15-årig dotter gör som hon vill och sätter sina egna regler!

Nej, en förälder som vågar ta en fight och syna manipulation och utpressning gör så. De andra är inte så, bara den här. Varför ska hon få förstöra för en hel familj? Små tonårstjejer som lider av hybris och bristande respekt ska helt enkelt sättas på plats. Jag förstår, efter att ha läst dina inlägg, varför du tycker att man ska dalta med sådana men så funkar inte verkligheten. Ungar behöver regler och konsekventa föräldrar. Dessutom ska de lära sig att varje handling får en konsekvens. Hemma hjälps man åt, tar hänsyn och visar respekt. Om man inte gör det får man ta konsekvenserna. Dalt och "käraste vännen" och annan BS hör flummiga icke-föräldrar till.

Jag tror inte på dalt. Däremot tror jag på kärlek, gränssättning och äkta mänsklig kontakt.

Men herregud. Ta på henne nattblöja och skicka henne i säng. Hon behöver förstå att hon inte är vuxen.

Om dottern började med sina "tonårsfasoner" redan vid tio års ålder har du alltså haft FEM år på dig att korrigera hennes beteende. Hon gör det för att hon kan, för att ingen stoppat henne. Som du bäddat får du ligga.

Jobbig situation ni verkar ha hamnat i...  Jag tror att hon verkligen innerst inne, skiter i allt detta som sagt för att gränserna inte finns och för att ev. så är konsekvenserna inte så långvariga heller. Hon vet nog hur hon ska kompensera ifall du tar ifrån mobilen ifrån henne osv... Hon förutser vad du ska göra.

Vet själv inte hur det är att vara förälder, men känner igen mig i situationen där jag som ung även kunde skita i allt. Det här med att hon tycker att ni är jätte nära kan vara jätte sant, men håll utkik i vilka situationer som hon nämner dessa då hon kanske bara manipulerar dig. Det kan låta hemskt att ens dotter ska göra så, men det finns en tendens hos barn i allmänhet i att göra så (och lita på mig, de flesta föräldrarna vet de, men när man älskar någon så gillar man också att skämma bort denne).

Nästa gång det blir så med plattången, då får hon inte tillbaks den alls t.ex. Ge henne ytterst lite av barnbidraget, t.ex. om hon äter ute och hon behövde pengar, ja men hon kunde ju äta hemma... Och om hon tar syskonens godis - antingen får hon köpa om godiset till syskonet eller så dras det av det låga budgeten som hon får. Behöver hon pengar, så ge henne exakta beloppet som behövs. Låter som en militär mamma, men kom ihåg att detta är bara för att lära henne och att det inte kommer att vara så för evigt - bara tills hon verkligen förstår (men det behöver hon inte veta).

Du kan fortfarande älska henne, krama henne innan hon drar ut, ge inte upp på första försöket även om hon puttar iväg dig. Stå på dig samtidigt som du älskar henne om hon försöker passa på och försöker återfå saker och ting. Försök kanske att involvera dig i läxorna. Läs på lite själv eller föreslå att du förhör henne på det hon ska studera. Hon kan t.o.m. skriva frågorna själv och nästa dag förhör du! 

Hon vill kanske bara ha kontroll över sin egen situation då hon känner att hemma är det inte så. Men det är du som är mamma, det är du som är "in charge" och du bestämmer. Når inte dessa åtgärder henne så kör med att du verkligen visar hur ledsen du är. Var konsekvent med att visa besvikelsen och då kanske hon vaknar upp (skuldkänslor är verkligen kraftiga när man är så rebellisk), då kanske hon frågar varför du är ledsen och då kan du nämna hur mycket du önskar (utan att vara anklagande) att ni var vänner, mamma och dotter - och inte fiender.

Dessa är bara tips som JAG tror kan funka...  - Du verkar vara än jätte fin mamma som bryr sig och älskar henne... Lycka till!

Jag var väldigt strulig själv.Mamma lämnade mig långt in på landet,nästan en mil till buss och 4 km till närmaste granne.Där bodde min släkting och där fick jag bo hela sommaren.Utan dator,utan mobil.Ja detta var inget straff utan ett uppvaknande.Skötte jag mig inte där och när jag kom hem så väntade LVU.Hag var bara 14 år men lärde mig massor av detta.När jag äntligen kom hem sökte,och fick jag extrajobb och skötte skolan varje dag.Blev min räddning.Min bästa väns mamma gjorde likadant fast skillnaden var att hela familjen flyttade väldigt avskilt.Fungerade på dottern faktiskt bra då hon drack,knarka och festa jämt.Ni hittar säkert en lösning för er,förstår om det är tufft men det är viktigt att hon hamnar på rätt spår.

