Ja, som rubriken lyder, jag vill inte leva längre utan mitt barn.
Mitt barn har flytta till den andra föräldern och jag är helt förstörd. Jag överväger helt ärligt att ta mitt liv, jag ser ingen annan utväg.
Men hur gör man? Och hur vågar man?
Tack för förklaringen, det kan vara alldeles för lätt att döma andra från fel perspektiv.
Hoppas att TS hittar någon som kan hjälpa henne.
Det är när du begår självmord, som du har förlorat barnet. Inte innan.
En del frågor som dök upp när jag läste din text
Kan du flytta närmare barnets andra förälder? Om bostadskön är lång, kan du hyra i andra hand, eller bo inneboende hos någon,...
Har du och barnet någon hobby ni kan syssla med tillammans? Till ex hundutställningar, bowling, konstmuseum, fotbollsmatcher...
Någon regelbunden aktivitet måste gå att hitta.
Har du någon samtalskontakt?
Du skriver som om ditt barn har dött! :-O Ta tag i ditt liv och umgänget har du ju. Eller är allt indraget? Varför?
Du måste väl förstå att du antagligen förstör livet för ditt barn om du tar livet av dig för att barnet har flyttat? Barnet kommer att känna att han/hon är skyldig till din död.
Ärligt talat, kanske låter hårt men när man skaffar barn avsäger man sig rätten att göra sånt som du talar om nu. Det är helt enkelt moraliskt brottsligt.
Fast du har inte förlorat ditt barn. Du kanske har förlorat vårdnaden eller/och umgänge, men barnet har du inte förlorat, h*n finns fortfarande.
Du är slutkörd och säkert deprimerad. Du behöver hjälp och du behöver det nu, både för din egen skull och ditt barn.
Jag fattar inte, har tingsrätten dömt boendet till den andra föräldern?
Jag har 2 st i min släkt bla en storasyster som tog livet av sig för 4 år sen.. Du har ingen jävla aning om vad du utsätter människor i din närhet för. Jag skulle hellre leva mitt liv i misär och olycka än att göra så mot mina nära & kära speciellt om man har barn!!
jag har också förlorat ett barn till den andra föräldern fast detta var 6 år sedan ca, det är hemskt och är ren totryr inget annat. Man klarar av att leva vidare man måste ju trots allt så det bästa är att förstå varför man inte har kvar barnet först och främst och sedan försöka låta det gro en lång tid tills den dagen man åter har "ork" har man vart/är utbränd, utmattad och mer därtill så är det bäst att låta någon annan ansvarfull person vara där för barnet.
Jag tror inte många inser hur svårt det är och att man faktiskt måste ta det beslöutet när man igentligen inte är kapabel till sådana beslut! jag anser att familjerätten inte ska be föräldrar om det stora dåvarande avgörande valet när en person befinner sig i totalt mörker och ligger ned nästan döende,, så känns det.
Jag själv blev mer eller mindre övertalad till att ge över vårdnaden och första gången sa jag nej och andra gången stod det 3 personer ur familjerätten hökandes över mig samt pappan tilll barnet och tjatade medan jag satt och grät helt förtvivlat och jag var i ett så dåligt tillstånd att jag inte ens skulle ha ansvar över vilken middag det blev.
hur som helst, det mesta klarar man av men det är riktigt skitjobbigt!! ibland får man en ljusglimt och ibland inte och då är det viktigt att man har någon att gråta och skika hos och som tillåter en att bli galen ibland.
Nu lever jag ett bra liv och mår bra och endag ska jag få se mitt barn igen även om det så dröjer 10 år!! ge aldrig upp du kommer bli stolt när du åter igen ser ditt barn och mår bättre.
alla som undrar hur det gått till, det är inte viktigt utan det viktiga är du! skit i allt annat det tar bara energi =) Det finsn anledningar till mycket i livet men ibland är inte anledningen inte det viktigaste jag menar det är redan gjort.
sedan behöver man inte dela allt med alla.
Trådstartaren är i sorg och behöver förståelse inget är viktigare än det.