15-årig dotter gör som hon vill och sätter sina egna regler!
Vad tror du själv? Du lägger ner all fakta men var är din analys av läget?
Vad tror du själv? Du lägger ner all fakta men var är din analys av läget?
Plattången ligger numera på ett säkert ställe som hon inte vet om.
Godis gömmer vi på de mest konstiga ställen så hon inte ska hitta det.
Månadspengen drog jag ner på ordentligt.
Det enda det resulterade i var att hon ringde Bup och sa att vi var taskiga mot henne.
Dottern säger att hon tycker hon kan få bestämma själv när hon ska vara hemma, när hon ska sova borta, ja hon vill bestämma allt själv och komma och gå som hon vill. Det tycker hon inte är mer än rätt när hon ändå är 15 år. Så sa hon själv. Sen tycker hon inte att hon ska behöva hjälpa till med diskmaskin, sopor, tvätt, post etc., och pengar ska hon få oavsett om hon hjälper till eller inte eller om hon passar tider, "sköter sig" etc.
Jag går ju inte med på det och det är där det skär sig. När vi gör saker ihop har vi trevligt.
Min dotter är otroligt envis och ser aldrig, och då menar jag aldrig, sin egen roll i en konflikt. Det är alltid vi vuxna eller nån annan som är dumma, taskiga, tröga osv. Spelar ingen roll om det handlar om kompisar, oss här hemma eller lärare. Jag försöker alltid säga prata med henne när nåt blivit tokigt, reda ut det och säga förlåt för hur jag agerade om det varit tokigt. Jag försöker få henne att se sin del i det hela men hon anser inte att hon gör nåt fel. Och händer nåt som jag ogillar, t.ex. ta mat som jag skulle ha till middag, eller smita ut på natten, så säger hon "ja men förlåt då" och sen tycker hon att allt ska vara bra. När jag då drar in en del av månadspengen tycker hon jag är taskig.
Hon har åkt dit för snatteri två gånger (innan hon fyllde 15) och vi har varit både hos soc och polisen och haft samtal. Hon erkänner aldrig nåt hon gjort. Hon ljuger och blånekar in i det längsta, tills det verkligen finns bevis på att hon gjort det, då först kan hon erkänna. Hon har snott pengar (2000 ur bostadsrättsföreningens kassa (jag var kassör) när vi bodde i br. Det finns hur mycket som helst.
Hon har te yngre syskon, hon och de två närmsta i ålder har samma pappa. Vi separerade när 15-åringen var ca. 10 år. Barnen var hos honom varannan helg först men för nåt år sen valde han att flytta 6 mil bort med sin nya tjej och barnen var inte välkomna dit då annat än på besök. När de var hos pappan varannan helg så hade hon noll regler (eller väldigt konstiga regler). Det krockade med de som jag hade. Hon tog sig mer och mer friheter under åren och nu är vi där om vi är. Hon är rätt respektlös och tycker inte att det vi vuxna säger är det som ska gälla.
Det är klart vi föräldrar har stor i det!
Men att jag misslyckats med att skapa en nära relation till henne, där har du fel! Vi är nära varandra, dock skär det sig när det kommer till regler och gränser. Jag har varit vuxen hela tiden men hennes pappa har det inte. Honom är dottern hemskt arg och besviken på. Hon säger däremot till mig att jag alltid finns där och ställer upp när det behövs.
Jag kör inte med henne!! Om det är att köra med henne att fråga om hon kan plocka ur diskmaskinen eller hämta posten eller att ge henne en tid på kvällen då hon ska vara inne osv. så undrar jag...... Ska barn som får regler och gränser säga "fuck off" till sina föräldrar??
Du fattar noll när du avfärdar henne med att hon bara är en jobbig tonåring.
Du verkar varken förstå eller respektera henne.
Ni har varit svaga och svikit henne (på något sätt). Klarar ni av att visa att ni är starka nog för att hantera henne och hennes känslor MED RESPEKT och UTAN ATT KRÄNKA HENNE så har ni kommit långt.
För inser du inte att hon har kopplat bort dig bara för att du inte funnits där för henne när hon behövt dig. Hon tycker att du är oduglig som mamma. Du måste visa att du inte är det.
Låt henne göra som hon vill med sig själv och sina saker. Och fokusera på att sätta gränser kring dig och dina (hushållets) saker. Ta konflikterna bara när det är nödvändigt. Men stå på dig när det väl gäller.
Visa att du bryr dig om hennes inre. Hon är fortfarande liten även om du bör behandla henne som stor.