Lite raljant men jag är nog beredd att hålla med. Är faktiskt lite nyfiken på hur TS uppfostrat sin dotter fram till nu. Visst hör det till saken att tonåringar är trotsiga, men TS dotter spränger alla gränser för vad som är acceptabelt.

TS: har din dotter nånsin fått lära sig att hjälpa till?

Ska försöka ge ett samlat svar. För det första så har många av er helt fel bild av mig som förälder och människa. Jag är stark i mig själv och står på mig in i det sista för sånt som inte är diskuterbart. Alla mina barn har fått vara med och hjälpa till från det att de varit små. Städa, hjälpa till med disken, tvätten osv. Mina stora tjejer har ansvarsområden som de vet att de ska göra. Men oftast så blir det 13-åringen som gör allt för 15-åringen har alltid en ursäkt. Jag har sagt till 13-åringen att strunta i vissa saker för att den stora tjejen ska få ta det senare, men 13-åringen brukar alltid ta det ändå tillslut. Att tvätta sin egen tvätt har vi testat. Tyvärr fungerade det inte som vi hoppats utan hon tvättade några få plagg i taget och tvättmaskinen gick varm varenda dag. Så kan vi inte ha det!

Att dottern började med tonårsfasoner när hon var 10 är sant, dock var det ganska harmlösa sådana i början. Det har eskalerat med åren, toppen nådde hon i sexan - sjuan, sen har det lugnat ner sig. Vid flera tillfällen har vi satt oss ner och pratat och jag har då sagt att det fungerar inte att hon beter sig såhär, det är jobbigt för alla. Och om det inte blir bättre så kanske en lösning är att hon fick bo nån annanstans ett tag. Det här var när det var som jobbigast. Hon är dock inte så "rädd" för familjehem och liknande då hon haft några kompisar som bott i familjehem. Dottern tror att det absolut inte är lika hårda där som här hemma. Vad hon menar med hårda vet jag inte, jag får inget svar när jag frågar vad hon menar med att vi är hårda. Vi kräver inte särskilt mycket. Hon ska sköta skolan (vilket hon gör och som är prio ett) och hon ska hjälpa till med disk, sopor, posten, duka etc.

Dottern röker inte och är inte intresserad av alkohol, tvärtom faktiskt, så hon är inte stökig på det sättet. Hon är väldigt klok och har sunda och bra värderingar men när det kommer till att ta hänsyn och visa respekt här hemma brister det. Jag vet att hon är 15 år och väldigt självisk och ego, men vi måste ju kunna prata med varandra om vad som är jobbigt med vissa beteenden. Det går inte i dagsläget för hon blir martyr och vänder allt från sig. Hon gör aldrig nåt utan allt är bara alla andras fel hela tiden.

Att bo avskilt så gör vi faktiskt det sen ett år tillbaka och det har blivit lite bättre sen vi flyttade. Det bor en tjej en bit bort i min dotters ålder som hon umgås med.

Jag har alltid satt ner foten och markerat när jag inte accepterat vissa saker. Dottern är envis och ger sig inte utan ältar och provocerar. Jag är stark och envis jag med och det är väl där det krockar.

Är dottern mer lik dig eller sin pappa? Hur ser hennes och pappans relation ut?

Du känner din dotter bäst. Vad tror du att din dotters problem beror på? Vad är det som felas och fattas henne? Av vilken anledning har hon en jobbigare tonårsperiod än många andra?

Envisheten och egenskapen med att aldrig ger sig är nog direkt nedstigen från hennes morfar Och jag är ju själv väldigt envis och ger mig sällan.

