefonsamtal med.

Är på äl+8 idag, börjar känna av pms så jag misstänker att mensen dyker upp nångång under veckan, den har haft en tendens att komma tidigare än vanligt så får se. Trots att jag är rätt säker på att den kommer komma så tillåter jag ändå mig själv att hoppas och drömma mig bort lite, den där känslan att jag och min sambo håller på att skapa något så ofantligt stort är så häftig och på något sätt värd att tänkas på lite då och då :)

Åh vad gullig du är, blir helt rörd :) och jag är så otroligt tacksam att jag och sambon har blivit ett team istället för att det hela har tärt på vår relation . Jag behöver verkligen honom i den här processen.

Vet du vad?! Jag har berättat för min syrra nu! Jag är så stolt över mig själv att jag äntligen tagit modet till mig att berätta. Hon var jättegullig och det känns bra att hon vet :)

Härligt med yoga, har faktiskt börjat med en yogalikanande träning, jag är sjukt stel men gud vad jag tycker om det. Älskar att gå därifrån helt avslappnat men ändå trött i kroppen :)

Trevlig helg! Kram

Åh vad stort att få se den lilla! Härligt att allt rullar på :)

Jag håller helt med dig om vardagsfiranden, det gör vardagen så mycket trevligare :) i Helgen har vi firat att vi nu står i kö till ivf, fick cellprovsvar i fredags där det stod att allt var normalt. Hann såklart innan jag öppnade brevet tänka massa tankar om att det inte skulle vara så, att det skulle stå att jag hade cancer. Dumma jag, tvivlar på att de skriver sånt i brev.

Så nu är det ca 3 månaders väntan till första mötet, känns bra att vi är på gång. Väljer att ta en dag i taget och inte glömma bort att det är okej att leva under tiden. Kram!

Ja du är så klok :) ska verkligen försöka att ladda upp med energi de här månaderna för det tror jag kommer behövas. Är ju både förväntasfull och nervös och rädd och ja allt på samma gång :) tänk att det "bara" är ett halvår kvar för dig, så spännande. Förstår att det kan kännas som en evighet men det låter som att du ändå har hittat en bra balans. Trevlig fortsättning på söndagen! Kram