Ja, som rubriken lyder, jag vill inte leva längre utan mitt barn.
Mitt barn har flytta till den andra föräldern och jag är helt förstörd. Jag överväger helt ärligt att ta mitt liv, jag ser ingen annan utväg.
Men hur gör man? Och hur vågar man?
Men det är väl inget fel att barnet just bor med pappan ibland , för att plocka bort feminismen...oavsett ....
Om ditt barn inte har avlidit så förstår jag inte varför du vill ta ditt liv, vill du inte leva för ditt barn?
Du vet ju att ditt barn mår bra och har de bra? de är väl de som är viktigast?
Tror du bör åka till psykiatrin och få hjälp med dina självmordstankar, du är en väldigt ostabil förälder just nu som inte gynnar dig om du vill ha tillbaka ditt barn.
Ta tag i ditt liv för ditt barn skull.
Tack alla snälla som har skrivit.
Ja tingsrätten dömde boendet till den andra föräldern och det verkar fullkomligt omöjligt att ändra på det.
Jag har dessutom ett till barn som dog och det här blev droppen.
Jag orkar inte kämpa mer nu.
Igår gick jag förbi ett tågövergång och jag övervägde verkligen att gå ut på spåret. JG skrämmer mig själv med sådana tankar, när kommer jag att gå över tröskeln och genomföra tankarna.
Jag hatar mig själv och mitt misslyckade liv!
Till TS,
Jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, jag har ingen aning om hur en sån förlust måste kännas för dig, däremot kan jag förstå att det är en otroligt stor sorg. Dina barn är en del av dig, dom utgör en stor del av ditt liv och dom betyder något så fruktansvärt mycket för dIg. Du säger att du inte har vänner o prata med, har du några föräldrar som du kan prata med? Eller någon person som du trivs bra med? Tror du att du kan ta dig till din vårdcentral, nästan på en gång, och berätta för en läkare? Jag vet att det kanske är svårt att verkligen gå dit o prata ut. Men i ditt fall har du inget val, du måste våga säga vad du känner, hur du mår.. Det hjälper mer än vad man tror, även fast det "bara" är en läkare. Du kan få träffa en psykolog, få lugnande och hjälp för o hitta din väg ut i livet igen.
Jag har själv varit i en situation där jag var starkt deprimerad en lååång period, sista dagarna trodde jag att jag skulle dö, att mitt liv var slut. Samtidigt hade jag panikångestattacker och agorafobi. Visste inte vad jag hade då, vad jag kände, visste ingenting. Bara att jag skulle dö. Min sista dag hemma, ser jag hur jag sitter på badrumsgolvet, gungar fram o tillbaka och får svårt o andas, då skulle jag dö. Men jag dog inte, samma dag gick jag till vårdcentralen. Fick efter en utredning, medicin, psykologsamtal och samtal från min läkare varje vecka. Trodde aldrig att jag skulle må bra igen. Idag, 5 månader senare, mår jag äntligen bra igen. Jag går fortfarande på psykologsamtal och medicin.
Sorry om jag kommer in med min story i din tråd, men vill bara synliggöra för dig hur man kan känna, att det är vanligt förekommande. Man ger upp, orkar inte leva mer. Jag vill att du söker hjälp, för ditt eget bästa. Stor styrkekram till dig.
Tack alla snälla som har skrivit.
Ja tingsrätten dömde boendet till den andra föräldern och det verkar fullkomligt omöjligt att ändra på det.
Jag har dessutom ett till barn som dog och det här blev droppen.
Jag orkar inte kämpa mer nu.
Igår gick jag förbi ett tågövergång och jag övervägde verkligen att gå ut på spåret. JG skrämmer mig själv med sådana tankar, när kommer jag att gå över tröskeln och genomföra tankarna.
Jag hatar mig själv och mitt misslyckade liv!
Livet är hemskt just nu ja, men ett av dina barn lever. Glöm aldrig det. Lev för ditt barns skull och försök hitta på trevliga saker tillsammans då ni träffas. Ditt barn vill säkert att du ska leva. Efter 18 års ålder finns ju inget hinder att ni träffas, det är en lång tid men kämpa på.
Om ditt barn inte har avlidit så förstår jag inte varför du vill ta ditt liv, vill du inte leva för ditt barn?
Du vet ju att ditt barn mår bra och har de bra? de är väl de som är viktigast?