De tre äldsta barnen har samma pappa och han finns knappt i deras liv längre. Han valde för ett år sedan att flytta sex mil bort med sin nya tjej, de väntade barn och köpte hus i hennes hemstad. Våra tre barn är inte välkomna där annat än att hälsa på. Tjejerna har inte träffat honom på ungefär ett år, pojken som är 9 träffar honom då och då. Relationen var ansträngd mellan 15-åringen och pappan redan innan då han sänker sig till hennes nivå när de bråkat. De var hos pappan varannan helg innan och det var alltid bråk, hon ringde hem och grät, han sa dumma saker m.m. Pappan kunde säga i ett bråk att "det är ju nåt fel i huvudet på dig" eller "nu måste bi ju ringa Bup till dig för du är ju inte normal" och liknande saker.

Dottern har många klasskompisar och andra kompisar som får göra lite som dom vill, vara ute hur sent som helst, åka var dom vill, sova borta när som helst osv. Hon tycker ju nu att det är hur bra som helst att ha det så. Men här hemma fungerar det inte så. Vi har tider och regler. Hon accepterar nu inte det då andra har det på annat sätt.

Jag har bara läst lite sporadiskt och för mig är det ju platt- och locktången som är mest akut. Enkelt löst: Hon får inte ha dem längre.

I övrigt låter hon som vilken tonåring som helst som vill sippa undan göromål. Min har vissa som är hennes att göra och så kan jag be henne om annat med och det är nog 50/50 om hon gör det eller har annat att göra. Om jag då kan förklara varför det är så viktigt att jag får hjälp med just det så gör hon det ändå.

Hon är duktig på att komma ihåg sina dagliga sysslor (se till att djuren har mat och vatten, torka bordet och skura när det städas)
Alla var med och valde vad som skulle vara vars och ens ansvar så kanske är det det som gör det, för innan glömde hon allt som oftast sina uppgifter. Kanske är det 'åldern' hon är nu snart 16.

Vi har också tagit tid på hur lång tid saker och ting tar så vi alla vet att det tar max 5 min att fylla på tvättmaskinen osv, det känns lite lättare då vi alla faktiskt tycker hushållsarbete är ganska trist.

När allt var kaos i mitt liv var jag rätt lik din dotter i humöret. Var en ängel utåt men jag tog ut allt på min enda trygga bas - MAMMA. Att hon inte lämnade mig ute i skogen en natt, är för mig en gåta. Jag var vidrig mot henne. Hon var min pysventil. Jag kan tänka mig att hade detta forum varit aktuellt för 15 år sedan hade detta inlägg lika bra kunnat vara från henne.
Det tog ett par år som var hemska, tror inte att vi hittade tillbaka till varandra förrän efter jag blev 25. Men nu har vi en fantastisk relation till varandra.
Jag tror också att hon är en jobbig tonåring som säkert lider mer än vad hon säger. Göm godiset, det hon inte vet om lider hon inte av.
Bup kanske har föräldragrupper för tonårsföräldrar som kämpar med samma sak?

Tycker att du verkar vara en klok och fantastisk mamma - likt min egen. Även om din dotter inte uppskattar det nu så kommer hon göra det senare. Så kan du fnissa sedan när din dotter själv får en dotter och går igenom samma sak själv.. (Som jag nu!)

Plattång och locktång har vi plockat bort redan så det är löst.

Grejen är att när vi pratade om vad var och en ska ta ansvar för hemma så tycker inte 15-åringen att hon ska behöva ha nåt ansvarsområde utan kan hjälpa till när jag ber OM hon har tid. Hon tycker således att hon inte ska behöva göra nåt hemma, bara om hon anser sig ha tid just när jag ber eller om hon känner för det. Så fungerar det ju inte riktigt!

Tack! Det är skönt att höra från nån som varit en jobbig tonåring att det trots allt kan bli bättre. För misströstar, det gör man!

Håller faktiskt med dig. Idag e de på tok för mycke daltande med ungarna o just därför blir de oxå därefter tyvärr o på de så får "föräldrarna" ett rent helvete när ungarna börjar komma upp i skolålder. i sin tur...

Men just därför måste du ju bli hårdare för hon VET att hon slipper o därav blir er relation så infekterad. Sätt ultimatum som håller.

Ge mig då exempel och tips på vad jag ska göra som jag inte redan gör?

Stå fast i vad som gäller, ge henne utegångsförbud om hon inte t.e.x. gör de sysslor som hon blivit tillsagd, dra in pengar i flera mån mm.

Men vi gör ju det!! Hon är utan månadspeng flera månader ibland, hon får utegångsförbud, hon mister andra förmåner m.m.

Då måste ni kontakta soc/Bup för mer hjälp.