Jag var ganska lika när jag var tonåring, en riktig rebell var jag. Tack och lov att min mamma också var det när hon var i min ålder så hon visste hur hon skulle hantera mig.
Vilket naturligtvis resulterade i att jag skärpte mig ganska fort. Värre var det med mina lika rebeller till vänner vars föräldrar jagade dem med blåslampa, gav utegångsförbud och tog allt - de levde rövare mycket längre, en av dem fortfarande. Kanske är mer spännande när man inte får?
Varför vågar inte föräldrar vara föräldrar idag? Nästa gång bortskämda ungjäkeln ringer BUP sätter man sig ner med henne och förklarar följande. "Om hon vägrar följa reglerna därhemma kontaktar du själv soc och berättar att hon inte längre kan bo hemma eftersom hon stör husfriden kraftigt och förstör för alla andra. Så hon får flytta till hem, fosterföräldrar eller vad som". Problemet är att du låter henne köra med dig och troligtvis inte satt regler och konsekvenser från första början. Låt inte henne köra med manipulation och utpressning. Hon kommer nog inte att tycka att fosterhem är en så bra ide. Låt henne prova på det.
Nej, en förälder som vågar ta en fight och syna manipulation och utpressning gör så. De andra är inte så, bara den här. Varför ska hon få förstöra för en hel familj? Små tonårstjejer som lider av hybris och bristande respekt ska helt enkelt sättas på plats. Jag förstår, efter att ha läst dina inlägg, varför du tycker att man ska dalta med sådana men så funkar inte verkligheten. Ungar behöver regler och konsekventa föräldrar. Dessutom ska de lära sig att varje handling får en konsekvens. Hemma hjälps man åt, tar hänsyn och visar respekt. Om man inte gör det får man ta konsekvenserna. Dalt och "käraste vännen" och annan BS hör flummiga icke-föräldrar till.
Ska försöka ge ett samlat svar. För det första så har många av er helt fel bild av mig som förälder och människa. Jag är stark i mig själv och står på mig in i det sista för sånt som inte är diskuterbart. Alla mina barn har fått vara med och hjälpa till från det att de varit små. Städa, hjälpa till med disken, tvätten osv. Mina stora tjejer har ansvarsområden som de vet att de ska göra. Men oftast så blir det 13-åringen som gör allt för 15-åringen har alltid en ursäkt. Jag har sagt till 13-åringen att strunta i vissa saker för att den stora tjejen ska få ta det senare, men 13-åringen brukar alltid ta det ändå tillslut. Att tvätta sin egen tvätt har vi testat. Tyvärr fungerade det inte som vi hoppats utan hon tvättade några få plagg i taget och tvättmaskinen gick varm varenda dag. Så kan vi inte ha det!
Att dottern började med tonårsfasoner när hon var 10 är sant, dock var det ganska harmlösa sådana i början. Det har eskalerat med åren, toppen nådde hon i sexan - sjuan, sen har det lugnat ner sig. Vid flera tillfällen har vi satt oss ner och pratat och jag har då sagt att det fungerar inte att hon beter sig såhär, det är jobbigt för alla. Och om det inte blir bättre så kanske en lösning är att hon fick bo nån annanstans ett tag. Det här var när det var som jobbigast. Hon är dock inte så "rädd" för familjehem och liknande då hon haft några kompisar som bott i familjehem. Dottern tror att det absolut inte är lika hårda där som här hemma. Vad hon menar med hårda vet jag inte, jag får inget svar när jag frågar vad hon menar med att vi är hårda. Vi kräver inte särskilt mycket. Hon ska sköta skolan (vilket hon gör och som är prio ett) och hon ska hjälpa till med disk, sopor, posten, duka etc.
Dottern röker inte och är inte intresserad av alkohol, tvärtom faktiskt, så hon är inte stökig på det sättet. Hon är väldigt klok och har sunda och bra värderingar men när det kommer till att ta hänsyn och visa respekt här hemma brister det. Jag vet att hon är 15 år och väldigt självisk och ego, men vi måste ju kunna prata med varandra om vad som är jobbigt med vissa beteenden. Det går inte i dagsläget för hon blir martyr och vänder allt från sig. Hon gör aldrig nåt utan allt är bara alla andras fel hela tiden.
Att bo avskilt så gör vi faktiskt det sen ett år tillbaka och det har blivit lite bättre sen vi flyttade. Det bor en tjej en bit bort i min dotters ålder som hon umgås med.
Jag har alltid satt ner foten och markerat när jag inte accepterat vissa saker. Dottern är envis och ger sig inte utan ältar och provocerar. Jag är stark och envis jag med och det är väl där det krockar.