Tror du bör åka till psykiatrin och få hjälp med dina självmordstankar, du är en väldigt ostabil förälder just nu som inte gynnar dig om du vill ha tillbaka ditt barn.
Tatag i ditt liv för ditt barn skull.
jag har också förlorat ett barn till den andra föräldern fast detta var 6 år sedan ca, det är hemskt och är ren totryr inget annat. Man klarar av att leva vidare man måste ju trots allt så det bästa är att förstå varför man inte har kvar barnet först och främst och sedan försöka låta det gro en lång tid tills den dagen man åter har "ork" har man vart/är utbränd, utmattad och mer därtill så är det bäst att låta någon annan ansvarfull person vara där för barnet.
Jag tror inte många inser hur svårt det är och att man faktiskt måste ta det beslöutet när man igentligen inte är kapabel till sådana beslut! jag anser att familjerätten inte ska be föräldrar om det stora dåvarande avgörande valet när en person befinner sig i totalt mörker och ligger ned nästan döende,, så känns det.
Jag själv blev mer eller mindre övertalad till att ge över vårdnaden och första gången sa jag nej och andra gången stod det 3 personer ur familjerätten hökandes över mig samt pappan tilll barnet och tjatade medan jag satt och grät helt förtvivlat och jag var i ett så dåligt tillstånd att jag inte ens skulle ha ansvar över vilken middag det blev.
hur som helst, det mesta klarar man av men det är riktigt skitjobbigt!! ibland får man en ljusglimt och ibland inte och då är det viktigt att man har någon att gråta och skika hos och som tillåter en att bli galen ibland.
Nu lever jag ett bra liv och mår bra och endag ska jag få se mitt barn igen även om det så dröjer 10 år!! ge aldrig upp du kommer bli stolt när du åter igen ser ditt barn och mår bättre.
hitta andra saker att tänka på låt den själv ta hela ansvaret och bemöda dig inte ansträngning hade inte jag gjort.
Jag kan känna hur det känns och mycket mer. DITT BARN LEVER!!!! Och glöm ALDRIG detta. Kämpa för att fixa dit liv tillbaka på bästa sätt.
Ska jag berätta hur jag känner mig? Jag kan vara långt i från dig och ändå jag kan känna hur det känns för dig. Mitt barn dog för flera år sen. Nästan 18år gammal. Mitt barn blev mördat av en psykopat . Den dagen när han skulle ha fylt 18 år kom hem i en kista från borhuset. Fråga mig hur det känns. Jag kan inte krama honom längre. Jag kan inte säga mer att vi älskar honom. Det ända som vi köper till honom är gravljus och lägga blomor på hans grav. Under tre år kämpar för att bli gravid. Sist har betalt till kliniken 64000kr för att få hjälp. Detta var vår sista hopp att ha barn. Vi är 44 år . Vi måste kämpa vidare att leva för vår dotters skull. Jag sökte hjälp, och blev inlagt. Allt detta för min dotter. Jag ville ta mitt liv då.... Jag glömde bort att jag har en dotter som behöver mig mest. Jag måste finnas där för henne när hon blir stor. OCH DET SKA DU OCKSÅ!!!! Dit barn behöver dig och du ska finnas där. Jag har lärt mig att vi har bara ett liv, det finns inget mer. Min son är inte hos sin pappa eller farmor.... Han är borta för alltid. Ditt barn ska aldrig förlåta dig om du har såna tankar. Du tar inte slut bara på ditt liv, runt dig finns folk som kommer att lida oerhört mycket. Förstör inte deras liv också. Och glöm inte att ditt barn som lever behöver dig. Ta detta på allvar och sök hjälp direkt på lasarett . OM VI FÖRSVINER, FÖRSVINER FÖR ALLTID!!!
Glöm inte ditt barn lever , men inte mitt!
Hur kommer det sig att du förlorat boendet av barnet? Vem har bestämt att ni inte kommer att ses?
Du behöver akut hjälp nu.
Detta tar du säkert inte till dig ännu, men barnen har man bara till låns och man lägger en väldigt stort ok på barnets axlar om man lever genom dom.
Men den biten tar du dig inte till dig än. Så jag är på samma linje som fler andra. Du behöver läkarhjälp nu, på sekunden. Ring till VC eller ännu bättre psykakuten, berätta hur du mår. Se till att du får hjälp