Ja, som rubriken lyder, jag vill inte leva längre utan mitt barn.
Mitt barn har flytta till den andra föräldern och jag är helt förstörd. Jag överväger helt ärligt att ta mitt liv, jag ser ingen annan utväg.
Men hur gör man? Och hur vågar man?
Fortsättning...
Efter ett tag kommer du att känna dig starkare igen
Vill också sända en stor kram och ett lycka till
Du måste självklart prata med någon. Jag kan också känna att mitt barn är det enda jag har. Har en svår kronisk sjukdom som jag många gånger velat ta livet av mig för. Men lämna mitt barn kvar? I den skulden och sorgen? Det sägs att det värsta en människa kan uppleva är att förlora sitt barn. Men det värsta är att ett barn förlorar en förälder. Du måste finnas kvar för ditt barn. Men du måste också se och hitta andra saker att göra. Du måste sörja såklart men sedan finns det annat i livet. Men kanske behöver du hjälp. Psykolog, medicin om du är deprimerad tex. Det går. Mår du dåligt ringer. Du 112 direkt. De kommer. ??????
Kände exakt likadant när jag tänkte om barnens pappa får mina barn.Varför blev såhär för dig?Du har väl rätt att träffa ditt barn?Saker och ting kan ändras i framtiden?Kram
Ja, mitt liv hänger på barnets. Helt enkelt för barnet är det ENDA jag har som är värt att fortsätta leva för och ENDA orsaken till att jag inte har tagit mitt liv tidigare.
Jag har naturligtvis inte visat för barnet att det är så, så jag har inte lagt något ansvar på barnet.
Men jag orkar inte mer nu, jag hatar mitt liv, jag hatar mig själv och jag får bara skit på skit hela tiden.
Jag ser ingen annan utväg för det är det enda jag kan påverka.
Som någon redan har påpekat som låter det som att du är rejält utbränd och utmattad.
Kanske är det så att du egentligen inte vill dö, men du orkar inte leva?
Det finns hjälp att få, men jag förstår om det känns omöjligt att ta tag i det eftersom att du är i ett sånt jobbigt mörker. Kanske tänker du att det inte är någon idé att söka hjälp, för hur mycket stöd du än får så gör inte det att den jobbiga situationen ändras till det bättre.
Det vore så klart bra om du har en anhörig eller någon annan närstående som kan knuffa och peppa längs vägen.
Många har förlorat sina barn, antingen genom att de har avlidit eller på annat vis som i ditt fall, men har tack vare stöd och hjälp från både omgivning och proffs kunnat skapa sig en tillvaro där de kan känna både tillfredsställelse och lycka.
Just nu kanske du känner att du inte ens vill vara lycklig och må bra, och det är också förståeligt och naturligt. Men även om det inte känns så, så kan du komma ut på andra sidan och tänka tillbaka på den här tiden och vara glad för att du inte avslutade ditt liv.
Om du har någon som kan stötta dig i processen så ring den personen redan idag. Om du inte har det så ring din närmsta allmänpsykiatriska klinik och förklara läget och säg att det är akut. Även jourhavande medmänniska/präst kan vara till hjälp.
PM:a mig om du vill att jag söker efter kontakter i det området du bor.
Och nu har barnet övergett dig och då vill du straffa hen på grymmast tänkbara sätt.
Tänk om - om du verkligen älskar ditt barn för den hen är.
Gör det inte. Min syster kände likadant... Hon tog sitt liv för tre veckor sedan. Det är det värsta som hänt. Och nu får hon aldrig mer krama sitt barn. Eller se henne växa upp. Hur det än/är känns för dig, just nu, så är döden definitivt. Det är inte livet. Och jag får aldrig chansen att prata med min syster igen och säga hur mkt jag älskar henne. Och ingen vill att barn ska bli utan mamma. Hur det än är. Även om det kanske är så, i ditt fall, att pappan anses mest lämplig just nu så behöver barnet sin mamma. Ring psykiatrin och några du litar på berätta hur du känner. Och när man är i det svarta hålet du är, just nu, kan man inte se klart... Allt ordnat sig. Det är det värsta som finna att se min syster kall och död. Och för pappan att hålla ett litet barn i famnen som säger "hejdå mamma" till en kista. Det vill du inte. Du vill krama om ditt barn igen. Finnas där. Även om det innebär att du inte kommer ha vårdnaden så har du inte förlorat barnet. Men om du dör.. Då har barnet förlorat dig. För alltid
Beklagar verkligen cecco. Så fruktansvärt jobbigt för er. Kram!
Och till alla, när man känner som ts gör, är man inte elak eller egoistisk. Man mår fruktansvärt dåligt och är sjuk. Därför behöver ts hjälp. Inte skäll....